Lysande förhoppningar/Kapitel 38
| ← Kapitel 37 |
|
Kapitel 39 → |
XXXVIII.
Som jag nu stod alldeles ensam, sade jag upp mina rum i Temple och ämnade till uppsägningstidens slut uthyra dem i andra hand. Jag satte genast upp ett anslag därom i mina fönster, ty jag var i skuld och hade knappast några penningar kvar samt började bliva allvarligt orolig för mina affärer. Jag borde kanske rättare ha sagt, att jag skulle ha känt mig orolig om jag haft tillräcklig energi och företagsamhet därtill. I själva verket var det endast en sak, som stod klar för mig, att jag höll på att bli mycket sjuk. Den starka spänningen hade fördröjt sjukdomens utbrott men ej botat den. Jag visste att den skulle komma nu; för övrigt visste jag ingenting och brydde mig inte om något heller.
Under en eller två dagar låg jag på soffan eller golvet, beroende på, var jag sjönk ner, med tungt huvud och värkande leder. Sedan kom en fasansfull natt, som aldrig tycktes ta slut, och när jag på morgonen försökte sätta mig upp, kunde jag det ej.
Jag hade en hel del feberfantasier, vilka slutligen upplöstes i den rama verkligheten att två män stodo och betraktade mig.
»Vad vill ni?» frågade jag och for upp. »Jag känner er inte.»
»Jo, sir», svarade den ene av dem, böjde sig ned och vidrörde min axel, »det är en sak, som ni nog snart klarar, men här är order om bysättning.»
»Hur stor är skulden?»
»Två tusen trehundrafemtiotvå kronor och femtio öre», sade han.
»Vad skall jag göra?»
»Det är bäst att ni följer med», sade mannen.
Jag gjorde ett försök att stiga upp och kläda på mig. När jag sedan blev dem varse igen, stodo de ett litet stycke från min säng och sågo på mig. Jag låg fortfarande kvar.
»Ni se hur det är fatt», sade jag. »Jag skulle följa med er, om jag kunde, men jag kan verkligen inte. Om ni tar mig härifrån så tror jag att jag dör under vägen.»
Kanske de svarade eller resonerade om saken, eller försökte uppmuntra mig för att få mig att tro, att jag var bättre än jag var. Eftersom jag endast kom ihåg dem från denna enda gång, vet jag inte, vad de gjorde, utom det att de uppgåvo försöket att flytta mig.
Då jag kommit över det värsta av min sjukdom, och öppnade mina ögon, såg jag någon som liknade Joe. Jag slog upp ögonen en dag och tyckte att det var Joe, som satt i stolen vid fönstret och rökte sin pipa. Jag bad om en kylande dryck och den hand som gav mig den var Joes. Jag sjönk tillbaka mot kuddarna, och det ansikte som såg på mig så hoppfullt och milt var Joes.
Till slut en dag tog jag mod till mig och sade:
»Är det Joe?»
Och den kära gamla hemtrevliga rösten svarade:
»De ä de, gamle gosse.»
»Åh, Joe, du kommer mitt hjärta att brista! Se ond ut, Joe! Slå mig, Joe! Förebrå mig min otacksamhet! Var icke så god mot mig!»
Ty Joe hade lagt sitt huvud på kudden bredvid mitt, och armen runt min hals, i glädjen över att jag kände igen honom.
»Eftersom, käre gamle Pip, gamle gosse», sade Joe, »du å ja alltid varit vänner. Åh, vilket skoj, då du blir så stark, så du kan gå ut.»
Varefter Joe drog sig tillbaka till fönstret och stod med ryggen vänd mot mig och torkade sig i ögonen. Och som min ytterliga svaghet hindrade mig från att gå till honom, låg jag där och viskade ångerfullt.
»O, Gud välsigne honom! O, Gud välsigne denne barmhärtige samarit!»
Joes ögon voro röda, då jag nästa gång såg honom vid min säng, men jag höll hans hand, och vi kände oss båda lyckliga.
