Manon Lescaut/Kapitel 17

SJUTTONDE KAPITLET.

Jag gav efter för Manons enträgenhet, i trots av mitt hjärtas hemliga oro, som tycktes mig varsla om en ödesdiger katastrof. Jag begav mig ut i avsikt att påtinga hjälp av ett par tre livdrabanter, vilka Lescaut fört mig i beröring med.

Jag fann endast en av dem hemma, men han var en energisk karl och hade icke väl hört, vad det gällde, förrän han försäkrade att han skulle lyckligt genomföra saken. Han begärde endast tio pistoler till belöning åt tre gardister, som han ämnade använda för detta ändamål.

Jag bad honom icke förlora någon tid, och han samlade också ihop dem på mindre än en kvarts timme. Jag väntade under tiden i hans bostad, och då han återkommit med sitt folk, ledsagade jag honom själv till hörnet av en gata, på vilken G. M. ovillkorligen måste gå fram.

Jag uppmanade honom att icke behandla sin fånge illa, men icke desto mindre bevaka honom så noga till klockan sju på morgonen, att jag kunde vara trygg för att han ej skulle slippa lös. Han sade mig då, att han tänkte föra fången till sin kammare och tvinga honom att kläda av sig eller till och med lägga sig i hans säng, under det han själv och hans [ 187 ]tre knektar tillbringade natten med spel och dryckjom.

Jag stannade kvar hos dem ända tills jag fick se G. M. komma, då jag drog mig tillbaka ett stycke nedåt gatan till ett mörkt ställe för att där bevittna det besynnerliga uppträdet.

Livdrabanten anhöll honom med pistolen i hand och förklarade hövligt, att han varken stod efter hans liv eller hans pengar, men om han gjorde det minsta motstånd eller uppgåve det svagaste rop, skulle de icke akta för rov att skjuta ned honom. G. M., som utan tvivel fruktade att få kulan i sig, gjorde intet motstånd. Jag såg honom föras bort som ett lamm.

Därefter återvände jag oförtövat till Manon och för att undanröja varje misstanke hos tjänarna sade jag vid mitt inträde, att de icke skulle vänta herr de G. M. till kvällsvarden, oförutsedda angelägenheter hade tillstött, vilka kvarhöllo honom borta, och han hade därför givit mig i uppdrag att framföra hans ursäkter och supera tillsammans med mademoiselle Lescaut, vilket jag betraktade såsom en stor förmån, då jag fick sällskapa med en så förtjusande ung dam.

Manon understödde fintligt min komedi. Vi satte oss till bords, i det vi bibehöllo en stel och allvarsam hållning, så länge betjänterna voro inne och passade upp.

Då vi omsider blevo av med dem, tillbringade vi en av de skönaste kvällarna i vårt liv. Jag gav i [ 188 ]hemlighet Marcel order att söka upp en hyrkusk och tillsäga denne att före klockan sex på morgonen hålla utanför porten.

Fram emot midnatt låtsade jag lämna Manon och huset, men smög mig tyst in igen med Marcels bistånd och beredde mig att intaga G. M:s bädd, liksom jag förut tagit hans plats vid bordet.

Under allt detta arbetade vår onda genius på vårt fördärv. Vi tumlade oss i nöjets yra, medan svärdet hotande hängde över våra huvuden. Men för att alla omständigheter vid vårt fall skola bli begripliga, bör jag klargöra orsaken därtill.

G. M. åtföljdes av en betjänt, när han greps av knektarna. Förskräckt över sin herres missöde, flydde denne karl tillbaka samma väg han kommit, och den första åtgärd han vidtog till sin husbondes hjälp var att underrätta gamle G. M. om vad som hänt.

Denna nyhet kunde helt naturligt ej undgå att oroa denne. Han hade endast en son och var särdeles livaktig för sin ålder. Han begärde först av betjänten att få veta allt vad hans son företagit sig på eftermiddagen, om han råkat i gräl med någon, om han blandat sig i andras tvister eller om han besökt något misstänkt hus. Betjänten som trodde, att hans unge husbonde befann sig i yttersta fara, ansåg sig därför icke böra dölja något, om han blott kunde skaffa honom hjälp. Han yppade därför allt, vad han visste om sin herres tycke för Manon och det han kostat på henne, på vad sätt han tillbringat [ 189 ]eftermiddagen i hennes bostad till omkring klockan nio, huruledes han sedan gått bort och vad som hänt på återvägen.

Detta var tillräckligt för att hos den gamle väcka den misstanken, att hans son fallit offer för någon rivals onda anslag. Ehuru klockan var halv elva på kvällen, tvekade han icke att genast begiva sig till polismästaren och bedja denne utfärda särskilda order till vaktpatrullerna. Efter att ha begärt och erhållit en sådan till eskort, skyndade han till den gata, där hans son blivit tillfångatagen.

