Lysande förhoppningar/Kapitel 20
| ← Kapitel 19 |
|
Kapitel 21 → |
XX.
Som Wemmick hade sagt, fick jag snart tillfälle att jämföra min förmyndares hem med hans kassörs. Min förmyndare var i sitt rum och höll på att tvätta sina händer med sin parfymerade tvål, när jag kom in på kontoret från Walworth, och han ropade mig in till sig, och bjöd mig och mina vänner hem till sig, allt i enlighet med vad Wemmick förutsagt.
»Inga ceremonier», sade han, »och ingen högtidsdräkt. Välkommen i morgon.»
Jag frågade honom vart vi skulle gå (ty jag hade ingen aning om var han bodde), och jag tror att det var hans vanliga motvilja mot allt vad medgivande heter, som förorsakade hans svar:
»Om ni kommer hit skola vi göra sällskap hem till mitt.»
Följande dag förde han oss till Gerard Street, Soho, till ett hus på södra sidan av denna gata. Det var ett ganska ståtligt hus i sitt slag, men såg bedrövligt ut i brist på målning och hade smutsiga fönster. Han tog fram sin nyckel och öppnade dörren, och vi gingo alla in i en stor, naken och dyster stenhall. Sedan kommo vi uppför en mörk brunmålad trappa in i en serie av tre mörka brunmålade rum i första våningen.
Mr Jaggers hade icke sett mina tre kamrater förut, och han stod på kaminmattan, sedan han ringt på klockan, och såg forskande på dem. Till min förvåning tycktes han genast fatta ett stort för att icke säga uteslutande intresse för Drummle.
»Pip», sade han, i det han lade sin stora hand på min axel och förde mig till fönstret. »Jag kan inte skilja den ene från den andre. Vem är spindeln?»
»Spindeln?» sade jag.
»Den där finnige, vräkige, buttre mannen.»
»Det är Bentley Drummle», svarade jag. »Han med det fina utseendet är Startop.»
Utan att fästa minsta avseende vid honom »med det fina utseendet», återtog han:
»Jaså, han heter Bentley Drummle? Jag tycker om den karlens utseende.»
Han började genast tala med Drummle. Utan att låtsas avskräcka sig av dennes buttra, tystlåtna sätt, lockade han honom in i samtalet. Jag betraktade dem intresserat, tills dess mina observationer avbrötos av hushållerskan, som skymde bort dem, då hon kom in med den första rätten.
Hon var en kvinna på omkring fyrtio år, antog jag — men kanske tog jag henne för yngre än hon var. Hon var ganska lång med mjuk smidig figur, ytterligt blek, med stora trötta ögon och en massa krusigt hår. Jag vet icke om det var på grund av hjärtfel hon måste hålla munnen något öppen som om hon flämtade eller om det var därför att hennes ansikte hade ett så besynnerligt ängsligt och oroligt uttryck. Jag hade sett Macbeth på teatern för ett par dagar sen, och hennes ansikte tycktes mig vara förstört av förtärande eld, som de ansikten jag sett lysa fram ur häxornas håla.
Föranledd att särskilt ge akt på henne både till följd av hennes egendomliga utseende och Wemmicks yttrande, lade jag märke till att hon alltid uppmärksamt betraktade min förmyndare, varje gång hon kom in i rummet, och att hon dröjande tog bort sin hand från faten, hon satt fram, som om hon fruktade, att han skulle kalla henne tillbaka och längtade att han skulle tala till henne när hon var i närheten. Av hans sätt att döma, trodde jag, att han var medveten om detta, och att han avsiktligt höll henne i spänning.
När vi hunnit till osten, kom vårt samtal in på våra roddtävlingar, och vi skämtade med Drummle över att han en gång kom sist. Drummle meddelade vår värd därefter att han vad skicklighet angår var mer än vår överman, och vad styrka beträffar kunde han kasta omkring oss som agnar för vinden. På något hemlighetsfullt sätt uppeggade min förmyndare honom till raseri över denna obetydliga sak, och han blottade sin arm och spände den för att visa hur muskulös den var, och allesammans blottade vi våra armar och spände dem på ett mycket löjligt sätt.
Hushållerskan höll just då på att duka av bordet. Min förmyndare tog ingen notis om henne utan vände henne ryggen och lutade sig bakåt i stolen och bet i sitt pekfinger, under det han för Drummle visade ett tydligt intresse som var mig alldeles oförklarligt. Plötsligt lade han sin stora hand på hushållerskans som en fälla, då hon sträckt den över bordet. Så hastigt och så kraftigt gjorde han det att vi allesammans upphörde med vår dumma tävlan.
