Markens gröda/Kap 12

←  Kapitel 11

Markens gröda av Knut Hamsun Översättare: Hugo Hultenberg Kapitel 12

Kapitel 13  →

XII.

Nu är allt gott.

Isak sår sin havre, harvar ned den och låter välten gå över den. Lilla Leopoldine kommer och vill åka. Åka på en vält — hon är så liten och obekant med allt, hennes bröder veta bättre, det finns ju inget säte på fars vält.

Men far tycker det är roligt med lilla Leopoldine, som redan kommer och tyr sig till honom. Han talar med henne och ber henne gå försiktigt i åkern, så att hon inte får skorna fulla av jord. Och jag tror minsann du har blå klänning på dig i dag? Får jag se, jo visst är den blå! Och skärp på den och allting. Minns du den stora båten du kom med? Såg du maskinerna? Ja, nu får du springa hem till bröderna, så hittar de på något roligt.

Sedan Oline reste, har Inger inträtt i sitt gamla arbete i hus och ladugård. Hon överdriver kanske en smula sin renlighet och ordning för att visa, att hon vill ha det på ett annat sätt, och det var märkvärdigt att se den stora förändringen, till och med glasrutorna i fähuset blevo nu tvättade och båsen sopade.

Men detta var bara de första dagarna, den första veckan, sedan började hon slappa av. I själva verket var det ju inte nödvändigt att ha det så fint i fähuset, tiden kunde användas bättre. Inger hade fått lära sig så mycket i staden, och den lärdomen borde komma henne till godo. Hon tog åter till spinnrock och vävstol, och det var sanning, hon hade blivit ännu mera flink i sina fingrar, litet för flink. Huj, vad det gick, i synnerhet när Isak såg på; han förstod inte, att någon kunde lära sig att använda fingrarna så, de långa, vackra fingrarna på den stora handen. Men rätt som det var lämnade Inger det ena arbetet och övergick till det andra. Ja, hon hade fler saker att styra med nu än förr, och det var mera fart i henne, kanske var hon heller inte fullt så tålig av sig, litet oro hade fått insteg i hennes sinne.

Här hade hon nu blommorna, som hon fört med sig hem. Det var lökar och skott, små liv som krävde omtanke de också. Glasfönstret blev för litet, brädet för smalt att sätta blomkrukor på, hon hade heller inga krukor, och Isak måste göra små lådor till begoniorna, fuchsiorna och rosorna. Och dessutom var det inte nog med ett fönster. Vad var ett fönster till ett helt rum!

Men förresten, sade Inger, så har jag inte något pressjärn heller. Jag kunde ju ta ett strykjärn att pressa med, när jag syr klänningar och annat, men ingen kan sy riktig skräddarsöm utan någon sorts järn.

Isak lovade att låta smeden nere i bygden smida ett utmärkt bra pressjärn. Å, Isak ville göra allt, skulle skaffa allt som Inger ville ha, ty så mycket förstod han, att hon hade lärt sig mycket och hade blivit oöverträfflig. Även hennes tal hade blivit annorlunda, finare, mera vårdat. Aldrig ropade hon nu på honom med de gamla orden: Kom in och få dig mat! Nu sade hon: Var så god och kom in och spisa! Det hela hade blivit annorlunda. Förr i världen hade han på sin höjd svarat ett: Ja! och fortsatt med sitt arbete en god stund, innan han gick in. Nu svarade han: Tack! och gick strax. Förälskelse gör den kloke dum. Ibland svarade Isak: Tack, tack! Men visst hade allt blivit annorlunda, och började det inte att bli litet för fint? När Isak sade ”dynga” och talade på jordbrukets modersmål, sade Inger ”gödsel”, ”för barnens skull”.

Hon var noga med barnen och lärde dem allt möjligt, såg till att de gjorde framsteg. Lilla Leopoldine blev också hastigt duktig i virkning och pojkarna i skrivning och läsning. De skulle alltså inte komma oförberedda till skolan nere i bygden. I synnerhet hade nu Eleseus blivit mycket duktig, men lille Siverts kunskaper var det inte så mycket bevänt med, han var bara en upptågsmakare och en ostyring, han dristade till och med skruva på mors symaskin och hade redan gjort märken i både stolar och bord med fällkniven som han fick. Nu hade han hotats med att bli fråntagen fällkniven.