Han genomsökte alla de platser i staden, där han kunde hoppas att finna honom, men då intet spår kunde upptäckas, lät han slutligen föra sig till älskarinnans bostad, i tanke att sonen till äventyrs återvänt dit.

Jag stod just i begrepp att lägga mig, då han anlände. Enär sovrummets dörr var stängd, hörde jag icke hans bultning på porten. Han inträdde i huset, åtföljd av två stadsvakter, och sedan han förgäves frågat efter sin son, föll det honom in att söka få några upplysningar av älskarinnan.

Han steg således upp till våningen, alltjämt ledsagad av sina stadsvakter. Vi voro färdiga att lägga oss, då han öppnade dörren och isade vårt blod med sin åsyn.

— Store Gud, det är gamle G. M., utbrast jag, vänd till Manon.

Jag kastade mig över min värja, men olyckligtvis hade den trasslat in sig i mitt bälte. Stadsvakterna [ 190 ]sågo min rörelse och skyndade fram för att gripa mig. En man i bara skjortan är hjälplös: jag hade ingen möjlighet att försvara mig.

Ehuru bestört över denna scen, kände G. M. snart igen mig. Ännu lättare hade han att igenkänna Manon.

— Är det en synvilla, sade han strängt, eller ser jag inte här chevalier des Grieuz och Manon Lescaut.

Jag var så utom mig av blygsel och smärta, att jag icke svarade ett ord. Han tycktes en stund välva åtskilliga tankar i sitt huvud, varpå han, som om dessa på en gång upptänt hans vrede, utropade, vänd till mig:

— Ah, olycklige, jag är säker på att du mördat min son!

Denna skamliga skymf uppretade mig våldsamt.

— Gamle skurk, svarade jag häftigt. — Om jag skulle mörda någon av din familj, så borde jag väl börja med dig.

— Håll fast honom säkert, sade han till stadsvakterna. Han måste lämna mig underrättelser om min son. Jag låter hänga honom i morgon, om han inte genast bekänner, vad han har gjort med honom.

— Du låter hänga mig, utropade jag. — Det är sådana som du, din usling, som man skickar till galgen. Du bör veta, att jag är av renare och ädlare blod än du. Ja, tillade jag, jag vet, vad som hänt din son, men retar du mig ännu mer, så låter jag [ 191 ]strypa honom, innan morgondagen inbrutit, och dig lovar jag samma öde.

Det var en oförsiktighet av mig att erkänna, att jag visste, var hans son befann sig, men i utbrottet av min harm kunde jag ej hålla inne därmed.

Han tillkallade nu fem eller sex andra stadstjänare, som väntat utanför porten, och befallde dem att försäkra sig om husets tjänstfolk.

— Jaså, herr chevalier, återtog han därpå i hånfull ton, ni vet, var min son befinner sig, och ni ämnar låta strypa honom, säger ni? Var lugn för att vi nog skola sköta om den här saken.

Jag insåg, vilken blunder jag begått. Han gick fram till Manon, som satt på sängkanten och grät, och yttrade några ironiska komplimanger om det välde hon utövade över far och son samt det förträffliga bruk hon gjorde därav. Detta gamla vidunder av kättja försökte till och med taga sig några friheter med henne.

— Akta dig för att röra henne, skrek jag. — Det finns ingenting heligt, som då skulle kunna rädda dig ur mina händer!

Han avlägsnade sig, kvarlämnande tre stadsvakter, vilka han beordrade att tillse, det vi skyndsamt klädde på oss.

Jag vet icke, vad han i denna stund hade för avsikt med oss. Törhända hade vi försatts i frihet, om vi upplyst honom om, var sonen befann sig. Under det jag klädde på mig, övervägde jag, om icke detta vore den säkraste utvägen. Men om han varit [ 192 ]böjd för tillmötesgående, då han lämnade oss, så hade han helt och hållet ändrat sig, när han kom tillbaka.

Han hade gått att förhöra Manons tjänsteandar, som stadsvakterna arresterat. Han fick ingenting veta av dem, men när han hörde, att Marcel förut tjänat hos oss, beslöt han att ansätta denne med hotelser för att sålunda få honom att tala.

Marcel var en trogen tjänare, men simpel och enfaldig. Hågkomsten av det streck han utfört på spinnhuset, tillika med den förskräckelse G. M. ingav honom, utövade en så stark inverkan på hans klena förstånd, att han inbillade sig vara hotad av galgen eller av stegel och hjul. Han lovade därför att yppa allt, som kommit till hans kännedom, om han blott finge behålla livet.

G. M. ansåg sig nu övertygad om att det låg något allvarsammare och brottsligare i våra förehavanden än han dittills trott och tillförsäkrade Marcel icke blott livet utan även en belöning för hans bekännelse.

