Lysande förhoppningar/Kapitel 39
← Kapitel 38 |
|
Kapitel 40 → |
XXXIX.
Nyheten om att min stora förmögenhet var borta hade spritt sig till min födelseort och trakten däromkring innan jag kom dit. Jag märkte att Blå Björnen fått höra den och det åstadkom en stor förändring i Björnens uppförande. Det var afton, då jag kom dit, mycket uttröttad av den resa jag förr i tiden ansett så lätt.
Björnen kunde inte låta mig få det rum, jag förr brukade få, ty det var upptaget (troligen av någon som hade stora förhoppningar). Man kunde endast erbjuda mig ett mycket tarvligt rum åt gården i grannskapet av duvslaget och postvagnarna. Men jag sov lika gott där som jag skulle gjort i ett av Björnens bästa rum.
Tidigt på morgonen gick jag ut, medan jag väntade på frukosten och när jag kom tillbaka för att intaga den i Björnens skänkrum, fann jag Pumblechook samtalande med värden. Pumblechook, vars utseende inte förbättrats av det nattliga överfallet, väntade tydligen på mig och vände sig till mig med följande ord:
»Unge man, det gör mig ont att se att det gått utför för er. Men vad kunde man vänta annat! Vad kunde man vänta annat!»
Han räckte fram sin hand med en storslaget förlåtande min, och som jag var nedbruten av sjukdom och ej orkade tvista tog jag den.
»William», sade mr Pumblechook till uppassaren, »ta hit en tekaka. Tänk att det gått så långt? Att det gått så långt!»
Jag satte mig till bords med rynkad panna. Pumblechook lutade sig över mig och hällde i te åt mig — innan jag hann röra tekannan — med minen hos en välgörare som beslutat vara troget i det sista.
»William», sade mr Pumblechook sorgset, »tag hit saltet. I forna lyckliga dar» — vände han sig till mig — »vill jag minnas ni använde socker? Och använde ni inte grädde? Det gjorde ni. Socker och grädde, William, tag hit krasse.»
»Tack, jag äter inte krasse», sade jag kort.
»Ni äter inte krasse», återtog Pumblechook suckande och nickade med huvudet flera gånger som om han borde ha väntat det och som om avhållsamheten från krasse sammanhängde med min olycka. »Det är sant. Jordens simpla frukter. Nej, ni behöver inte ta hit någon, William.»
Jag fortsatte med min frukost och Pumblechook fortsatte att besvära mig, stirrande som en fisk och flåsande som vanligt.
»Det är inte mycket mer än skinn och ben», sade han högt för sig själv. »Och när han reste härifrån (jag kan säga med min välsignelse) och jag delade med mig av allt vad jag hade, var han så rund som en persika.»
Detta påminde mig om den underbara skillnaden mellan det fjäskiga sätt på vilket han erbjudit mig sin hand och sagt: »Får jag?» och den skrytsamma nedlåtenhet med vilken han nyss räckt fram dessa samma feta fingrar.
»Ha», fortsatte han och räckte mig bröd och smör. »Och nu är ni på väg till Joseph?»
»I himlens namn», sade jag och brusade upp, »vad angår det er vart jag går? Var god och låt tekannan vara.»
Detta var det värsta jag kunde tagit mig till, ty det gav Pumblechook den anledning han ville ha.
»Ja, unge man», sade han och släppte handtaget på kannan, drog sig ett par steg tillbaka från bordet och talade så högt, att värden och vaktmästaren skulle höra det: »Jag skall låta bli tekannan. Ni har rätt unge man. För en gångs skull har ni rätt. Jag glömmer mig då jag intresserar mig så mycket för er frukost att jag önskar er av slösaktighet försvagade kropp, stimulerad genom edra förfäders hälsosamma föda. Och ändå», sade Pumblechook och vände sig till värden och vaktmästarn och pekade på mig med utsträckt arm, »är detta den, som jag alltid lekte med under hans lyckliga barndoms dagar. Säg mig inte, att det inte kan vara det, jag säger er, det är han!»
Ett lågt mummel från de två var svaret. Talet tycktes göra särskilt intryck på uppassaren.
»Det är honom jag kört i min schäs», sade Pumblechook. »Det är honom, jag sett omhändertagen och uppfödd med flaska. Det är han, åt vars syster jag genom giftermål var morbror, och hennes namn var Georgiana Maria efter hennes egen mor, låt honom förneka det om han kan.»