För övrigt hade barnen alla gårdens djur, och Eleseus hade den röda och blå blyertspennan dessutom. Han använde den ganska försiktigt och lånade högst ogärna ut den till brodern, men på tid och längd kom det ju att finnas teckningar på alla väggar i alla fall, och pennan minskades oroväckande. Till slut såg sig Eleseus verkligen nödsakad att sätta Sivert på ranson och låna honom färgpennan till en teckning var söndag. Detta var nu inte efter Siverts egen önskan, men Eleseus var inte god att tas med. Det var inte precis för att Eleseus var starkare, men han hade längre armar och kunde svepa till bättre, när de blevo oense.

Men den Sivert! Då och då fann han ett ripbo i skogen, en gång talade han om ett råttbo och gjorde sig intressant, en annan gång om en röding i bäcken, som varit så stor som en människa. Men det var rena påhittet av honom, han drog sig inte för att göra svart till vitt, Sivert, men eljes var han en bra pojke. När kattan fick ungar, var det han som gick till henne med mjölk, för hon fräste för argt åt Eleseus, och Sivert tröttnade inte på att stå och se ned i denna oroliga låda, detta hem som myllrade av tassar.

Och hönsen sedan, som han dagligen iakttog, tuppen med sin hingstbringa och sin prakt, hönorna som gingo där och småskrockade och plockade sand eller plötsligt skreko helt upprörda efter värpningen.

Så var det också storgumsen. Lille Sivert hade blivit mycket beläst mot förr, men han kunde inte säga om gumsen: vilken vacker romersk näsa han har! det kunde han inte! Men han kunde det som bättre var: han kände gumsen sedan han var lamm och förstod honom och var ett med honom, betraktade honom som en släkting och en medbroder i skapelsen. En gång hade ett mystiskt ur-intryck genomflammat hans sinnen, det var en stund, som han sedan aldrig glömde: gumsen gick och betade på marken, plötsligt satte han upp huvudet och tuggade inte längre, stod bara och tittade. Sivert tittade ofrivilligt i samma riktning — nej, ingenting märkvärdigt syntes. Men då kände Sivert själv något märkvärdigt inom sig: Det är alldeles som han stod och tittade i Edens lustgård! tänkte han.

Så var det korna, som barnen rådde om var sina, stora, långsamma djur, så godmodiga och snälla, att de när som helst kunde hinnas upp och klappas av de små människobarnen. Det var grisen, vit och prydlig till sin person, när den fick god skötsel, lystrande till alla ljud, en komiker och en storätare, kittlig och skygg som en flicka. Och det var bocken — det fanns alltid en bock på Sellanrå; när den ena fick släppa till livet, intog en annan hans plats. Kan det finnas ett mer bockaktigt ansikte än en bocks! Just nu om dagarna hade bocken många getter att passa på, men ibland blev han utled på hela sitt sällskap och lade sig ned, grubblande och långskäggig, en riktig fader Abraham. Men rätt som det var kravlade han sig upp igen och sprang efter getterna. Han lämnade efter sig ett stråk av frän lukt, där han gick fram.

Det dagliga livet på gården gick sin gång. När en sällsynt vandrare, som skall över fjället, kommer vägen fram och frågar: Och här ha ni det bra? svarar Isak och svarar Inger: Ja, tack skall du ha som frågar.

Isak arbetar och arbetar, han rådför sig med almanackan för allt vad han tar sig för, ger akt på månskiftena, rättar sig efter oväderstecknen, knogar och arbetar. Han har fått till stånd så pass väg ner genom marken, att han kan komma till bygden med häst och kärra, men oftast bär han hellre bördor själv, och då bär han getost eller skinn och bark och näver och smör och ägg, alltsammans varor, som han säljer och för vilka han får andra varor i stället. Nej han kör inte ofta om sommaren, bland annat för att vägen från Breidablik och nedåt är så dålig. Han har bett Brede Olsen att han skall hjälpa till med vägen han också, och Brede har lovat det, men aldrig hållit ord. Därför vill inte Isak tigga om det längre, utan bär hellre bördor på sin rygg. Och Inger, hon säger då: Jag förstår inte hurdan du är, du står ut med allt. Ja, han stod ut med allt. Han hade ett par stövlar, så märkvärdigt tjocka och tunga, så beslagna med järn under sulorna, till och med stropparna hade han satt fast med nitar — redan det att en vanlig man kunde gå i sådana stövlar var märkvärdigt!

