Markens gröda/Kap 01

Markens gröda av Knut Hamsun Översättare: Hugo Hultenberg Kapitel 1

Kapitel 2  →

I.

Den långa, långa stigen över myrarna och in i skogarna, vem har trampat den? Människan, mannen, den förste som var här. Det fanns ingen stig före honom. Sedan följde ett och annat djur de svaga spåren över mo och myr och gjorde dem tydligare, och ännu senare började en och annan lapp vädra upp stigen och gå den, när han skulle från fjäll till fjäll och se till sin ren. Så kom stigen till över den stora allmänningen, som ingen ägde, över det herrelösa landet.

Mannen kommer gående norrut. På ryggen bär han en säck, den första säcken, som innehåller mat och några redskap. Mannen är stark och grov, han har rostrött skägg och små ärr i ansiktet och på händerna — har han fått dessa sårmärken under arbete eller strid? Han kommer kanske från avtjänat straff och vill gömma sig, han är kanske filosof och söker frid, men huru som helst kommer han nu här, en människa mitt i denna ofantliga ensamhet. Han går och går. Intet ljud av fåglar eller fyrfotadjur höres omkring honom. Ibland talar han ett och annat ord med sig själv: Hå hå, ja ja! säger han. När han kommer över myrarna och till vänliga ställen med en glänta i skogen, sätter han ned säcken och börjar vandra omkring och undersöka förhållandena. Om en stund kommer han tillbaka, tar säcken på ryggen och vandrar igen. Så går det hela dagen, han ser på solen hur timmarna skrida, det blir natt, och han kastar sig ned på sin arm i ljungen.

Om några timmar vandrar han igen, hå hå, ja ja, vandrar igen rakt norrut, ser på solen, hur timmarna skrida, tar sig ett mål av tunnbröd och getost, dricker vatten i en bäck och fortsätter sin vandring. Även denna dag åtgår till den, ty han måste undersöka så många vänliga ställen i skogen. Vad går han och söker? Mark? Jord? Han är kanske en utvandrare från bygderna. Han har ögonen med sig och spejar. Ibland stiger han upp på en ås och tittar sig omkring. Nu sjunker solen åter.

Han går på västra sidan av en dalgång med blandad skog. Här finns det också lövskog och ängsmark, likadant timme efter timme. Det skymmer på, men han hör ett litet sorl av en bäck, och detta lilla sorl upplivar honom som något levande. Då han kommer upp på höjden, ser han dalen i halvmörker nedanför sig och himlen ända långt bort i söder. Han lägger sig.

På morgonen står han framför ett landskap av skog och betesmark. Han stiger nedåt. Här är en grön lid. Han ser en skymt av bäcken långt nere och en hare, som sätter över den i ett språng. Mannen nickar, som om det just passar honom, att bäcken inte är bredare än ett skutt. En ruvande ripa flyger plötsligt upp vid hans fötter och väser vilt emot honom, och mannen nickar åter; att det här på platsen finns fyrfotadjur och fåglar, det passar honom också bra! Han går genom blåbärsris och lingonris, genom fält av sjuuddiga skogsstjärnor och låga ormbunkar. När han stannar här och där och gräver med ett spett i marken, finner han här god mylla och där myrmark, gödslad av flera tusen års multnade löv och kvistar. Mannen nickar, att här slår han sig ned, ja, det gör han, han slår sig ned här. I två dagar fortfar han att ströva omkring i trakten, men om kvällarna vänder han tillbaka till liden. Han sover om nätterna på en bädd i det fria. Han har blivit så hemmastadd här, att han redan har rett sig ett sovläger under en bergklint.

