Linköpings Wecko-Tidningar 1793-07-16
| ← N:o 27 |
|
N:o 29 → |
Linköpings
Wecko-Tidningar.
Om fet Mats wärkan på Menniskokroppen.
Bland feta fisksorter anmärkes at: Bykling och Macrill förordsakar upstötande utur magen. Laxen har en besynnerlig fetma, som ofta åstadkommer frossa. Rökt Lax förderfwar också lättligen magen, och är desto farligare, ju fetare han är.
Ålens fett har mycken likhet med den olja som fet Lax har; och kunna intet kinkiga magar fördraga det.
Benens märg, kommer enlikt sin natur, närmast djurens fett. Dock blandar den sig snarare med kraft-såppan och är mera födande än fettet i nätet och fethinnan. Den tål mycket salt och mutas aldra bäst med stekt wetebröd som drager det fetaktiga til sig; och, som det sjelft lättsmältes och uplöses, förhindrar det derigenom, at den intet förlänge uppehåller sig i magen och förswagar honom. Märgen är aldrig mera födande och mindre skadlig, än då den njutes upplöst i kraft-såppa.
Det är at bestorma magens krafter, at, efter njutningen af fet mat, äta bakelser och andra klibbiga mjölkrätter.
Något om Begrafningar i Kyrkor.
I fordna tider begrofwos de döda utom städerne på Landtbyggden eller i skogarne. Isidorus berättar wäl, at i början hos Romarne, blef hwar ock en begrafwen i sitt egit hus; Men ock at Lagarne sedermera förbudit sådant, af fruktan, at de döda besmitta de lefwande. Den Lagen, som war skrifwen på tolf Taflor, den Pomerske Republiquens äldsta Lag, förbjuder både at begrafwa en död kropp i staden Rom, som ock, at förbränna den; dock tilstadde man ofta at i staden få lägga deras aska, hwilka erhållit någon stor seger, eller hwilka gjordt Republiquen de aldrastörsta tjenster, eller deras Heligas aska, såsom de Westphaliske Jungfruenes. Kejsar Trajanus har warit den första, som förtjente at få hafwa sin graf i Rom; och dock hindrade intet sådant Adrianas och den fromma Antonius, at åter förnya de gamla förbuden; och den första utsatte på hwarje graf i staden 40 penningars Böter.
I Christenheten har man snart tolfhundrade år förskonadt Kyrkorne från lik; och sjelfwe Martyrernes öfwerlefwor måtte hålla til godo midt på Kyrkogårdarne i de så kallade Martyrus, et slags Capell, eller i grafwar. Kejsar Constantinus har trott sig göra sin Fader Constantinus Magnus, hwilken upbyggt den förträffliga St. Petri Kyrka en besynnerlig stor tjenst, at han låtit begrafwa honom som en dörawacktare, i syndarenas hus, som den Helige Chrysostomus sig yttrar, wid ingången af denne Kyrka. I Theodosii Codice blifwer likens begrafwande utom Staden uttryckeligen befallt; och i alla den helige Gregorii bref, hwarest han tillåter at bygga några Kyrkor, står altid det förbehåld: Så wida ingen död derstädes ligger begrafwen. Det första Consistorium i Prag, det 6:te i Arles, och det uti Nantes 850, äfwen Konung Carl den Stores Förordning, stadfästa uttryckligen förbuden af begrafningar i kyrkorne: icke desto mindre hafwa de efter hand blifwit införde. I början bewisade man allenast stora Biskopar och Präster, men sedan äfwen de gemene Helige, denna äran, ehuru eljest nog heligt folk kunnat hwila sig under fria Himlen. Den Helige Ursinus, första Biskopen af Bourges, blef ute på fältet begrafwen millan gemena grafwar. Den första Biskoppen af Tours begrofs på Kyrkogården kring en Bondekyrka, ja den froma Egyptiska Moria ligger i en wagngrop i öknen. Man trodde sedan, at allenast Stiftarena til Kyrkone, efter Constantini Magni exempel, efter döden förtjente en plats i dem, men straxt lemnades denne gunsten äfwen til dem, som gjordt Kyrkorne stora skjänker. Ifrån denna tiden blef dörren öpnad för Laikernes fåfänga och Clericiets girighet; och Consilium i Meaur förebygde ännu til rättan tid, år 845, det missbruket, som det då redan såg förut, och som nu fullkomligen inträffat: at, besynnerligen för pengar, begrafwas hwar och en i Kyrkorne, säger samma Consilium, är, som den Helige Gregorius anmärker, intet annat, än at finna någon liten frögd och winning i det, som blifwer en orsak til sorg, tårar och bedröfwelse hos andra. Denna mening har länge warit i Kyrkan, och ännu år 1619 har et Concilium i Narbonne, allenast tillåtit de stora eller Andlige, eller ock Helige, at få begrafwas wid Altaret inne i Kyrkan. Men senare tider, ehuru uplyste, har tillåtit, snart utan all slags inskränkning i synnerhet i städerne, at Kyrkor fådt göras til ordentlige grafplatsar, där man ofta, torde hända, tager mera skada til kroppen, än läkedom för själen. Månne icke et så ögonskenligen skadligt bruk nu borde och kunde afskaffas? än om icke det woro äfwen så nödwändigt som nyttigt, at förlägga de begrafningsplatsar, som nu äro wid Kyrkorne, utom Städer och Byar? Måtte fördomarne äfwen i denne omständighet, för uplysningen, wika.
Kungörelse:
Til underrättelse för hugade Köpare, tilkännagifwes at några och Trättio Sommarlass Hårdwalls-Hö af detta årets Gröda är til salu nära Linköping, hwarom närmare underrättelse kan erhållas i Linköping och Rådman Meijers Hus på Stortorget.
N:o 29 utgifwes Lördagen d. 20 Julii kl. 4. e. m.
Linköping, tryckte hos G. W. Londicer och Björckegr. Enka.