Linköpings Wecko-Tidningar 1793-08-03
| ← N:o 30 |
|
N:o 32 → |
Linköpings
Wecko-Tidningar.
I morgon 10 Söndag. efter Helge Trefaldighets, Predika
I Domkyrkan: Adj. Com:ri Schelin Ottesången, Magister Wimermark Högmässan och Comminister Nordwall Aftonsången.
I S:te Lars: Comminister Lindhagen.
I Hospitals-Kyrkan: Hosp. Pred. Apelberger.
Anecdoter.
Et långt skägg utmärkte fordom en Fransos från andre under oket bragte folkslag, och man bar det som et äretecken. Det unga folket drog mycken omsorg för sine Moustager. Men mot slutet af det Ellofte hundradetalet, förklarade Ärke-Biskopen Wilhelm i Rom, krig emot långa hår och skägg, och gick dermed så långt, at år 1096 i et Concilio blef afgjordt, det alla de, hwilka brukte långa hår, skulle för sin lifstid uteslutas från den Christliga Kyrkans gemenskap, och at inga förböner skulle hållas för dem efter deras död. Denna saken aflopp intet så stilla. Skäggen funno sina mäktige förswarare emot deras swåra fiender, och hettan steg så långt, at man från båda sidor kunde berömma sig hafwa haft någre Martyrer för sin rättmätiga sak. Men det aldra bedröfligaste war, at Ludvig den sjunde lätt sjelf raka sig, och at hans Gemål Eleonora von Aquitanien derföre föraktade honom, och kom i sådan owänskap med sin Herre, at de måtte skiljas wid hwarannan, Sex weckor efter skilnaden, förmälte sig Drottningen med Hertigen af Norrmandie, Hindrich, hwilken sedan blef Konung i England; hon bragte med sig åt honom Poitu och Guyenne. Härutaf upkom det kriget, som i 300 år förhärjade Frankriket. Öfwer 3 millioner Fransoser måste dö, emedan en Ärke-Biskop utrustat sig emot skäggen, emedan en Konung hade låtit raka sig, och emedan den förekommit sin Gemål löjlig med en slät haka. Efter hand kommo skäggen aldeles utur modet, och man fick intet se sådant mer, til dess ändteligen Franciscus den 1:sta återstälte dem. Hwar man låto dem då wäxa igen, och ingen blef rakad mera än Parlaments-Ledamöterne och Dom-Herrarne. Under Hindrich den 4:de, brukte man 3 fingers långa skägg, som woro widt utbredde som wiskor, och tillika et par långa och styfwa Moustager lika som kattorne. Sedermera åtnöjde man sig med et litet pipskägg mitt på hakan; och ändtligen blef under Ludvig den 14:de, en liten Moustage qwar under näsan. Nu fins ingen ting mera qwar.
* * *
I fjortonhundrade talet blef, i Frankrike, åstundan at gifta sig och upföda Barn, efter utseendet, intet hållit för så ärbart och hederligt, som at taga lifwet af en menniska. I Biskoparnes och Abeernes hus och i Clostren, war en egen gård inrättad för Dueller. Ja, de tillåto Dueller emellan Syskonebarn då de deremot förbödo och uphäfde giftermål emellan anförwandter i fjerde til och med sjunde led. Då twänne wille duellera, gaf man dem Absolution och Herrans Nattward; deremot tordes ingen man eller hustru wåga sig fram til Altaret, som icke åtminstone 8 dagar förut afhållit sig at ligga tilhopa. De andlige dömde hwar ock en Duellant fri, sedan han lykligen 3:ne gånger duellerat för dem. Det är, sedan han tagit lifwet af 3 menninskor, deremot sökte de i sine Predikningar at taga äran af alla Hustrur och och Männer, som tredje gången gifte sig.
Om Tobaks-nyttjande.
Redan skilde från okunnighet, uplyste af Ordet, kände för förnuftige Warelser, skulle wi wäl icke gå så långt i blindhet och hednisk yra, at wi skulle tro at Tobaks-brukandet wore syndigt. Jag känner icke at den allgode Guden förbudit något af sitt Alsmägtige Warde, annat än trädets frukter i Lustgården. Då qwinnokönet med afsky anser denna örts nyttjande, må ingen inbilla sig at den omnämnde trädets frukter bestått af Tobaksrullar eller Carduser. Icke ser jag på något ställe i Skriften, at Gud förbudit denna örts nyttjande som Han framkallat ur gruset. Månne icke Han förutsett Tobaksrökande såsom nyttigt mot flere härjande och smittosamma sjukdomar? Härpå twiflar icke den förnuftige, som tror at Gud icke gjordt något förgäfwes. Skulle alt brukande häraf wara syndigt, så är det nästan lika oförnuftigt och orimligt sagt, som man wille säga at Skaparen syndat då Han utan förbud skapat denna ört. — Förslaget i desse Tidn. N:o 30, at röka inhemsk Tobak, hälst han nu är så god at den kan rökas af bättre, är både billigt och förnuftigt, och jag begriper icke, hwarföre man så ofta går öfwer Åen efter wattn. At fägna sin wän med en pipa Tobak, et glas Öhl, swagdricka eller wattn, är icke syndigt, hwarföre man utan at söka enrum, kan bedrifwa denna gjärning.
Införes på begäran:
Med innerlig kärlek, böjd til den af Guds Anda utrustade Läraren, hwars mun så ofta ropar til dess Hjord, om bättring och tro af Evangelium, samt äfwen för det sednare, ibland dem, anförda förmaning och afskräckande, för Delilaniskt tilbedjeri, så wäl som dess förargeliga blixtrar och tjusande, som mången renhjertad och kysk yngling förfört. Detta är af de fläste uti wårt Borgerliga samhälle, och i synnerhet ibland Gudälskande Åhörare i det wigtigaste til efterföljd öfwerlagt ibland sig och de sina, och hälst dess barn som tilwäxa uti en farlig werld, för hwilka sodomitiska äplen kunna snart blifwa wällucktande och Dinas flätjefulla åthäfwor behagelige; och hwad kan då kosteligare wara än i tid watna och akta de Plantor ifrån alt ogräsiskt försämrande. — Äfwen wore önskeligt at slik förmaning frambragtes för Lögnare och Bakdantare, som icke blygas utsprida ogrundade och ofta mot all anständighet, på den Oskyldigas bekostnad.
Kungörelse:
En ny färdiggjord, wäl målad och bastant Calesche, som drages af en eller twå hästar, efter som behagas, är til salu, och kan om köpewilkoren med Hofslagaren Herr Jonas Holm öfwerenskommas.
N:o 32 utgifwes Lördagen d. 10 Augusti kl. 4. e. m.
Linköping, tryckte hos G. W. Londicer och Björckegr. Enka.