Den olycksfågeln underrättade honom då om en del av vår plan, om vilken vi obesvärat samtalat i hans närvaro, enär han ju var bestämd att taga del däri. Visserligen var han alldeles okunnig om de ändringar i densamma, som vi vidtagit i Paris, men vid avresan från Chaillot hade han blivit upplyst om hur företaget skulle utföras och om den roll han skulle spela därvid. Han förklarade sålunda för G. M., huruledes vi planerat att föra hans son bakom [ 193 ]ljuset och att Manon skulle erhålla eller redan erhållit tiotusen livres, vilka enligt vår avsikt G. M:s arvingar aldrig skulle få se skymten av.

Efter detta avslöjande gick gubben i vredesmod skyndsamt tillbaka upp i vårt rum. Utan att yttra något gick han förbi oss in i kabinettet, där han utan svårighet fann rätt på penningsumman och smyckena. Därpå återvände han till oss, eldröd i ansiktet och överöste oss med skymfliga tillmälen, i det han visade fram vad han behagade kalla vårt tjuvgods. Pärlhalsbandet och armbandet höll han framför näsan på Manon.

— Känner ni igen de här, frågade han med ett hånfullt leende. — Det är inte första gången ni sett dem. Alltid densamma, på min ära! De föllo er i smaken, min sköna, det kan jag rasande väl förstå. De stackars barnen, tillade han. De äro sannerligen så innerligt rara båda två, men de äro en smula tjuvaktiga!

Mitt bröst höll på att sprängas av raseri vid denna förolämpande utgjutelse. För att få vara fri ett ögonblick skulle jag ha givit… Rättvisa himmel, vad skulle jag inte ha givit! Slutligen lyckades jag dock behärska mig så mycket, att jag kunde säga med en hovsamhet, som endast var en väl återhållen ursinnighet:

— Sluta med detta oförsynta gäckeri, min herre! Vad är det fråga om? Vad ämnar ni göra med oss?

— Det är fråga om, herr chevalier, svarade han, att genast marschera iväg till Châtelet. I morgon är [ 194 ]det dager, vi komma då att se klarare i våra angelägenheter, och jag hoppas ni skall vara så nådig att till slut upplysa mig om, var min son finnes.

Jag insåg utan vidare eftertanke, vilka ödesdigra följder det skulle ha för oss att bli inspärrade i Châteletfängelset. Jag förutsåg med bävan alla därmed förknippade faror. Oaktat allt mitt stolta trots insåg jag nödvändigheten av att böja mig under mitt olycksöde och giva efter för min värsta fiende för att genom underkastelse söka vinna något. Jag bad honom hövligt att lyssna till mig ett ögonblick.

— Jag önskar, att ni ville göra mig rättvisa, min herre, återtog jag. — Jag erkänner, att min ungdom förlett mig till svåra förseelser, och att ni blivit tillräckligt kränkt för att med skäl beklaga er. Men om ni känner kärlekens makt, om ni kan fatta vad en olycklig ung man lider, då man frånrövar honom allt, vad han älskar, skall ni kanske finna det förlåtligt, att jag sökt tillfredsställelsen av en liten hämnd, eller åtminstone anse mig tillräckligt straffad genom den förödmjukelse jag nu utstått. Det behövs varken fängelse eller tvång för att få mig att yppa, var er herr son befinner sig. Han är i säkerhet. Mitt syfte har aldrig varit att skada honom, ej heller att förnärma er. Jag är villig att för er uppge det ställe, där han i lugn och ro tillbringar natten, om ni visar mig den ynnesten att bevilja oss friheten.

Långt ifrån att bevekas av min vädjan, vände den gamle tigern mig skrattande ryggen. Han lät en[ 195 ]dast undfalla sig några ord, som antydde, att han hade kännedom om vår plan från dess början till slut. Vad hans son beträffade, tillade han brutalt, så skulle denne nog komma till rätta i sinom tid, eftersom jag icke lönnmördat honom.

— För dem till lilla Châtelet, sade han till stadsvakterna, och se noga till att inte chevaliern listar sig undan, han är en inpiskad skälm, som redan en gång rymt från Saint-Lazare.

Han gick och lämnade mig i ett tillstånd, som ni lätt kunna föreställa er.

— O Himmel, utropade jag. — Med undergivenhet skall jag mottaga alla slag, utdelade av din hand… men att en eländig kanalje skall ha makt att behandla mig med ett sådant tyranni, det driver mig till förtvivlans brant!

Stadsvakterna uppmanade oss att icke låta dem vänta längre. De hade en täckvagn utanför porten. Jag räckte handen åt Manon för att gå ned med henne.

— Kom, min dyra drottning, sade jag, kom och underkasta dig vårt bittra öde. Det skall måhända en dag behaga himlen att göra oss lyckligare.