»Hur länge, käre Joe?»
»Du menar väl hur länge du varit sjuk, käre gamle gosse?»
»Ja, Joe.»
»De ä nu i slutet av maj, Pip. I morron ä den första juni.»
»Och har du varit här hela tiden, käre Joe?»
»Inte så utan, gamle gosse. För som jag säjer till Biddy när nyheten kom med brevbäraren, eftersom det kom med posten och eftersom han förut va ensam, men nu ä gift, fast han har dåli lön, när en tänker på hans skoslitning och allt vad han går. Men någon rikedom har nu aldrig fallit på honom, och han har nu alltid vatt envis på å gifta sej —»
»Det är så roligt att höra dig tala, käre Joe! Men jag tyckte du sade något om Biddy.»
»Precis», sade Joe, »att eftersom du var ibland främlingar och eftersom vi alltid varit goda vänner, ett besök nu skulle vara någonting som exmerade mej — och inte var oacceptabelt för dej. Å Biddy sa: ’Gå till honom utan tidspillan.’ Det var Biddys ord. ’Gå till honom utan tidspillan.’ Kort sagt jag skulle inte bedra dig», tillade Joe efter allvarligt eftersinnande, »om jag sa att denna unga kvinnas ord kanske va utan en minuts tidspillan.»
Där avbröt Joe sig och underrättade mig om, att han endast fick tala mycket litet med mig och att jag skulle förtära någon mat på bestämda tider, antingen jag ville eller inte, och att jag måste underkasta mig alla hans befallningar. Därför kysste jag hans hand och låg stilla under det han slog sig ned för att avfatta ett brev till Biddy, med mina hjärtliga hälsningar.
Biddy hade tydligen lärt Joe att skriva. Där jag låg i sängen och såg på honom, kunde jag inte låta bli att gråta av glädje.
Min säng hade berövats sina omhängen och flyttats in till det luftiga och stora vardagsrummet. Gardinerna hade nedtagits och rummet vädrades natt och dag. Vid mitt eget skrivbord, som blivit undanskjutit i en vrå och belastat med små flaskor, satt Joe vid sitt viktiga arbete, valde först en penna ur pennlådan som om det varit en låda med stora verktyg, och drog upp sina armar som om han skulle hantera en kofot eller en slägga. Han måste hålla sin vänstra armbåge hårt mot bordet och det högra benet utsträckt innan han kunde börja, och när han verkligen börjat, gjorde han varje streck nedåt så långsamt som om det varit sex fot långt, under det att jag kunde höra hans penna sprätta förskräckligt vid varje streck uppåt. Han hade en besynnerlig idé att bläckhornet stod på en annan sida än det gjorde och doppade oupphörligt sin penna i luften men tycktes vara fullt belåten med resultatet. Ibland hade han någon svårighet med stavningen, men på det hela taget gick det mycket bra, och då han satt dit sitt namn och en stor plump på slutet och lyckats smeta ner sig även i håret med bläck, steg han upp och gick runt om bordet för att se hur resultatet av hans ansträngningar tog sig ut från olika håll.
För att icke göra Joe orolig genom att tala för mycket uppsköt jag att fråga honom om miss Havisham till nästa dag. Han skakade på huvudet, när jag då frågade honom om hon var återställd.
»Är hon död, Joe?»
»Ja ser du, gamle gosse», sade Joe i motsträvig ton, »inte vill ja säja de inte, men de ä allt så de, att hon inte —»
»Lever, Joe?»
»Jo, så ä de», sade Joe, »hon lever inte.»
»Fick hon lida länge, Joe?»
»Sen du blev sjuk ungefär siså där en vecka», sade Joe, fast besluten att låta mig veta det så småningom.
»Käre Joe, har du hört, vad det blivit av hennes förmögenhet?»