På en av sina vandringar till bygden stöter han på flera arbetslag på myrarna. De mura broar och sätta upp telegrafstolpar. Det är delvis folk från bygden. Brede Olsen är också med, fast han har slagit sig ned här i obygden och borde hålla på med jordbruk. Att han har tid! tänker väl Isak.

Arbetsförmannen frågar Isak, om han vill sälja telegrafstolpar. Nej. Inte om han får bra betalt? Nej. Isak hade blivit lite grand karskare; han kunde säga ifrån bättre. Om han nu sålde stolpar, så fick han bara lite mer pengar, några fler daler, men han hade ingen skog, vad var fördelen med det? Själva ingenjören kommer fram och upprepar frågan, men Isak säger nej. — Vi ha gott om stolpar, säger ingenjören, men det vore bekvämare att ta dem i din skog och spara den långa transporten. — Jag har för litet skog och timmer själv, säger Isak, jag tänker bygga en liten såg och såga litet, jag har ingen riktig lada, inga uthus.

Nu lägger Brede Olsen sig i saken och säger: Vore jag som du, så sålde jag stolparna, Isak. — Den mycket långmodige Isak sätter då ögonen i Brede och svarar: Ja, det tror jag nog. — Hur så? frågar Brede. — Men jag är inte som du, säger Isak.

Ett par av arbetarna fnittrade litet åt detta svar.

Isak hade en särskild anledning att taga avstånd från sin granne, han hade just i dag sett tre får på Breidabliks ägor och känt igen ett av dem, tackan med de platta öronen, som Oline hade bytt bort. Han kan gärna få ha fåren, tänkte han då han gick sin väg, Brede och hustru hans kan gärna bli rika på får.

Och sågen gick han också och tänkte på jämt, det var nog alldeles sant, ja, han hade redan på sista vinterföret kört hem det stora cirkelbladet och de behövliga metalldelarna, som handelsmannen hade skaffat honom från Trondhjem. Nu lågo dessa maskindelar i hans bod, insmorda med linolja för att inte rosta. Några av bjälkarna till själva stommen hade han också kört fram, han kunde börja att sätta upp huset när som helst, men han sköt upp det. Han förstod det inte — hade han börjat bli utsliten, bli för gammal? Det hade inte varit underligt i andras ögon, men för honom själv var det alldeles otroligt. Vad gick åt honom? Han hade inte dragit sig för arbete förr, men han måtte ha blivit annorlunda, sedan han byggde vattenkvarnen över en lika stor fors. Han kunde få hjälp från bygden, men han ville försöka ensam omigen, ta hop med det endera dagen, Inger fick gå honom till handa.

Han talade med Inger om det: Hm. Om du skulle kunna få tid en dag att hjälpa mig litet med sågen! — Inger funderade: Ja, när det passar sig så för mig. Jaså, du skall bygga såg? — Det är min tanke och mening, det. Jag har nu funderat ut, hur hon skall bli. — Är hon värre än vattenkvarnen? — Mycket värre, tio gånger värre, skröt han. Du förstår, att här skall alltsammans passa ihop på pricken, och cirkelsågen skall gå mitt inne i huset. — Bara du går i land med det, sade Inger i sin tanklöshet. — Isak tog sig nära av dessa ord och svarade: Det blir nu det vi få se. — Kan du inte få någon kunnig karl att hjälpa dig? frågade hon. — Nej. — Ja, då går du aldrig i land med det, sade hon och höll på sin mening.

