Mannen
| ← Seglaren |
|
Soldat Philosophi → |
Mannen.
Det går en man kring jorden, helt ringa tyckes han,
Och nöd och armod hvila i drägten vid hvaran;
Hans hatt tycks brämen sloka, som satt den på en skälm,
Men akta dig, den gömmer likväl en soiblank hjelm.
Groftecknad är hans panna, hvart anletsdrag är rått,
Och skönheten har väft det af sina lumpor blott.
Och kall och blek är kinden, som drifvan högt vid pol;
Men detta hufvud gömmer, hvad tror du väl, en sol.
Ej några rosor falla från tungan i hans tal,
Och på hans läppar sjunger ej någon näktergal;
Men varliga hans tankar utöfver verlden gå,
Dock väck ej upp hans sinne, en blixt blir tungan då.
Med armen tyckes vanmagt blott leka som den vill,
Och handen bär en krycka, för den trycks handen till.
Hos armod och hos ålder är kraftlösheten stor;
Men här en storm i armen, ett svärd i stafven bor.
Hans mantel synes utsatt alltjemt för vindens skämt,
Och svartögd kikar nöden utur dess trådar jemt;
Men denna mantel gömmer, fast usel och fast arm,
En vinge på hans skuldra, ett pansar kring hans barm.
Engång skall dock han kasta sin driigt af lumpor af,
Då skall ett norrsken blixtra utöfver jord och haf;
Och vid det flamman gnistrar skall mannen med sitt svärd,
Omtimra land och rike, omtimra stat och verld.
Då akta dig, du sjelfske, som i ditt öfvermod
Regalierna förökat med bila, stänkt med blod,
Som mången seger vunnit, med svekfull här af guld;
Hos en besoldad ära står hvar din bragd i skuld.
Då akta dig, du djerfve, som jorden famna vill,
Och då ej famnen räcker knutpiskan lägger till;
Som sväller och som sväller, dig akta, djerfve, du!
Hvart väsen har sitt öde, ditt blir att spricka tu.
Dä akta dig, du råe, som i ditt öfverdåd,
Vill lifvets vishet fästa vid nycken af din nåd;
Som släcker ljusets lampa, ha! släck dock ut den väl,
Du eljest, fast på thronen, dock osa kan ihjäl.
Då akta dig, du blinde, som verlden, fast den låg
uti din hand allredan, det ensamt dock ej såg;
Men chapeau bas dig böjde, så djupt, så djupt, kanske
På det att ingen skulle de toma ögon se.
Då akta dig, du niske, som i ditt land ej mer,
Än endast för din önskan ett gyldne malmbrott ser,
Som alltjemt kongligt lefver i yttre rikedom,
Men dör i barmens himmel, på hvarje himmel tom.
Då Albion, dig akta, fastän du hög och rik,
Midt uti hafvet gungar ett ståtligt drakskepp lik,
Till köpmans vara gjorde du djerft din äras kraf,
Och på Europas väntan en arm procent blott gaf.
Dig akta ock i vester, du magt hvars gyldne thron
Är roten och är blomman till all inqvisition;
Som jemte krigarns pansar, så blankt, med solen slugt,
Har dolken och har oket gömt i en munke drägt.
Dig söderns andefurste, du må dig akta ock,
Från dig har anden vikit, fast du ej ser det dock;
Men svagsynt är ju natten och verldens natt är du,
Och all din storhet är blott ett frågetecken nu.
Er akten J, som stolte af yfverboren ätt,
Ha’n lekt med folkens ära, ha’n lekt med mensko rätt;
Den man, som jag besjungit, skall bli ert ödes man,
Och hören hvad han heter — han heter Frihet han.