»Jo, gamle gosse», sade Joe, »det visade sig att hon testamenterat nästan alltsammans till miss Estella. Men hon hade en eller ett par dar före olyckshändelsen med egen hand gjort ett litet tillägg, däri hon gav Matthew Pocket hela sjuttiofemtusen. Och varför tror du, Pip, att hon gav honom hela sjuttiofemtusen? ’På grund av Pips berättelse om sagde Matthew’, talte Biddy omm, att det stod skrivet.»
Denna underrättelse gjorde mig mycket glad eftersom det satte kronan på den enda goda sak, jag uträttat. Jag frågade Joe, om han hört om någon av de andra släktingarna hade fått något.
»Miss Sarah», sade Joe, »gav hon fyra hundra sjuttifem kronor om året för att köpa piller, därför att hon är så gallsjuk. Miss Georgiana har trehundrasextio kronor. Mrs — vad heter det där vilda djuret med pucklarna, gamle gosse?»
»Kamel?» sade jag och undrade varför han ville veta det.
»Mrs Kamel», varav jag nu förstod, att han menade Camilla, »hon har nittio kronor att köpa ljus för, för att hålla sig vid gott mod då hon vaknar i nattens tysta timmar.»
»Och nu», sade Joe, »är du inte så stark att du kan få höra mer än en skäppa nyheter till i dag. Gamle Orlick har gjort inbrott i ett privathus.»
»Vems?» sade jag.
»Inte för att han är annat än en stor skrävlare, det medger jag», sade Joe urskuldande, »men en engelsmans hus är i alla fall hans borg, och man bryter sig inte in i borgar, annat än i krigstider, och vad han än hade för brister, så var han en frö- och sädeshandlare i själ och hjärta.»
»Är det i Pumblechooks hus, som han gjort inbrott?»
»De ä de, Pip», sade Joe. »Och de tog hela hans kassaskrin och drack ur hans vin, och fråssade i hans mat och slog honom i ansiktet och drog honom i näsan och band fast honom vid sängstolpen och stoppade hans mun full med krukväxter, så att han inte skulle skrika. Men han kände igen Orlick, och Orlick sitter nu i fängelse.»
Det gick långsamt innan jag blev starkare, men jag blev det sakta men säkert, och Joe stannade hos mig och jag inbillade mig, att jag var lille Pip igen.
Vi längtade lika mycket till den dag, jag skulle vara nog stark för att företaga en åktur, som vi förr i världen längtat efter den dag jag skulle bli lärling.
Och då den dagen kom och en öpper vagn stod utanför på gatan, lindade Joe in mig, tog mig i sina armar, bar ner mig i vagnen som om jag ännu varit den lilla hjälplösa varelse, han slösat så mycken kärlek på.
Ett drag hos Joe, som jag inte kunde förstå, när det först visade sig, men vilket jag så småningom begrep, var att ju starkare och friskare jag blev, desto mindre blev Joe sig själv. Under min sjukdom och då jag fullständigt berodde av honom, hade han varit precis som förr och kallat mig med de gamla vanliga namnen: »gamle Pip, gamle gosse», vilket ljöd som musik för mig. Jag hade också känt mig som förr, lycklig och tacksam, att han lät mig vara det. Men omärkligt började Joe förändra sig, fastän jag var mig lik. Först undrade jag däröver, men sedan förstod jag, att det var mitt fel alltsammans.
Åh, hade jag inte givit Joe skäl att tvivla på min beständighet och att tro att jag i medgången skulle överge honom och ej bry mig om honom?
Det var tredje eller fjärde gången jag var ute och gick i Temple Garden och stödde mig på Joes arm som jag tydligt märkte denna förändring hos Joe.
Vi hade setat i det klara varma solskenet och sett på floden, och då vi reste oss råkade jag säga:
»Se, Joe! Jag kan gå riktigt bra nu. Nu skall du få se, att jag kan gå hem alldeles ensam.»
»Men överansträng dej inte, Pip», sade Joe, »fast jag skulle bli glad, om ni kunde det, sir.»