Isak förde sakta sin hand upp till håret — det var som när en björn lyfter ramen. — Det var nu just det jag var rädd för, att jag inte skulle gå i land med det, sade han, därför ville jag få hjälp av dig, som förstår det, sade han. — Ja visst, där träffade ju björnens slag, men det blev inte någon seger ändå, Inger slog knyck på nacken, satte sig på tvären och nekade att hjälpa till med sågen. — Jaså, sade Isak. — Ja, skall jag kanske stå våt i bäcken och ta livet av mig? Och vem vill du få att sy på maskinen och sköta kreaturen och gå i hushållet och alltsammans? — Nänä, sade Isak.

Men det var ju bara de fyra hörnstolparna och de båda mittstolparna på bägge långväggarna han ville haft hjälp till, inte mera! Hade Inger blivit så konstig av sig under sitt långa stadsliv?

Saken var, att Inger hade förändrat sig mycket och inte längre tänkte så oavvänt på deras gemensamma bästa som på sig själv. Hon hade tagit till kardor och spinnrock och vävstol igen, men hon vevade mycket hellre på symaskinen, och när smeden hade smitt ett pressjärn åt henne, var hon fullt rustad att uppträda som fullärd sömmerska. Det var hennes yrke. Att börja med sydde hon ett par klänningar åt lilla Leopoldine. Isak tyckte de voro vackra och berömde dem kanske litet för mycket. Inger lät förstå, att det var ingenting emot vad hon kunde. — Men de är för korta, sade Isak. — Vi hade dem sådana i sta'n, svarade Inger, så det förstår du dig inte på. — Isak hade alltså gått för långt och ställde därför i utsikt något slags tyg åt henne själv, åt Inger själv. — Ett kapptyg? frågade Inger. — Ja, eller vad du vill. — Inger samtyckte till att få ett kapptyg och beskrev hurudant det skulle vara.

Men när hon hade sytt kappan, måste hon ha någon att visa den för, och hon följde därför med gossarna ned till bygden, när de skulle in i skolan. Och denna resa skedde inte alldeles förgäves. Den efterlämnade spår.

Först kommo de förbi Breidablik, och hustrun på Breidablik och hennes barn kommo ut och tittade på de resande. Där satt Inger och bägge smågossarna och åkte som herrskapsfolk, och gossarna skulle i skola, och Inger, hon satt i kappa. Hustrun på Breidablik kände ett styng i sitt hjärta vid denna syn; kappan kunde hon undvara, hon var gudskelov inte narraktig, men hon hade själv barn, stora flickan Barbro, Helge, den näst äldste, och Katrine, alla i skolåldern. Naturligtvis hade de båda äldsta redan gått i skola nere i bygden, men när familjen flyttade upp i ödemarken, upp till detta avsides belägna Breidablik, måste barnen bli hedningar igen.

Har du mat med till pojkarna dina? frågade hustrun. — Mat ja? Ser du inte den här kistan, det är min reskista, som jag hade med mig hem. Den är full av mat. — Vad har du med? — Vad jag har med? Jag har fläsk och kött till att koka och smör och bröd och ost till torrskaffning. — Ja, det är storartat med er däruppe! sade hustrun, och hennes stackars blekkindade barn hörde med både ögon och öron talas om all den goda maten. Var skall du få husrum åt dem? frågade hon. — Hos smeden. — Jaså, sade hustrun. Ja, mina ska nu också till skolan igen, de ska bo hos länsmannen. — Jaså, sade Inger. — Ja, eller hos doktorn eller prästen. Det är nu så, att han Brede är så känd med alla de stora. — Då satte Inger kappan tillrätta och fick fördelaktigt fram några svarta silkesfransar. — Var har du fått kappan? Har du haft henne med dig? — Jag har sytt henne själv. — Ja, det är som jag säger, ni ha det något till präktigt däruppe.

När Inger körde vidare, kände hon sig övermodig och glad, och när hon kom ned i byn, visade hon sig kanske litet för svassig, säkert är, att länsman Heyerdahls fru tog anstöt av att hon kom i kappa: hustrun på Sellanrå glömde vem hon var, glömde var hon kom ifrån efter sex års frånvaro. Men Inger fick i alla fall visa sin kappa, och varken handelsmannens hustru eller smedens hustru eller skollärarens hustru hade något emot en sådan kappa åt sig själva, men de ville se tiden an.

