Lysande förhoppningar/Kapitel 14
| ← Kapitel 13 |
|
Kapitel 15 → |
XIV.
Det var en lördagsafton under det fjärde året av min lärlingstid hos Joe. Vi sutto ett helt sällskap framför brasan i de Tre Glada Skutskepparna åhörande mr Wopsle, som läste högt ur tidningen.
En mycket populär mördare hade blivit häktad, och mr Wopsle vadade i blod. Han fråssade i varje avskyvärd beskrivning och tänkte sig i varje vittnes ställe vid förhöret.
Han spelade med ett ord alla de i saken inblandade personerna.
Han njöt själv kolossalt och även vi andra hade mycket roligt och voro fullständigt belåtna. I denna trevliga sinnesstämning kommo vi till utslaget: överlagt mord.
I samma ögonblick observerade jag en man som stod mitt emot mig lutad mot stolsryggen och tittade på mig. Det var ett uttryck av förakt i hans ansikte och han bet ofta i sitt stora pekfinger under det han betraktade gruppen av ansikten.
»Enligt upplysningar som jag erhållit», sade han och såg sig runt omkring på oss, »har jag skäl att tro, att det finns en grovsmed ibland er, som heter Joseph — eller Joe — Gargery. Vem av er är det?»
»Jag», sade Joe.
Den besynnerlige mannen vinkade åt honom att komma fram.
»Ni har en lärling», fortsatte främlingen, »vanligen kallad Pip? Är han här?»
»Här är jag», ropade jag.
Främlingen kände icke igen mig, men jag såg att det var samme man, som jag mött i trappan vid mitt andra besök hos miss Havisham. Jag kände igen honom i samma ögonblick, jag såg honom titta över stolsryggen, och när jag nu stod mitt emot honom med hans hand på min axel, lade jag åter märke till hans stora huvud, hans mörka hy, hans djupt liggande ögon, hans buskiga svarta ögonbryn, hans stora klockkedja, hans kraftiga mörka skäggbotten och till och med lukten av parfymerad tvål på hans stora hand.
»Jag önskar tala enskilt med er två», sade han, när han granskat mig så mycket han önskade. »Det tar litet tid. Kanske det vore bäst om vi ginge hem till ert. Jag föredrager att icke säga något om saken här; ni få yppa så mycket eller så litet ni vill sedan för era vänner; det angår mig icke.»
Under den förvånade tystnad som uppstått lämnade vi tre de Tre Glada Skutskepparna, och vandrade hemåt fortfarande under tystnad. Under vägen såg den besynnerlige mannen allt emellanåt på mig och bet i sitt finger.
När vi kommo närmare hemmet gick Joe, som tyckte att det var ett viktigt och högtidligt tillfälle, före och öppnade dörren till stora ingången. Vårt samtal försiggick i förmaket, vilket var svagt upplyst av ett enda ljus.
Det började med, att den besynnerlige mannen satte sig vid bordet, drog ljuset till sig och tog fram en del handlingar ur sin plånbok. Sedan slog han igen plånboken och flyttade ljuset något åt sidan.
»Mitt namn», sade han, »är Jaggers, och jag är jurist i London. Jag är ganska väl känd. Jag har en ovanlig affär att avhandla med er, och jag erinrar redan från början om, att det inte är jag, som är upphov till den. Om man frågat mig till råds, så skulle jag icke hava varit här. Men man gjorde inte det, och därför se ni mig här. Vad jag måste göra som en annans förtroendeman, det gör jag. Ingenting mer och ingenting mindre.»
Då han såg, att han inte kunde se oss ordentligt där han satt, steg han upp och lade det ena benet över stolsryggen, och stödde sig mot denna, så att han hade ena foten på stolen och den andra på golvet.
»Joseph Gargery, jag är här för att göra er ett anbud att befria er från denne unge man, er lärling. Ni har väl ingenting att invända emot att förklara hans kontrakt upphävt på hans begäran och för hans bästa? Ni fordrar ingenting för att gå in på det!»
»Gud förbjude att jag skulle begära någonting i betalning för att icke stå i vägen för Pips bästa», sade Joe förvånat.
»Att anropa Gud är fromt, men behövs inte för den här saken», svarade mr Jaggers. »Frågan är: vill ni ha någon ersättning? Vill ni ha någonting?»
»Mitt svar är nej», svarade Joe allvarligt.
Jag tyckte att mr Jaggers såg på Joe, som om han ansåg honom som en dåre på grund av hans oegennytta. Men jag var alldeles för mycket förvirrad av andlös nyfikenhet och förvåning för att kunna avgöra, om jag såg rätt.
»Mycket bra», sade mr Jaggers. »Kom ihåg det medgivande ni gjort och försök inte att återta det.»
»Vem är det som försöker?» sade Joe.