Uppassaren tycktes övertygad, att jag inte kunde förneka det och att det gav saken ett mörkt utseende.
»Unge man», sade Pumblechook, »du tänker gå till Joseph. Vad angår det mig, frågar ni, vart ni går? Jag säger, sir, att ni tänker gå till Joseph.»
Uppassaren hostade som om han hövligt rådde mig att låta bli det.
»Unge man», sade Pumblechook, med det mest retsamma och övertygande uttryck av dygd och rättrådighet. »Jag vill säga er vad ni skall säga till Joseph. Här i närvaro av värden på Björnen, känd och aktad i staden, och William, hans faders namn var Potkins om jag inte misstager mig —»
»Det gör ni inte, sir», sade William.
»I deras närvaro», fortsatte Pumblechook vill jag säga er, unge man, vad ni skall säga till Joseph. Säg Joseph, jag har denna dag råkat min förste välgörare och grundläggare till min förmögenhet. Jag vill ej nämna några namn, Joseph, men så kalla de honom i staden, och jag har sett den mannen.»
»Jag svär att jag inte har sett honom här», sade jag.
»Säg det till honom också», återtog Pumblechook. »Säg att ni var nog djärv att påstå det och till och med Joseph skall helt säkert bli förvånad.»
»Därvidlag har ni misstagit er på honom», sade jag. »Jag vet bättre.»
»Ni säger», fortsatte Pumblechook: »Joseph jag har sett den mannen, och den mannen hyser intet agg till er och intet agg till mig. Han känner er karaktär, Joseph, och känner mycket väl till er tjurskallighet och er okunnighet, och han känner min karaktär, Joseph, och han har reda på min brist på tacksamhet. Ja, Joseph», säger ni och därvid skakade Pumblechook på huvudet åt mig, »han känner till min totala brist på vanlig mänsklig tacksamhet. Han känner till det Joseph, mer än någon annan. Ni känner ej till det, Joseph, då ni ej har samma skäl att göra det som den mannen.»
Fastän han var en sådan skrävlande åsna, förvånade det mig ändå, att han hade panna att tala så till mig.
»Ni säger: Joseph, han sade mig något som jag nu vill upprepa. Det var att han såg Guds finger i att det gått illa för mig. Han kände igen det fingret, Joseph, när han såg det och han såg det tydligt. Det skrev så här, Joseph: Vedergällning för otacksamhet mot den ursprunglige välgöraren och grundaren av förmögenheten. Men den mannen sade att han ej ångrar vad han gjort, Joseph. Inte alls. Det var rätt att göra det, det var vänligt att göra det och det var en välgärning att göra det och han skulle göra det om igen.»
»Det är skada», sade jag hånfullt, då jag slutat min avbrutna frukost, »att den mannen inte sade vad han gjort och skulle göra om igen.»
»Herr värd på Björnen!» Pumblechook vände sig nu till värden, »och ni, William! Jag har ingenting emot att nu tala om i stan om ni skulle vilja det, att det var rätt att göra det, vänligt att göra det, en välgärning att göra det och att jag skulle göra det om igen.»
Med dessa ord skakade den usle skojaren hand med dem och gick sin väg.
Men det skulle endast kännas så mycket roligare att efter detta råka Joe och Biddy. Jag gick sakta framåt till byn, ty mina ben voro ännu svaga, men med en känsla av lättnad ju närmare jag kom dem.
Den skola där Biddy var lärarinna, hade jag aldrig sett, men den lilla omväg jag tog innan jag gick in i byn förde mig rakt på den. Jag blev besviken över att finna att det var lovdag, inga barn voro där, och Biddys hus var stängt. Jag hade hoppats få se henne upptagen med sina dagliga plikter innan hon såg mig, och kände mig besviken.
Men smedjan var inte långt därifrån, och jag gick dit under de ljuvligt gröna lindarna och lyssnade efter ljudet av Joes hammare. Jag borde hört det långt förut och jag inbillade mig att jag hörde det, men fann att det bara var inbillning, allt var tyst. Lindarna voro där, och hagtorns- och hasselbuskarna och det susade i deras löv när jag stannade för att lyssa men Joes hammare hördes ej i midsommarvinden.
Nästan rädd för att nå inom synhåll av smedjan, kom jag dock till slut så nära att jag såg att den var stängd. Ingen eld, ingen gnista, allting stängt och stilla!