Det dröjde inte så länge, förrän Inger började få kunder. Några kvinnor kommo från andra sidan fjället av nyfikenhet, Oline hade väl mot sin vilja kommit att nämna henne för en och annan. De som kommo hade med sig många nyheter från Ingers hembygd. I gengäld blevo de trakterade och fingo se på symaskinen. Unga flickor kommo två och två uppifrån bygden och rådgjorde med Inger: det var på hösten, de hade sparat ihop till ett nytt plagg, och nu ville de att Inger skulle säga dem, hur det brukades ute i världen och kanske klippa till tyget. Inger levde upp vid dessa besök. Hon var snäll och hjälpsam och därtill skicklig i sitt fack, så att hon kunde klippa till utan mönster. Ibland sydde hon också långa sömmar för ingenting och gav de unga flickorna tyget tillbaka med de skämtsamma orden: Seså, nu kan du sy i knapparna själv. Längre fram på hösten fick Inger bud att komma ned till byn och sy åt storfolket. Det kunde hon inte, hon hade folk och kreatur och göromål i hemmet och hade ingen piga. Vad hade hon inte? Piga!

Hon sade till Isak: Om jag hade någon hjälp, så kunde jag sy mera. — Det förstod inte Isak. Hjälp? — Ja, hjälp i huset — en piga. — Då gick det väl runt för Isak, ty han log litet i sitt röda skägg och tog det som ett skämt: Ja, vi borde ju ha piga, sade han. — Det ha alla husmödrar i staden, sade Inger. — Jaså, sade Isak.

Han var kanske inte vidare blid eller glad, inte just upplagd, ty nu hade han börjat sätta upp sågverket, och det hade inte gått fort. Han kunde inte hålla stolpen med ena handen, vattenpasset med den andra och sam- tidigt fästa bindbjälkarna. Men nu sedan pojkarna kommit hem från skolan igen, gick det bättre, de välsignade små pojkarna voro till stor nytta, i synnerhet var Sivert märkvärdigt duktig till att slå i spik, men Eleseus var bäst i att sköta lodet. Efter en veckas tid hade Isak och pojkarna verkligen fått stolparna resta och fäst dem stadigt med tjocka bindbjälkar. Ett stort arbete var gjort.

Det gick — alltsammans gick. Men Isak började vara trött om kvällarna, vad det nu kom sig av. Det var inte bara att bygga såg och därmed punkt. Allt annat skulle också göras. Höet var inne, men säden stod och matade sig, nu skulle den snart skäras och bindas, potatisen skulle också snart tagas upp. Men Isak hade utmärkt hjälp av pojkarna. Han tackade dem inte, det brukades inte bland folk som han och hans, men han var mycket belåten med dem. Någon enstaka gång satte de sig ett ögonblick mitt under arbetet och språkade med varandra. Far kunde då nästan på allvar rådgöra med sina små söner om vad de skulle göra först och vad de skulle göra sist. Det var pojkarnas stoltaste stunder, och de lärde att tänka sig väl för, innan de talade, för att inte få orätt. Det vore nu för galet, om vi inte skulle få sågen under tak till höstvätan kommer, sade fadern.

Bara Inger hade varit som förr i världen, men Inger var nog tyvärr inte så stark till hälsan som förr, vilket ju var att vänta efter den långa fängelsetiden. Att hennes sinnelag hade förändrats var en sak för sig. Hon hade blivit så föga omtänksam likaså mera ytlig och lättsinnig. Hon sade om barnet hon tagit livet av: Jag var ett nöt; vi kunde ha fått hennes sydd i munnen, så hade jag inte behövt strypa henne! — Och aldrig gick hon till en liten grav borta i skogen, där hon en gång klappat till jorden med händerna och satt ned ett kors.

Men Inger var inte utan hjärta, hon fortfor att sköta väl om sina andra barn, bytte rent på dem, sydde åt dem, kunde sitta uppe till långt fram på natten för att laga åt dem. Det var hennes dröm, att de skulle bli något stort.

Så blev säden uppsatt, potatisen upptagen. Sedan kom vintern. Nåja, sågen kom inte under tak den hösten, men det kunde ju inte hjälpas, det gällde ju inte livet. Till sommaren blev det väl tid och råd.