»Eftersom ni tala om styrka», sade mr Jaggers, skall jag visa er en handled. Molly, visa dem din handled.»
Hennes fångade hand låg på bordet, men den andra hade hon redan dolt bakom sig.
»Herrn», sade hon med låg röst och såg på honom uppmärksamt och bedjande. »Gör det inte!»
»Jag skall visa er en handled», upprepade Jaggers orubbligt. »Molly, låt dem se din handled.»
»Herrn!» mumlade hon igen. »Låt mig slippa.»
»Molly», sade Jaggers utan att se på henne, envist stirrande åt andra sidan av rummet, »låt dem se båda dina handleder. Nå. Raska på!»
Han tog bort sin hand och lade hennes handled på bordet. Hon lade den andra handen bredvid. Handleden var mycket illa åtgången — det syntes djupa ärr kors och tvärs över den. Då hon höll fram sina händer tog hon ögonen från mr Jaggers och såg uppmärksamt på var och en av oss i tur och ordning.
»Det finns styrka här», sade Jaggers i det han kallt utpekade musklerna med sitt pekfinger. »Mycket få män ha samma kraft i sin handled som denna kvinna har. Det är anmärkningsvärt, vilken styrka det ligger i ett grepp av dessa händer. Jag har haft tillfälle att se många händer, men jag har aldrig sett några starkare i det avseendet, varken hos män eller kvinnor.»
Under det han yttrade dessa ord på ett långsamt kritiskt sätt, fortsatte hon att se på var och en av oss i följd efter som vi sutto. I samma ögonblick som han tystnade, såg hon på honom igen.
»Det är bra, Molly», sade mr Jaggers, och vinkade lätt åt henne, »du har blivit beundrad och kan gå.»
Hon drog till sig händerna och gick ut ur rummet, och Jaggers tog vinkarafferna från serveringsbordet, fyllde sitt glas och lät vinet gå runt.
»Klockan halv tio mina herrar», sade han, »måste vi bryta upp. Roa er nu på bästa sätt. Jag är mycket glad över att se er här. Skål, mr Drummle.»
Om det var hans mening att egga upp Drummle genom att särskilt utmärka honom, lyckades han fullständigt. Smickrad över värdens uppmärksamhet, visade Drummle alltmera sitt vresiga förakt för oss andra på ett mer och mer förnärmande vis, tills han blev komplett odräglig. Mr Jaggers observerade honom under alla hans utvecklingsskeden med samma i ögonen fallande intresse. Hans beteende tycktes nästan tjäna som krydda åt mr Jaggers vin.
»Mina herrar», sade mr Jaggers, satte betänksamt ned sitt glas och drog fram sin guldklocka med dess massiva kedja, »jag är mycket ledsen att behöva påminna om att klockan är halv tio.»
Vi reste oss och togo avsked. När vi gått erinrade jag mig, att jag hade några ord att säga min förmyndare, lämnade Herbert ett ögonblick och sprang tillbaka upp för trapporna. Jag fann mr Jaggers i sängkammaren sysselsatt med att tvätta sig.
Jag sade att jag kommit för att säga hur ledsen jag var över Drummles beteende och att jag hoppades att mr Jaggers ej var missnöjd med mig för det.
»Puh», sade han och sköljde över ansiktet med vatten och talade genom vattendropparna, »det var ingenting, Pip, jag tycker om den där spindeln i alla fall.»
Han hade nu vänt sig till mig och skakade flåsande på huvudet, medan han gnodde sig med handduken.
»Det är ju bra, att ni tycker om honom», sade jag, »men jag gör det inte.»
»Nej, nej», instämde min förmyndare. »Akta er för att ha för mycket med honom att göra. Håll er ifrån honom så mycket som möjligt. Men jag tycker om honom, Pip, han är av rätta sorten. Om jag vore en spåman—»
Han tittade fram ur handduken och fick se min blick.
»Men nu är jag ingen spåman», sade han och gnodde hela huvudet i handduken. »Ni vet vad jag är, eller hur? God natt, Pip.»
»God natt, sir.»
Omkring en månad härefter var det slut med spindelns lärotid hos mr Pocket och till lättnad för alla med undantag av mrs Pocket, reste han till sin familj igen.