Liljecronas hem/Kapitel 03
| ← Spinnrockarna |
|
Fröken Snövit → |
SVARTSJÖN.
ALLA FEM PIGORNA satt med syring på fingret och vax och trådnystan bredvid sig och lagade gamla kläder. Det var visst med dem som med skräddarna, att de ville sitta högt, när de sydde, för de hade krupit upp alla fem på den höga bordbänken. Den gamla hushållerskan var den enda, som satt på en stol.
Lilljänta stod vid fönstret och såg ut. Framför henne låg en vid gårdsplan med plogade vägar mellan höga snökanter. Stora byggnader fanns det på alla håll, och lilljänta stod och försökte känna igen dem efter mors beskrivning. Det långa, låga huset mitt framför manbyggningen var väl lagården, stallet låg åt öster och brygghuset med brygghuskammarn på västra sidan. Husena stod inte tätt ihop, men det löpte staket mellan dem, så att man inte kunde komma in på gården annat än genom trånga grindhål, som var öppna nu på vintern. Öster om stallet skymtade hon tak och gavlar av en mängd hus, som stod omkring en annan, ännu större gårdsplan. Där fanns fårhuset och svinhuset, matboden och magasinet, råglogen och havrelogen, ladorna och vedskjulet, drängstugan och redskapshuset. Flera av byggnaderna stod på stolpar, andra hade trappor, som slingrade sig fram utanpå gavelväggen och ledde in på låga loft. Vart hon såg, var det tillbyggnader och hopbyggnader, vindskammare med små dunkla fönster och långa svalgångar. De flesta husena hade tjocka tak av halm eller torv, nu fanns det också högt med snö på dem. Lilljänta tyckte, att de alla låg varmt nerbäddade under mjuka täcken och fällar. Det var något fredligt och stillsamt över alltihop, som om de gamla husena hade sovit vintersömn.
Den ena av pigorna var nykommen, och till på köpet var hon från en annan socken. Hon tänkte visst använda den här lugna stunden till att få veta något om husbondefolket. Hon hade gjort fråga på fråga om prästdottra och prästfrua och om prästen med, men inga svar hade hon fått. Alla de andra satt och sydde med hopknipna läppar och låtsades, som om de inte visste något.
Hon måtte ha märkt till sist, att hon ingenting kunde få ur dem, för nu började hon fråga om annat. »Varför heter den här socknen Svartsjö?» Hon kunde inte begripa vad den hade blivit uppkallad efter. Hon hade hört, att det fanns tre sjöar i socknen utom Löven, men ingen av dem hette Svartsjön, så mycket hon visste.
Nå, denna frågan kunde det inte vara farligt att svara på, men nu var olyckan den, att ingen av pigorna hade hört var socknen hade fått sitt namn ifrån. Det såg ut, som skulle hon inte få veta mer om detta än om det andra. Men då lade den gamla hushållerskan ner sömmen och strök glasögona av näsan.
Det var väl inte så underligt, att socknen hette Svartsjö, den hade blivit uppkallad efter en sjö med det namnet, som hade legat där förr i världen, men som nu var uttorkad.
Den främmande pigan blev visst orimligt glad över att hon äntligen fick ett svar. Hon skyndade sig att fråga var i socknen den sjön skulle ha legat.
Jo, den skulle ha legat i dalgången nedanför Lövdala. Hushållerskan vände sig mot det södra fönstret och pekade ut. Hon trodde, att vattnet skulle ha gått så långt upp som till backen nedanför brygghuset. Där fanns det åtminstone sådan fin sand, som man brukar träffa på vid sjöstränder.
Den främmande pigan vände också huvudet mot fönstret. Boningshuset låg på en så pass hög kulle, att de låga husena omkring det inte stängde bort all utsikt. Över lagårdstaket kunde man se neråt en milslång dal med en botten så jämn som ett golv.
Men hon ville inte tro, att hushållerskan menade, att denna släta marken skulle vara en gammal sjöbotten. Hon hade alltid tänkt, att där det hade funnits en sjö, skulle det vara brant och djupt.
Hushållerskan sa inte emot henne. Hon brydde sig inte om vad bryggerskan trodde. Hon hade bara talat om vad hon visste.