Men huset såg ändå inte övergivet ut, basta rummet tycktes användas, ty vita gardiner fläktade i fönsterna som stodo öppna och fulla med blommor. Jag gick sakta dit fram i tanke att titta in över blommorna, då Joe och Biddy med ens stodo framför mig arm i arm.
Först gav Biddy till ett skri, då hon trodde det vara min vålnad, men i nästa minut låg hon i mina armar. Jag grät över att se henne och hon grät över att se mig.
»Men kära Biddy, så fin du är!»
»Ja, käre Pip.»
»Och så fin du är, Joe!»
»Ja, käre gamle Pip, gamle gosse!»
Jag såg på dem båda, från den ene till den andre.
»Det är min bröllopsdag i dag», utropade Biddy glädjestrålande, »och jag är gift med Joe!»
De förde in mig i köket och jag lutade mitt huvud mot det gamla furubordet. Biddy förde min ena hand till sina läppar och Joe smekte tröstande min axel.
»Han var inte stark nog än för en så'n överraskning», sade Joe.
Och Biddy sade:
»Jag borde ha tänkt på det, käre Joe, men jag var för lycklig.»
Min första tanke var hur tacksam jag var över att jag aldrig sagt något till Joe om detta mitt sista svikna hopp. Om han hade stannat endast några timmar längre hos mig hade han fått veta det.
»Kära Biddy», sade jag, »du har fått den bäste man i världen. Och du, käre Joe, har fått den bästa hustru, som finns, och hon skall göra dig så lycklig som du förtjänar, du käre gode präktige Joe.»
Joe såg på mig med darrande läppar och satte armen för ögonen.
»Och Joe och Biddy, då ni i dag varit i kyrkan och hysa kärlek och medlidande för hela mänskligheten, mottag mitt ödmjuka tack för allt ni gjort för mig, ni båda, vilka jag lönat så illa. Och då jag säger att jag ämnar gå om en timma, ty jag skall snart resa utomlands, och att jag ej skall vila förr än jag sparat ihop den summa, du betalt för att jag ej skulle komma i fängelse, och sända den till er, tron icke, att jag anser mig ha avbetalt en hundradel av min stora skuld till er.»
De voro båda rörda och bådo mig ej säga mer.
»Men jag måste säga mer. Käre Joe, jag hoppas, att du får barn att älska, och att någon liten parvel kommer att sitta i spiselvrån en vinterkväll och påminner dig om en annan liten parvel, som lämnat den vrån för alltid. Tala ej om för honom, Joe, att jag är otacksam. Säg honom ej Biddy, att jag var lågsinnad och orättvis.»
»Ingen av oss ska säja något sånt till honom», sade Joe bakom sin arm.
»Och säg mig nu båda två, att mi förlåta mig. Låt mig få höra er säga det, att jag må taga med mig minnet därav när jag far bort, då skall jag tro, att ni lita på mig och tänka bättre om mig under kommande tider.»
»Åh käre gamle Pip, gamle gosse», sade Joe. »Gud vet, att jag förlåter dig om jag nu har något att förlåta dig.»
»Amen! Och Gud vet, att jag gör det!» sade Biddy.
»Låt mig nu gå upp och se på mitt gamla lilla rum, och vila där några minuter. Och när jag ätit och druckit tillsammans med er, följ mig sedan ett stycke på väg, innan vi skiljas.»
Jag sålde allt jag ägde och lade undan så mycket jag kunde för mina kreditorers räkning samt for sedan ut och förenade mig med Herbert. Inom en månad hade jag lämnat London, och inom två var jag biträde hos Clarriker & Co och inom fyra åtog jag mig hela ansvaret för affären. Ty bjälkarna i taket vid Mill Pond Bank hade då slutat darra under gamle Bill Barleys bråk, och Herbert hade rest hem för att gifta sig med Clara, och jag lämnades ensam kvar att sköta affärerna tills han förde henne med sig.
Många år gingo om innan jag blev delägare i affären, men jag levde lyckligt tillsammans med Herbert och hans hustru, betalade mina skulder och underhöll en regelbunden brevväxling med Joe och Biddy. Det var ej förr än jag blev tredje kompanjon som Clarriker förrådde mig för Herbert men han förklarade då att hemligheten om Herberts kompanjonskap hade gnagt länge nog på hans samvete, så att han måste tala om det. Herbert och jag blevo inte mindre goda vänner för det. Vår affär blev aldrig någon stor affär, och vi tjänade ej högar av guld, men vi hade ett gott namn och redde oss utmärkt.