Det sista ordet smärtade mig, men hur skulle jag kunna göra honom några föreställningar. Jag gick inte längre än till trädgårdsgrinden. Där föregav jag mig vara tröttare än jag var, och bad Joe att få stödja mig på hans arm, vilken Joe gav mig, men han såg fundersam ut.
Jag för min del var också tankspridd, ty jag grubblade på huru jag skulle hindra denna växlande förändring hos Joe. Att jag skämdes för att tala om för honom, hur dåligt jag hade det, och hur det gått utför för mig, vill jag ej försöka dölja. Han skulle vilja hjälpa mig med sina små besparingar det visste jag, och jag visste också, att han icke borde hjälpa mig. Jag ville ej tillåta honom göra det.
Vi voro båda mycket fundersamma denna afton. Men innan vi gingo till sängs, beslöt jag vänta över morgondagen, då det var en söndag. Med den nya veckan skulle jag börja mitt nya liv. På måndag morgon skulle jag tala med Joe om denna förändring; jag skulle säga honom, vad jag hade i tankarna (det där andra jag tänkt på) och varför jag inte beslutat mig för att fara utrikes till Herbert, och då skulle allt uppklaras mellan oss för alltid.
Vi hade en trevlig söndag, vi åkte ut på landet och togo oss en promenad på ängarna.
»Jag är tacksam för att jag varit sjuk, Joe», sade jag.
»Käre gamle Pip, gamle gosse, du är nästan bra nu, sir.»
»Det har varit en minnesrik tid för mig, Joe.»
»För mej me, sir», svarade Joe.
»Vi ha haft en tid tillsammans som jag aldrig skall glömma, Joe. Det har funnits andra dar, det vet jag, som jag glömt under en tid, men jag skall aldrig glömma dessa.»
»Pip», sade Joe lite brådskande och nedstämt, »det har varit roligt. Och, ser ni, vad som varit oss emellan — har varit.»
På kvällen, då jag gått till sängs, kom Joe in till mig som han gjort under hela min bättringstid. Han frågade mig om jag var säker på att jag var lika kry som på morgonen.
»Ja, käre Joe, fullständigt.»
»Å blir bättre å bättre, gamle gosse?»
»Ja, käre Joe.»
Joe smekte täcket på min axel med sin stora vänliga hand och sade, som jag tyckte red tjock röst:
»God natt.»
Då jag steg upp morgonen därpå utvilad och starkare, var jag fast besluten att utan dröjsmål säga Joe allt. Jag skulle säga honom det före frukosten. Jag skulle kläda på mig genast och gå in i hans rum och överraska honom, ty det var första dagen jag gått upp tidigt. Jag gick in i hans rum och han var icke där. Icke endast han själv var borta, även hans koffert saknades.
Jag skyndade mig då till frukostbordet och fann där ett brev. Dess korta innehåll var följande:
P. S. Alltid de bästa vänner.
Inneslutet i brevet låg ett kvitto på skulden som jag
lagsökts för. Ända till detta ögonblick hade jag
inbillat mig, att min borgenär hade dragit sig tillbaka
eller uppskjutit saken tills jag blivit fullt återställd.
Jag hade aldrig drömt om, att Joe lagt ut pengarna, men Joe hade gjort det och på kvittot stod hans namn.
Jag hade nu ingenting annat att göra än att följa efter
Joe till den gamla kära smedjan och tala om, att jag
upptäckt vad han gjort och att ångerfullt protestera
mot det samt lätta mitt hjärta rörande det där andra,
som helt obestämt uppstått i mina tankar och nu blivit
till en fix idé.
Min avsikt var att gå till Biddy och visa henne hur ödmjuk och ångerfull jag kom tillbaka. Jag skulle tala om för henne att jag förlorat allt vad jag trott och hoppats på, och jag skulle påminna henne om våra förtroliga stunder och fråga henne, om hon ville bli min och göra mig till en bättre människa.