Därmed satte hushållerskan glasögona till rätta på näsan och började sy igen.
Den främmande pigan fnittrade helt försmädligt. Det var besynnerligt, att gammalt folk aldrig kunde tåla att bli motsagda. Vad de så hittade på att säga, begärde de, att man skulle tro dem.
Ingen av de andra pigorna sa ett ord för att hjälpa hushållerskan. Det blev alldeles tyst i köket. Lilljänta fick en sådan lust att tala om vad hon visste om den där Svartsjön, men hon var inte säker på att det gick an, att hon blandade sig i samtalet.
Då gick dörrn upp till kökskammarn, och mamsell Maja Lisa kom ut i köket.
Hon sa ingenting till en början, utan stod och såg på dem, som arbetade. Sedan gick hon fram till lilljänta, som hade stått kvar vid fönstret hela tiden.
»Säg mig, du, Nora,» sa hon, och på samma gång satte hon sig på trästoln, som stod under fönstret, och tog lilljäntas hand mellan båda sina, »har du varit så vida omkring, att du har sett någon annan sjö än Löven?»
Lilljänta blev röd som blod, därför att prästdottern talade till henne. Det var nätt och jämnt, att hon kunde få upp rösten så mycket, att det hördes, när hon svarade, att hon hade sett så många sjöar, att hon inte kunde räkna upp dem en gång.
»Då ska du göra mig den tjänsten att tänka på en av dem,» sa prästdottern. »Du får tänka på vilken du vill, bara den är lång och smal och ligger mellan två långa skogsåsar.»
Lilljänta satte hakan mot bröstet och stirrade ner i golvet. Men snart såg hon upp igen. Nu hade hon tänkt.
Prästdottern gav henne en skälmaktig blick, men i rösten var hon ofantligt allvarsam alltjämt.
»Ser du den bara riktigt för dig?» sa hon. »Ser du, att det kommer en liten blank älv norr ifrån och rinner in i den, och att långt ner i söder smalnar den av, tills det inte blir något mer kvar av den än en annan liten älv?»
Ja, det såg lilljänta.
»Ser du så mycket, så ser du väl också hur stränderna går ut och in i långa vikar och bukter?» sa prästdottern. »Och att här och där springer det fram smala, fina uddar, där det står hängbjörkar och lutar över vattnet? Och att det ligger små steniga holmar ute i vattnet, som är alldeles överväxta med hägg och rönn, och som blommar på våren, så att de är likaså granna som kronbrudar?»
Ja då, lilljänta såg allt, vad prästdottern ville hon skulle se.
Mamsell Maja Lisa kastade en blick genom fönstret neråt den långa dalen. Så vände hon sig mot lilljänta och smålog, men det var något eftertryckligt i rösten, då hon talade, som om hon ville, att lilljänta skulle lägga på minnet vad hon sa.
»Ser du så mycket, så ser du väl också, att det på ena sidan finns en sandstrand, där det brukar vara fullt av barn, som badar hela sommarn igenom, och att det på ett annat håll står en hög bergvägg, där det växer stora, svarta granar med tjocka rötter, som ligger snodda om varandra som ormar? Och du ser väl, att på ett håll är det sumpigt, och där sticker det upp så tätt med albuskar, att man knappt kan komma fram, och att därbortom igen ligger det vackra, släta ängar, där det går boskap och betar?»
Lilljänta var inte sämre, än att hon såg detta med.
»Ser du så mycket, så ser du väl också de stora stenarna i strandkanten, där folk brukar stå och meta abborre om söndagarna,» sa prästdottern, »och de små ekstockarna, som ligger bundna utmed land, och de små fiskarstugorna, som står gamla och grå och lutar ute på uddarna?»
»Ja,» sa lilljänta. Hon. såg detta och mer till.
»Ja, ser du så mycket, så ser du väl också, att runtom hela sjön ligger det liksom en ring av bondgårdar med åkrar och gärden, men de ligger inte så nära sjön som fiskarstugorna, utan en bra bit uppåt land? Och ovanför bondgårdarna ligger det några svedjeland och björkhagar, men sedan tar granskogen vid och klär berget ända upp på högsta toppen?»
Ja, detta också såg lilljänta.