Det svåraste hade varit att finna stället, detta ställe som var ingens, bara hans. Nu fylldes dagarna av arbete. Han började genast skala näver i skogarna längre bort, nu medan saven ännu var i träden. Han lade nävern i press och torkade den. När han fick en stor packe, bar han den de många milen tillbaka till bygden och sålde den till husbyggen. Och hem till liden bar han åter nya säckar med matvaror och verktyg, mjöl, fläsk, en gryta, en spade. Han gick stigen fram och tillbaka och bar och bar. Han var som född till bärare, var som en skogarnas lastpråm, och det var som om han älskade sitt kall att gå mycket och bära mycket, och att icke ha en börda på ryggen tyckte han var en lättjefull tillvaro och ingenting för honom. Han kom en dag med sin tunga börda och dessutom ledande två getter och en ungbock i band. Han var glad åt sina getter, som om de varit kor, och han var snäll emot dem. Den första främmande människa, som kom förbi, en vandrande lapp, såg getterna och förstod, att han kommit till en man, som slagit sig ned här. Han sade:

Tänker du bo här på allvar? — Ja, svarade mannen. — Vad heter du? — Isak. Du vet väl inte något kvinnfolk till hjälp åt mig? — Nej. Men jag skall låta dem veta det, där jag drar fram. — Gör det! Säg, att jag har djur och ingen att sköta dem.

Isak alltså, det skulle lappen också säga. Mannen i vildmarken var ingen rymling, han sade sitt namn. Han en rymling? Då hade han ju blivit funnen nu. Han var bara en oförtruten arbetare. Han slog vinterfoder till sina getter, började att röja mark, att bryta åker, att bära bort sten, lägga upp gärdesgårdar av sten. På hösten fick han upp en sorts stuga, en koja av torv. Den var tät och varm, det knakade inte i den i storm, den kunde inte brinna upp. Han kunde gå in i detta hem och stänga dörren om sig och vara där, han kunde stå utanför på trapphällen och äga hela stugan, om någon gick förbi. Kojan var delad i två rum, i det ena bodde han själv, i det andra djuren. Längst in under bergklinten hade han rett sin hölada. Allting hade han.

Ett par nya lappar komma vägen fram, far och son. De stå och vila på sina långa stavar med bägge händerna och se på kojan och röjningen och höra getskällorna uppe i liden.

Ja, god dag, säga de. Här har kommit duktigt folk till trakten! — Lapparna söka alltid ställa sig in.

Ni vet väl inte något kvinnfolk, som jag kunde få till hjälp? svarar Isak. Ty han har bara denna enda tanke i huvudet. — Kvinnfolk till hjälp? Nej. Men vi ska nämna om det. — Ja, var så snälla och gör det! Och att jag har hus och jord och kräk, men ingen kvinnfolkshjälp ska I säga.

Var gång han varit nere i bygden med sin näver, hade han hört sig för efter något kvinnfolk till hjälp, men ingen fått. De hade sett på honom, en änka, ett par äldre, ogifta kvinnor, men inte vågat lova honom hjälp, vad det nu kunde bero på. Isak förstod det inte. Förstod han inte det? Vem ville tjäna hos en man ute i vildmarken, flera mil till människor, ja en dagsresa till närmaste människoboning? Och mannen själv var inte det minsta vacker eller behaglig utan tvärtom, och när han talade, var han ju ingen tenor med himlande ögon, utan litet djurisk och grov i rösten.

Då var det ingen annan råd än att vara ensam.

På vintern gjorde han stora trätåg och sålde i bygden och bar säckar med mat och redskap hem igen i snön. Det var hårda dagar. Han bar och knogade. Eftersom han hade boskap och var ensam om att sköta den, kunde han inte lämna den för längre tid i sänder, och hur bar han sig då åt? Nöden gör en uppfinningsrik, hans hjärna var sund och obrukad, han övade upp den mer och mer. Det första han gjorde, innan han gick hemifrån, var att släppa ut getterna, så att de fingo äta sig mätta av gräs och kvistar i skogen. Men han fann också på annat råd. Han hängde upp ett stort träämbar vid bäcken och lät vat- ten droppa ned i det ur ett smalt rör. Det tog fjorton timmar att fylla det. När ämbaret var fullt till brädden, hade det fått just den rätta tyngden och sjönk ned från sin plats, men i detsamma det sjönk, drog det i ett rep, som stod i förbindelse med höladan, en lucka öppnades och tre getportioner föllo ned: getterna fingo mat.

