Linköpings Wecko-Tidningar 1793-08-10
| ← N:o 31 |
|
N:o 33 → |
Linköpings
Wecko-Tidningar.
I morgon 11 Söndag. efter Helge Trefaldighets, Predika
I Domkyrkan: Comminister Nordwall Ottesången, Magister Wimermark Högmässan och Adj. Com:ri Schelin Aftonsången.
I S:te Lars: Comminister Lindhagen.
I Hospitals-Kyrkan: Studiosus Presser.
Solon och Croesus.[1]
Det berättas, at Solon, efter Croesi begäran, kommit til Sardes, (som då war hufwudstad i Konungariket Lydien), och erfarit något, som har gemenskap med en man, som är owan wid sjön och första resan begifwer sig ut på hafwet. När en sådan får se den ena stora floden efter den andra håller han det för haf. När Solon ankom til Hofwet och såg många af Hof folket dyrbart prydde och prålande framtåga, med en hop föregångare och följeslagare, trodde han at en hwar af dem skulle wara Croesus, til dess Solon blef framförd til honom sjelf, som hel och hållen war klädd i en skrud, som innefattade alt hwad af ädla stenar, af färgor på kläder, af arbetadt guld kunde anses prunkande, förträffeligt och wäckande förundran, för at derigenom afgifwa en den herrligaste och präktigaste syn.
Men när Solon wid åsynen häraf hwarken lät märka eller talte något sådant, som Croesus wäntat, utan för de tänkande uppenbart wisade, det han föraktade en slik fåfänga, såsom småsaker, så lät Croesus föra Solon at bese sina skatter och öfriga dyrbara saker. Men Solon war icke i behof af detta, utan ådagalade tilräckeligen sina tänkesätt genom sina seder.
När Solon sedt altsammans och återfördes fram för Croesus. frågade han: om Solon sedt någon människa lyckligare är Croesus? Men då Solon sade, at han känt en fin Medborgare (i Athen) Tellus, och berättade at han warit en braf man och lämnat efter sig wälartade barn, ägt alt hwad han behöfde under sin lefnad och slutat den ärefullt, under det han tappert stridde för sit Fädernesland, då höll Croesus Solon för en besynnerlig och ganska enfaldig människa, som icke mätte lycksaligheten efter myckenheten af guld och Silfwer, utan efter en ringa och enfaldig lefnad, och satte mera wärde på en mans död, än en så stor makt och sådant wälde. Dock frågade han Solon andra resan, om han efter Tellus kände någon annan lyckeligare? Solon swarade, at han kände Cleobis och Biton, 2:ne Bröder som synnerligen älskade hwarannan och wördade sin Moder, hwilken wid et tilfälle, då dragarena icke i tid framkommo, sjelfwe drogo i wagn til Junos Tempel sin Moder, glad och lyckönskad af Medborgarne. Sedan desse Bröder offrat och hållit måltid, upstodo de icke dagen efter, utan afsomnade, med mycken ära, genom en helt stilla död, utan alle smärtor.
Men oss, sade nu Croesus med wrede, räknar du intet bland de lyckligas antal?
Solon, som hwarken wille smickra Konungen, eller widare upreta honom, swarade: Konung i Lydien! Gud har beskärt Grekerne flere måtteliga förmoner, hwaribland wi ock anse en fria människor anständig och för allmänheten gagnande wishet, icke kungelig och lysande, utan medelmåttig, hwilken icke tillåter oss sätta synnerligt wärde på de närwarande fördelar, eller förundra oss öfwer någons wälstånd, så länge det ännu är omwäxling underkastat, hälst wår lefnad är ständigt blottstäld för månge lyckans omskiften, och det tilkommande tilskyndar en och hwar hwarjehanda oförmodade förändringar. Den allena skatte wi lyckelig, som Försynen tildelt en til lefnadens slut warande wälgång. Men så länge människan lefwer och är farligheter underkastad, anse wi hennes lycka wara lika ostadig och owiss, som en på wädjobanen kämpande är osäker om at winna bifall och kronan.
När Solon sagt detta tog han afsked och syntes hafwa mera oroat än förbättrat Croesus. Fabelskrifwaren Aesopus, som denna tiden äfwen war i Sardes, efterskickad af Croesus och hedrad, war misslynt deröfwer at Solon icke erfor någon höflighet och gaf Solon denna påminnelse: Solon, sade han, med Konungarna skal man antingen aldeles icke, eller ock ganska behagligt tala. Solon swarade: Icke så, utan antingen aldrig eller ock ganska wäl. (Slutet e. a. g.)
Kungörelser:
En turkisk Sjö-Capitaine, som några dagar sig härstädes uppehållit, har i början af denna wecka, på wägen imellan Staden och Wreta Klåster, förlorat en Bok, på hwilken han, efter sin Lära, satt det högsta wärde och derföre sig på det ömaste sätt beklagat. Den, som om den samma någon kunskap äger eller får, göre för rättwisa och billighet emot en olycklig främling så wäl, at gifwa sådant hos Stadsklåckaren med första tilkänna emot skälig wedergällning.
Uti en kammare, är för någon tid sedan bortstulne 2:ne stycken knifwar, en tälgknif med hwitt träskaft och brun slida, men den andra utan slida och helt liten med hwitt träskaft: Et Lodbetsman af ben, endast stigande til 1 skålp. och klumpen at skrufwa af och på. De eller den, som äga härom kunskap och uptäcka tjufwen, få hederlig wedergällning, då det gifwes tilkänna wid Boktryckeriet. Skulle det wara sålt eller pantsatt wil ägaren det igenlösa.
N:o 33 utgifwes Lördagen d. 17 Augusti kl. 4. e. m.
Linköping, tryckte hos G. W. Londicer och Björckegr. Enka.
- ↑ Öfwersatt från Plutarchus utur Solons lefwerne.