»Jag säger inte att någon gör det. — Nu vänder jag mig åter till denne unge man. Och mitt uppdrag är att meddela honom, att det öppnat sig lysande utsikter för honom.»
Joe och jag gapade och sågo på varandra.
»Jag har fått i uppdrag att meddela honom», sade mr Jaggers och pekade på mig, »att han skall få en vacker förmögenhet. Vidare, att den nuvarande ägaren till denna förmögenhet önskar att han genast flyttas från sin nuvarande omgivning och från denna plats samt uppfostras som en herreman — med ett ord som en ung man med lysande förhoppningar.»
Min dröm hade slagit in, den nyktra verkligheten hade överträffat min vilda fantasi, miss Havisham ämnade göra min lycka och det frikostigt ändå.
»Nu, mr Pip», fortsatte juristen, »vänder jag mig med resten av vad jag har att säga till er. För det första bör ni veta att den person som givit mig dessa instruktioner önskar, att ni alltid kallar er för Pip. Jag förmodar, ni ej har någon invändning att göra emot att möjligheterna att vinna en lysande framtid förknippas med ett så lätt villkor. Men om ni har något att invända, skall ni göra det nu.»
Mitt hjärta slog så hårt och det susade för mina öron så att jag knappast kunde framstamma, att jag ej hade något att invända.
»Jag skulle tro det. För det andra skall ni veta, mr Pip, att namnet på den person, som är er frikostiga välgörare är en djup hemlighet, tills denna person själv finner anledning lämna er upplysning därom. Jag är bemyndigad att säga att det är sagda persons mening att själv yppa det, när tiden är lämplig. När eller var detta skall ske kan jag i icke säga, ingen kan säga det. Det kan dröja i många år. Så att nu förstår ni, att ni är strängeligen förbjuden att göra några frågor angående denna sak eller på något vis häntyda på någon person som varande er välgörare vid alla de mellanhavanden jag möjligen kommer att hava med er. Om ni själv hyser någon misstanke, så behåll den för er själv. Skälen till detta förbud, de må vara de starkaste och allvarligaste, eller bara ett infall, ha intet med saken att göra. Det är ingenting för er att forska efter. Villkoret är fastställt. Det enda jag av ifrågavarande person fått i uppdrag är att erhålla edert förkastande eller antagande av det gjorda erbjudandet och de vid detsamma knutna villkoren. Som ni själv torde finna, äro dessa villkor ej hårda, i all synnerhet om hänsyn tages till den stora rikedom, som väntar. Men om ni har något att invända, så säg det genast.»
Ännu en gång framstammade jag med svårighet, att jag ingenting hade att invända.
»Jag skulle tro det. Nu, mr Pip, har jag slutat med villkoren. Ni skall veta att, fastän jag mer än en gång använt ordet »utsikter», det nu ej är fråga om endast utsikter. Jag har redan fått i förvar en summa penningar, stor nog för att ni skall få en passande uppfostran och underhåll. Ni får vara god och anse mig som er förmyndare. Åh!» skyndade han sig att framkasta, då jag ville tacka honom, — »jag talar om för er med detsamma, att jag är betald för mina tjänster, annars skulle jag icke göra dem. Det anses att ni måste ha bättre uppfostran med anledning av er förändrade ställning och att ni måste få klart för er vikten och nödvändigheten av att genast sätta er in i de nya förhållandena.»
Jag sade att jag alltid längtat därefter.
»Det gör det samma vad ni längtat efter, mr Pip», svarade han; »håll er till faktum. Om ni längtar efter det nu är det nog. Svarar ni, att ni är beredd att genast komma under någon lämplig lärares ledning? Är ni det?»
Jag stammade att jag var det.
»Det är bra! Jag tycker ej att det är förståndigt men nu är det beslutat. Har ni hört talas om någon lärare som ni särskilt skulle vilja ha?»
Jag hade aldrig hört talas om någon annan lärare än Biddy och mr Wopsles moster; därför svarade jag nekande.
»Det finns en lärare, som jag känner något till och som jag tror skulle passa i detta nu», sade Jaggers. »Kom ihåg, att jag ej rekommenderar honom, ty jag rekommenderar aldrig någon. Den herre jag talar om är en mr Matthew Pocket.»
Ah! Jag kände genast igen namnet. Miss Havishams släkting. Den Matthew som mr och mrs Camilla talat om. Den Matthew, vars plats var vid miss Havishams huvud, när hon stod i sin bruddräkt på bröllopsbordet.
»Ni känner igen namnet?» sade mr Jaggers och såg skarpt på mig, och så slöt han ögonen, medan han väntade på mitt svar.
Mitt svar var, att jag kände igen namnet.
»Åh», sade han. »Ni har hört namnet. Men frågan är, vad säger ni om det?»
Jag sade, att jag var mycket tacksam därför att han nämnt mr Matthew Pocket och skulle bli mycket glad att få komma under dennes ledning.
