Lysande förhoppningar/Kapitel 13
| ← Kapitel 12 |
|
Kapitel 14 → |
XIII.
Joe hade varit på »Tre Glada Skutskeppare» och rökt sin pipa från en kvart över åtta till en kvart före tio. Man hade under denna tid sett min syster stå i köksdörren, och en lantarbetare hade utbytt en hälsning med henne på väg hemåt. Mannen ansåg att det måste ha varit före klockan nio. När Joe kom hem fem minuter före tio, fann han henne liggande på golvet och ropade genast på hjälp. Elden hade icke slocknat, och ljuset såg ut att icke ha brunnit så länge. Det var emellertid släckt.
Ingenting hade blivit stulet. Icke heller märktes någon oordning i köket, med undantag av den hon själv förorsakat i sitt fall. Hon hade märken av slag i huvudet och på ryggen. Och på golvet bredvid henne låg en straffånges fotblack, sönderfilad. Joe prövade detta föremål med sakkunnig blick och förklarade att den blivit sönderfilad för någon tid sedan. Folk, som kom tillbaka efter förföljelsen av de flyktande straffångarne, bekräftade Joes åsikt. Fotblacken hade säkerligen icke burits av någon av de två flyktingar, som förföljts i dag. En av dem var redan infångad och hade icke kunnat befria sig från sin järnboja.
Jag visste vad jag visste och sökte bilda mig en egen åsikt om saken. Jag misstänkte att fotblacken var min straffånges fotblack, densamma, som jag hade sett och hört honom fila sönder ute på heden, men jag trodde icke, att den använts av honom den här gången. Min tro var, att det var någon helt annan, som fått tag i den och använt sig av den vid detta hemska dåd. Antingen Orlick eller också den underlige mannen som visade mig filen. Vad Orlick beträffar hade han ju gått till staden vid angiven tid. Man hade sett honom driva omkring där hela kvällen och på återvägen var han i sällskap med mr Wopsle och mig. Det fanns ingen verklig anledning att misstänka honom om man bortser från grälet med min syster, men hon hade grälat med honom och med varenda människa i grannskapet tusentals gånger förut. Och vad beträffar den underlige mannen så kunde det ju inte ha kommit till något uppträde mellan min syster och honom, då hon alltid varit besluten att vid första tillfälle om han kommit tillbaka för de två sedlarna, återlämna dem. Förresten hade någon ordväxling icke förekommit; mördaren hade smugit sig in så tyst och plötsligt, att hon fått dråpslaget, innan hon hunnit vända sig om. Jag tvekade mycket, om jag skulle berätta allt vad jag visste for Joe, men jag drog mig för det av många skäl och beslöt att yppa saken endast om det kunde bidraga till upptäckten av mördaren.
Kommissarierna och detektiverna från Londons Bow Street svärmade omkring huset ett par veckors tid och uträttade en hel del sådana saker, som jag har hört och läst att de för sed hava vid dylika tillfällen. De togo en hel del ruskigt folk i förvar och brydde sitt huvud med en hel mängd tokiga idéer och envisades att få föreliggande fakta, att passa ihop med dessa åsikter i stället för att grunda sin uppfattning på dessa fakta. De stodo ofta i dörren till De Glada Skutskepparna och betraktade världen med mystiska och djupsinniga blickar, som fyllde hela grannskapet med beundran; och de hade ett hemlighetsfullt sätt att dricka ur sina glas, som var nästan lika mycket värt att se, som infångandet av en brottsling. Men någon brottsling fingo de aldrig tag i.
Ännu långt efter sedan dessa samhällsordningens väktare hade försvunnit var min syster sängliggande sjuk och mycket illa däran. Hennes syn var förstörd, så att hon såg föremålen mångdubblade och grep efter inbillade tekoppar och vinglas i stället för de verkliga. Hennes hörsel och minne hade blivit sämre och hennes tal var omöjligt att förstå. När hon slutligen kom så långt, att vi kunde hjälpa henne ner till undre våningen måste hon fortfarande ha min griffeltavla hos sig för att i skrift söka uttrycka sina önskningar. Som hon stavade mycket dåligt — för att inte tala om hur hon skrev och som Joe läste om möjligt ännu sämre, uppstodo ofta märkvärdiga missförstånd, som jag alltid kallades att klara upp. Uttydningen av »medicin» som »mesost» eller »Joe» som »Jag» och »skynke» i stället för »skinka» var bland de mildaste av de många svåra misstagen. Hennes lynne hade emellertid förbättrats betydligt och hon var mycket tålig. Stundom överfölls hon av en skälvande osäkerhet i armar och ben och efteråt brukade hon ofta föra händerna till huvudet och sitta så i flera dagar i en sorts sinnesförvirring. Vi hade mycket besvär med i att finna någon passande vårdarinna åt henne tills den saken blev avhjälpt genom en tillfällighet. Mr Wopsles moster övervann den inbitna ovanan att leva, som så länge utmärkt henne, och Biddy blev medlem av vår familj.
Jag tror att det var ungefär en månad efter det min syster åter kunnat intaga sin plats i köket, som Biddy kom till oss med en spräcklig kista som innehöll allt, vad hon ägde här i världen, och blev en välsignelse för vårt hem. Framför allt var hon en välsignelse för Joe, för den stackars gamle gossen höll på att alldeles brytas ned av sorgen vid den dagliga tanken på sin hustrus tillstånd. Då han på aftonen kom in för att i sin tur sköta om henne, brukade han vända sig till mig allt emellanåt och säga med sina blåa ögon fulla av tårar:
»Tänk ett sån't ståtligt fruntimmer hon ändå varit, Pip!»
Biddy visade sig genast kunna sköta om henne, som om hon hade studerat henne ända från barndomen, och Joe kunde någon gång bli ledig och gå ner till De Glada Skutskepparna för att skaffa sig lite omväxling vilket gjorde honom gott. Jag varsnade så småningom, att Biddy blivit betydligt förändrad. Hennes skor voro aldrig nedkippade som förr, utan hon var alltid fin och snygg om fötterna; hennes ljusa hår var väl kammat och hennes händer voro alltid rena. Hon var icke vacker utan hade ett tämligen vanligt utseende och kunde långt ifrån jämföras med Estella, men det låg något milt och lugnt och behagligt över hela hennes uppträdande. Hon hade märkvärdigt tankfulla och kloka ögon — ögon som voro både vackra och goda.