Lysande förhoppningar/Kapitel 37
| ← Kapitel 36 |
|
Kapitel 38 → |
XXXVII.
Magwitch låg illa sjuk i fängelset, innan han inmanades i rannsakningshäktet och domstolen sammanträdde. Han hade brutit två revben, samt skadat ena lungan och han andades med stor smärta och svårighet. Tillståndet blev värre dag från dag. Som en följd av sin skada måste han tala så lågt att det knappast hördes, och han talade mycket litet.
När domstolen åter sammanträdde, gjorde mr Jaggers en hemställan, att målet skulle uppskjutas till nästa session. Han gjorde det synbarligen därför att det var klart att fången ej skulle leva till dess, men uppskovsyrkandet avslogs. Under rannsakningen, som omedelbart började, fick den anklagade sitta på en stol Ingen invändning gjordes mot att jag ställde mig tätt intill skranket på andra sidan och höll honom i handen, vilken han räckt mig.
Rannsakningen blev mycket kort. Allt som kunde sägas till den tilltalades fördel, såsom att han under senare delen av ssitt liv blivit arbetsam och skötsam, och att han uppfört sig laglydigt och hederligt, blev sagt. Men ingenting kunde motsäga det faktum, att han var en förrymd deporterad, och domen blev — dödsstraff.
De dagliga besök jag gjort hos honom blevo nu avkortade och hans fångenskap blev strängare.
Dagarnas antal hade vuxit till tio, då jag märkte en större förändring hos den dömde än jag sett förut Hans ögon voro fästade på dörren och lyste upp, då jag kom in.
»Min käre gosse», sade han, då jag satt invid hans säng. »Jag tyckte du kom sent. Men jag vet att du inte kunde komma förr.»
»Det är precis på den bestämda tiden», sade jag. »Jag väntade utanför grindarna till dess klockan skulle slå.»
»Du väntar alltid utanför grindarna, eller hur, min gosse?»
»Jo, för att inte förlora en minut.»
»Tack, min käre gosse, tack! Gud välsigne dig. Du svek mig aldrig, min käre gosse! Och vad som är det allra bästa», fortsatte han, »du har varit mycket vänligare mot mig under de mörka dagarna, än under de ljusa. Det är det bästa av allt.»
Han låg på rygg och andades med stor svårighet.
»Har ni stora plågor i dag?»
»Jag beklagar mig inte, min käre gosse!»
»Ni beklagar er aldrig.»
Det var de sista ord han sade. Han smålog och jag förstod av hans rörelse, att han ville lyfte min hand och lägga den på sitt bröst. Jag lade den där, och han log igen och lade båda sina händer ovanpå den.
Den tillåtna tiden gick ut, medan jag satt så, men då jag såg mig om, fick jag se, att fängelsedirektören stod bredvid, och han viskade: »Ni behöver inte gå ännu». Jag tackade honom hjärtligt och frågade:
»Får jag tala med honom om han kan höra mig?»
Direktören gick åt sidan, och jag vinkade åt fångvaktaren att dra sig tillbaka.
»Käre Magwitch, jag måste säga er något nu till slut. Förstår ni vad jag säger?»
Han tryckte helt lätt min hand.
»Ni hade en gång ett barn, som ni älskade och förlorade.»
En litet starkare tryckning på min hand.
»Hon levde och fick mäktiga vänner. Hon lever ännu. Hon är en fin dam och mycket vacker. Och jag älskar henne.»
Med en sista svag ansträngning, som skulle misslyckats, om jag ej hjälpt honom, förde han min hand till sina läppar. Sedan lade han den sakta tillbaka på sitt bröst och sina egna händer ovanpå.
Den tåliga blicken mot det vita taket brast, och hans huvud föll sakta nedåt bröstet.
Jag påminde mig då, vad vi en gång läst tillsammans om de två männen som gingo upp till templet för att bedja, och jag visste, att jag icke kunde säga något bättre vid hans läger än:
»O, Gud, var denne arme syndares själ nådig!»