Nu blev prästdottern fundersam på en gång. »Men nu kommer det värsta, du. Om det en vacker dag skulle hända, att den här sjön, som du har tänkt på, skulle torka ut, så att det inte funnes en droppe vatten kvar i den, hur tror du då det skulle komma att se ut, där den har legat?»
Detta var inte lilljänta karl till att svara på. Hon bara stirrade på prästdottern.
»Ja, inte vet jag heller så noga,» sa prästdottern, »men jag tänker mig, att när några år hade gått, så började det väl att växa gräs på sjöbottnen, och sedan så blev den omhändertagen av folk och odlad och uppdelad och överkorsad av gärdsgårdar och vägar som annan mark. Men annars så blir väl det mesta sig likt som förut.»
Lilljänta stod och stirrade framför sig. Hon såg visst rent bortkommen ut.
»Du har säkert varit inne i förmaket på Helgesäter någon gång och sett den stora guldspegeln, som hänger mellan fönsterna? Glaset i den blev sönderslaget häromåret, och kapten har inte haft råd att sätta in något nytt, utan de har klätt över brädbottnen med grönt tyg. Men guldramen, den är sig lik, den. Det är bara den skillnaden, att det inte mer finns någon spegel inne i den.»
Lilljänta såg hastigt upp till prästdottern. Hon började på att förstå.
»Så var det väl med denna sjön, som vi har talat om,» sa prästdottern. »Allt, som fanns på stranden, det blev ju kvar, fastän vattenspegeln, som låg i mitten, hade kommit bort. Hängbjörkarna stannade på uddarna, fast de inte mer hade något att spegla sig i, sandstranden blev liggande, där den låg, fast det inte mer kom någon dit och badade om sommardagarna, och metstenarna, de finns väl också kvar, fast ingen mer står ute på dem och drar upp fisk. De små rönnholmarna, de blir, där de var, fast det ligger plöjda åkrar omkring dem, och alla gårdarna runtom sjön, de står på sin plats, fast ungdomen, som bor i dem, inte mer kan fara ut och ro på vattnet i de vackra sommarkvällarna.»
Ja, detta också kunde lilljänta gå med på.
Men nu vände sig prästdottern hastigt mot fönstret.
»Se nu ut, du Nora, och ni andra med!» sa hon och pekade neråt den långa dalen. »Vad tror ni det är, som ni ser härnere?»
Och tänk, att när lilljänta nu tittade ut, såg hon i en enda blink allt det, som prästdottern hade talat om! Där låg den platta sjöbottnen och omkring den den gamla strandkanten, som gick ut och in i långa vikar och bukter. Där var uddarna med björkarna och smådungarna i åkrarna, som hade varit holmar förr i världen, och där fanns på ena sidan det branta berget med granskogen och på den andra de täta alsnårena. Halvvägs uppåt berget såg hon hela ringen av bondstugor. Och skogsåsen och »fallena» och alltihop fanns där.
Pigorna stod bakom lilljänta och tittade, och de såg detsamma som hon.
Tänk, att de inte hade gett akt på detta förut!
Det var nog sant, att Svartsjön hade legat här. Visst var det en gammal sjöbotten, det var klart, det.
»Ja, det är just vad det är,» sa prästdottern. »Det är spegeln, som en gång har funnits här nedanför Lövdala, och som har mistat glaset. Det är allt många, som tycker, att det är synd, att det är borta, och att spegeln inte är någon spegel mer.»
Men nu brann och sved lilljänta av lust att få säga det hon visste om sjön. Hon kunde inte tiga längre.
»Mor brukade också tala om den här sjön, som skulle ligga nedanför Lövdala,» sa hon.
»Jaså,» sa prästdottern. »Ja, du har väl hört mycket om Lövdala, du, av mor.»
»Mor sa,» fortfor lilljänta och började tala mycket fort, »att det var tre saker, som sjön hade lämnat efter sig, då den torkade upp. Det ena var det kalla draget, som alltid spelar här i dalen, det andra var den kalla dimman, som stiger upp om hösten, och det tredje var — — —»
Men vad det tredje var, fick inte lilljänta tala om. Prästdottern avbröt henne tvärt.
»Jaså, var det inte något annat?» sa hon. »Ja, det vet vi förut.»