»Det är bra! Det vore bäst, om ni uppsökte honom i hans eget hem. Jag skall underlätta saken för er och ni kan först bli bekant med hans son, som är i London. När kan ni komma till London?»
Jag sade med en blick på Joe, som stod orörlig och hörde på, att jag förmodade, att jag kunde resa genast.
»Först», sade mr Jaggers, »skall ni ha nya kläder att resa i, och det får icke vara fattigmanskläder. Låt oss säga: i dag om en vecka, ni behöver pengar. Vad säger ni om 400 kronor?»
Han tog med orubbligt lugn fram en lång börs, räknade upp pengarna på bordet och sköt dem över till mig. Det var första gången, han tog sitt ben från stolen. Då han överlämnat pengarna satte han sig grensle över stolen och satt och svängde med börsen och tittade på Joe.
»Nå, Joseph Gargery. Ni tycks vara stum av häpnad!»
»Ja ä det», sade Joe, mycket bestämt.
»Det var ju överenskommet att ni inte ville ha något för egen del, kom ihåg det?»
»Det var överenskommet», sade Joe. »Och det är överenskommet. Och det ska alltid vara överenskommet.»
»Men», sade mr Jaggers, och svängde sin börs, »om det hörde till mina instruktioner att giva er en present som ersättning?»
»Som ersättning för vad?» frågade Joe.
»För förlusten av hans hjälp i arbetet.»
Joe lade sin hand på min axel så lätt, som om det varit en kvinnas.
»Jag unnar Pip så gärna å bli fri från min tjänst för å vinna ära å rikedom, så de kan ingen tro. Men om ni tror att pengar kan ersätta mej förlusten av detta lilla barn — som kom till smedjan — å vi va alltid dom bästa vänner —»
Jag bad Joe att lugna sig, ty vi hade, som han sade, alltid varit de bästa vänner, och vi skulle alltid, bedyrade jag. förbliva det. Joe gnodde sig i ögonen med sin lediga näve, som om han hade stor lust att klämma ut dem, men sade ingenting mer.
Mr Jaggers hade åsett detta med en min, som om han ansåg Joe som byns dåre och mig som hans vårdare. När det var över, upphörde han att svänga börsen, vägde den i stället i handen och sade:
»Ja, Joseph Gargery, jag varnar er, nu kommer ert sista tillfälle. Jag gör ingenting till hälften. Om ni vill hava den gåva som anförtrotts mig att överlämna till er, så sjung ut och ni skall få den. Om ni däremot vill säga —» Här blev han till sin stora häpnad avbruten av Joe, som hastigt gick runt omkring honom med alla tecken till att börja en vild boxningskamp.
»Och jag däremot vill säja», skrek Joe, »ja vill däremot säja, att om I plågar mej mera, så kom an! De vill säja så mycket som, att om I ä en karl, så kom an! Vilket vill säja så mycke som att de' ä va de' vill säja å därmed jämt!»
Jag höll tillbaka Joe, och han blev genast försonlig igen. Han endast förklarade för mig, på ett vänligt sätt och som en hövlig förebråelse till den det möjligen angick, att han tillät ingen att hetsa och plåga honom i hans eget hem. Mr Jaggers hade rest på sig, då Joe började demonstrera, och dragit sig tillbaka mot dörren. Utan att visa någon lust att komma in igen avlevererade han sina avskedsanmärkningar därifrån. Vilka lydde:
»Nåväl, mr Pip, jag tror, att ju förr ni kommer härifrån dess bättre — eftersom ni skall bli en gentleman. Låt oss säga i dag om åtta dar, och jag skall under tiden sända er min adress. Ni kan taga en droska vid omnibusstationen i London, och åka direkt till mig, ni förstår att jag föreskriver ingenting, varken det ena eller det andra under utförandet av det uppdrag jag åtagit mig. Jag har blivit betald för att utföra det, och jag gör det. Kom ihåg det en gång för alla.»
Han hytte med sitt finger åt oss båda två, och jag tror han skulle hava hållit på därmed än, om han inte ansett Joe vara en lifsfarlig individ och därför till slut funnit rådligast att ge sig i väg.
Jag kom att tänka på en sak och sprang efter honom, då han gick ned till de Tre Glada Skutskepparna, där en vagn väntade på honom.
»Förlåt, mr Jaggers!»
»Hallå», sade han och tittade sig omkring, »vad är det?»
»Jag önskar handla riktigt rätt, mr Jaggers och följa era råd; därför tyckte jag det var bäst att fråga. Är det något som hindrar, att jag tar avsked av någon, som jag känner här, innan jag reser?»
»Nej», sade han och såg ut som han inte förstod mig.
»Jag menar icke endast i byn utan i staden?»
»Nej», sade han, »det är intet som hindrar.»