Så gick han till väga.

Ett sinnrikt påhitt, ja, kanske en ingivelse från Gud, mannen kunde reda sig själv. Det gick bra ända till sent på hösten. Då kom det snö och sedan regn och sedan åter snö, långvarigt snöväder. Maskineriet kom i olag. Ämbaret fylldes av nederbörden och öppnade luckan för tidigt. Mannen täckte över ämbaret. Så gick det bra en tid igen, men när vintern kom, frös vattenröret, och maskineriet stannade alldeles av.

Då måste getterna liksom mannen själv lära sig umbärandets konst. Det var en svår tid. Mannen borde haft hjälp, men fick ingen och blev ändå inte rådlös. Han fortfor att arbeta och förbättra sitt hem. Han fick ett fönster i kojan, två glasrutor, det blev en märkvärdig och ljus dag i hans liv, han behövde inte tända upp i spisen för att se, han kunde sitta inne och arbeta på sina trätråg i dagsljus. Det blev bättre och ljusare, ack ja gudskelov! Han läste aldrig i bok, men hade ofta sina tankar på Gud, det kunde inte undgås, det var tillit och bävan. Stjärnehimlen, suset i skogen, ensamheten, den myckna snön, makten på jorden och över jorden gjorde honom tankfull och andäktig många gånger om dygnet, han var syndig och gudfruktig, om söndagarna tvättade han sig, för att det var helgdag, men arbetade då som annars.

Våren kom. Han grävde upp sin lilla jordbit och satte potatis. Hans boskap hade nu förökats. Var get hade fått tvillingar. Med smått och stort var det sju getter han nu hade. Han utvidgade getstallet med tanke på framtiden och satte också in ett par glasrutor där. Det ljusnade, det dagades på alla sätt.

En dag kom hjälpen. Hon gick länge av och an uppe i liden, innan hon vågade sig fram. Det var kväll, innan hon kom sig för med det, men så kom hon — en stor, brunögd flicka, fyllig och grov, med stora, vänliga händer, med lappskor på fötterna, fast hon inte var lappkvinna, och med en kalvskinnssäck på ryggen. Hon såg ut att vara litet till åren, omkring trettio, om man ville vara artig.

Hon hade ju egentligen ingenting att frukta, men hon hälsade och skyndade sig att säga: Jag skulle bara över fjällen, och därför så gick jag den här vägen. — Jaså, sade mannen. Han förstod henne nätt och jämt, ty hon talade otydligt och vände dessutom bort ansiktet. — Ja, sade hon. Och det är så lång väg! — Ja, svarade han. Skall du över fjällen? — Ja. — Vad skall du där att göra? — Jag har folket mitt där. — Jaså, har du folket ditt där. Vad heter du då? — Inger. Vad heter du? — Isak. — Jaså, Isak. Är det du, som bor här? — Ja, här bor jag och så här har jag det. — Det är nog inte så oävet! sade hon berömmande.

Han hade blivit riktigt duktig i att tänka sig för, och nu föll det honom in, att hon kommit enkom för hans skull, ja att hon gått hemifrån som i förrgår och inte ämnade sig längre än hit. Hon hade kanske hört, att han behövde kvinnfolkshjälp.

Gå in och vila fötterna, sade han.

De gingo in i kojan och åto av hennes matsäck och drucko av hans getmjölk. Sedan kokade de kaffe, som hon hade med sig i en påse. De riktigt gonade sig med kaffe, innan de gingo till sängs. Han låg och längtade efter henne på natten och fick henne.

När det blev morgon, gick hon inte, och hela dagen gick hon inte heller, utan var till nytta och mjölkade getterna och skurade spannen med fin sand och fick dem rena. Hon gick sedan aldrig. Inger hette hon. Isak hette han.