Jag tackade honom och sprang hem igen, och där fann jag att Joe redan stängt stora dörren och lämnat förmaket samt slagit sig ned framför elden i köket med händerna på knäna, uppmärksamt stirrande på de brinnande kolen. Jag slog mig också ned framför elden och stirrade på kolen och ingenting yttrades på en lång stund.
Min syster satt i sin stoppade stol i sitt hörn, och Biddy satt vid sitt arbete framför elden, och Joe satt närmast Biddy och jag satt bredvid Joe i hörnet mitt emot min syster. Ju mer jag tittade in i glöden, ju svårare var det för mig att se på Joe; ju längre tystnaden varade, ju svårare tyckte jag det blev att tala.
Till slut sade jag.
»Joe, har du talat om det för Biddy?»
»Nej, Pip», svarade Joe och tittade fortfarande in i elden, och höll sig så hårt i knäna, som om han trodde, att de skulle gå sin väg. »Det får du göra själv, Pip.»
»Jag såge helst, att du gjorde det, Joe.»
»Nåja, Pip är en rik man», sade Joe, »och Gud välsigne honom.»
Biddy släppte sitt arbete och såg på mig. Joe höll sig i knäna och såg på mig. Jag såg på dem båda två. Efter en stunds tystnad gratulerade de mig båda hjärtligt, men det var en viss anstrykning av sorg i deras lyckönskan och det var ej utan att jag kände mig en smula stött.
Biddy fick nu ett stort besvär med att försöka bibringa min syster någon idé om, vad som hänt. Efter vad jag tror misslyckades dessa ansträngningar fullständigt. Hon skrattade och nickade många gånger och upprepade orden »Pip» och »förmögenhet». Men jag tvivlar på, att de hade någon innebörd för henne.
Jag skulle förut knappast ha trott, att jag i ett sådant ögonblick skulle känna mig så dyster till sinnes. Missnöjd med min lycka var jag naturligtvis icke, men det är möjligt, att jag var missnöjd med mig själv, fastän jag icke förstod det.
»Lördag kväll», sade jag, då vi åto vår kvällsvard, bestående av bröd och ost och öl. »Fem dagar till och sen är det dagen före den dagen. Det går snart.»
»Ja, Pip», svarade Joe, vars röst lät dov i hans ölmugg. »Det går snart.»
»Mycket, mycket snart», sade Biddy.
»Jag har tänkt på en sak, Joe, att, när jag reser in till staden om måndag och betalar mina nya kläder, skall jag be skräddaren, att jag får sätta dem på mig hos honom eller att han skickar dem till mr Pumblechook. Det skulle vara mycket obehagligt att känna alla människorna här stirra på en.»
»Mr och mrs Hubble skulle nog gärna vilja se dig i dina nya kläder, Pip», sade Joe och skar omsorgsfullt sitt bröd med ost på i sin vänstra hand och tittade på min orörda kvällsvard, som om han tänkte på den tid vi brukade jämföra skivorna. »Å det vill nog mr Wopsle med. Å de Tre Glada Skutskepparna skulle ta det som en komplimang.»
»Det är just det, jag inte vill, Joe. De skulle göra så'n affär av det — ett sådant otrevligt väsen av det — att jag inte vet, hur jag skulle bete mig.»
»Åh, javisst, Pip», sade Joe. »Om du inte vet hur du skall bete dig så —»
Biddy frågade mig nu där hon satt och såg på min syster: »Har du tänkt på, när du skall visa dig för mr Gargery och din syster och mig? För nog vill du visa dig för oss, eller hur?»
»Biddy», svarade jag harmset. »Du har så bråttom. Om du hade väntat en minut Biddy, skulle du fått höra mig säga att jag skall taga hit mina kläder i ett paket en kväll — troligen kvällen innan jag reser.»
Solen hade hela dagen lyst starkt på taket till min vindskammare och rummet var varmt. Då jag kommit upp på mitt rum öppnade jag fönstret. Jag såg Joe långsamt komma ut genom den mörka dörren nedanför och gå ett par slag i friska luften; och sedan såg jag Biddy komma och giva honom hans pipa och tända den. Han brukade aldrig röka så sent, och att han gjorde så nu tycktes betyda, att han av ett eller annat skäl kände sig i behov av tröst.
Han stod vid dörren alldeles under mig och rökte sin pipa, och Biddy stod där också och talade sakta med honom, och jag vet, att de talade om mig, ty jag hörde mitt namn mer än en gång nämnas på ett ömt och smekande sätt av dem båda två. Jag ville inte lyssna, även om jag kunnat höra mera, därför drog jag mig tillbaka från fönstret och satte mig på min enda stol vid sängen och kände mig mycket ledsen och besynnerlig till mods över att den första kvällen av min lycka skulle vara den ensammaste jag någonsin haft.