Nu blev det ett annat liv för den ensamme mannen. Det var nu visserligen det, att Inger talade otydligt och alltid vände sig bort ifrån en för sin harmynthets skull, men det var ingenting att klaga över. Om hon inte haft denna vanställda mun, hade hon väl aldrig kommit till honom. Harmyntheten var hans lycka. Och han själv, var han utan lyte? Isak med det röda skägget och den alltför undersätsiga kroppen, han var som en hemsk karrikatyr av en människa, ja han var som sedd genom en virvel i rutan. Och vilken annan gick med en sådan uppsyn i ansiktet! Han tycktes vilket ögonblick som helst kunna släppa en sorts Barrabas lös. Det var storartat, att inte Inger sprang sin väg. Hon sprang inte. När han var borta och kom hem igen, var Inger vid kojan. De båda voro ett, kojan och hon.

Det blev en människa till att försörja för honom, men det lönade sig: han kom mera hemifrån, kunde röra sig friare. Här hade han nu bäcken, en vacker bäck, och dessutom också djup och strid. Den var alls inte liten och måste komma från en stor sjö uppe i fjället. Han skaffade sig fiskredskap och sökte upp sjön och kom hem igen om kvällen med en mansbörda av laxöring och röding. Inger tog emot honom med förvåning och häpenhet och slog ihop händerna och sade: Du store tid och dag! Hon märkte väl, att han tyckte om hennes beröm och blev stolt över det, och hon sade ännu flera vänliga ord: hon hade aldrig sett något sådant, hon förstod inte hur han hade burit sig åt!

Även på ett annat sätt var det välsignelse med Inger. Ehuru hon inte hade någon synnerligen stor begåvning, hade hon två får med lamm hos en släkting, och dem hämtade hon. Det var vad de bäst behövde nu i kojan, får med ull och lamm, fyra liv. Boskapen ökades i stor skala, det var rent häpnadsväckande vad den ökades. Inger var även efter kläder och andra småsaker, som hon ägde, en spegel, en tråd med några vackra glaspärlor på, spinnrock och kardor. Ja, fortfor hon på det viset, blev det snart fullt från golv till tak och kojan kunde inte rymma allt! Isak blev naturligtvis rörd över dessa jordiska ägodelar, men tyst som han alltid var, hade han svårt för att finna ord. Han gick med vaggande gång ut på trapphällen och såg på vädret och vaggade sen in igen. Ja, visst hade han haft en väldig tur, och han kände sig mer och mer förälskad, kär över öronen eller vad det kallades.

Du skall inte bry dig om att ta hit så mycket, sade han. — Jag har ännu mera på ett annat ställe. Och så har jag morbror Sivert, har du hört talas om honom? — Nej. — Ja, han är en rik man, häradsskrivare nere i bygden.

Förälskelse gör den kloke dum. Han ville visa sig belåten på sitt sätt och gick för långt! Det var sant, sade han, du behöver inte kupa potatisen. Jag skall kupa den, när jag kommer hem i kväll.

Därmed tog han yxan och gick till skogs.

Hon hörde honom hugga i skogen. Det var inte långt borta. Hon hörde på braket, att det var stora träd han fällde. När hon hört på det en stund, gick hon ut på åkern och började kupa potatis. Förälskelse gör den dumme klok.

Han kom hem på kvällen och släpade efter sig en ofantlig timmerstock i ett rep. Ack, den klumpige och rättframme Isak, han väsnades allt vad han kunde med stocken och harskade sig och hostade, för att hon skulle komma ut och bli inte litet förvånad över honom.

Jag tror du är tokig! sade hon också mycket riktigt, när han kom. Du är väl människa ändå, sade hon. — Mannen svarade inte. Det föll honom inte in. Att vara litet mer än människa mot en timmerstock var inte något att tala om. — Och vad skall du ha stocken till? frågade hon. — Det vet jag inte, svarade han förnumstigt.

Men nu såg han, att hon redan kupat potatisen, och det gjorde henne nästan lika duktig som han. Det var inte så han ville ha det. Han lösgjorde repet från stocken, tog det med sig och gick. — Går du igen? frågade hon. — Ja, svarade han förargad.

Han kom med en stock till, pustade inte och väsnades inte, utan släpade den bara som en oxe fram till kojan och lade ned den.

Han drog under sommarens lopp många timmerstockar till kojan.