Martina von Schwerin — Snillenas förtrogna/Kapitel 14

På Wikipedia finns en artikel om Martina von Schwerin.

Efterskrift.

För ofvanstående skildring hafva bref från Martina von Schwerin till ett antal af mera än 1,000 begagnats, de flesta förvarade i familjearkivet på Skarhult. Omkring 800 af dessa bref hafva skrifvits till C. G. von Brinkman; de omfatta vanligen 4 sidor i stor kvart, stundom 6, 8 eller mer. Något mer än 300 äro på franska, likasom i regeln brefven till barnen. Brefven till Tegnér utgöra endast ett 60-tal, alla på svenska och nu förvarade i Lunds Universitetsbiblioteks Tegnérsamling. De få bevarade brefven till Rosenstein (på franska) befinna sig i arkivet på Trolle-Ljungby.

I öfverensstämmelse med ett äldre bruk bibehöll friherrinnan von Schwerin som gift i brefväxlingen sitt eget familjenamn och skref sig, såsom framgår af ofvan meddelade prof, Martina Törngren ända fram på 1840-talet, då hon enligt det nya bruket också i de intimare meddelandena började begagna mannens namn (jfr ofvan s. 298 under det sista brefvet till Tegnér).

Det värde hon satte på sin korrespondens belyses af följande utdrag ur brefvet till Brinkman af den 27 mars 1823:

[ 314-315 ]"Ofta håller jag syn på mina epistolära rikedomar med en känsla af tillfredsställelse och stolthet, som det skulle vara obilligt att förebrå mig. Har jag orätt, då jag med en tyst men djup inre glädje säger mig, att denna skatt af odödliga bref en gång skall visa mina barn att Brinkmans och Tegnérs väninna kanhända icke var ovärdig den saknad, hvarmed de hedra mitt stoft?"

Icke skref fru Martina med tanke på att brefven en gång skulle bli bekanta för en större allmänhet — för Brinkman var dock en sådan tanke icke alldeles främmande. Fru Martina själf var för anspråkslös för att tro att hennes bref en gång skulle kunna värdigt framträda vid sidan af t. ex. Tegnérs eller Brinkmans; men hon har nog känt att hennes flitiga brefskrifning haft ett visst värde. Till Brinkman skref hon en gång (7 mars 1838): "I sanning tror jag mig hafva samspråkat med er så ofta och i så mångahanda ämnen, att däraf borde uppstått folianter. Lyckligtvis för er har dock detta ej inträffat och äfvenså för eftervärlden, efter jag af edra välkomna skrifvelser ser, huru ni envisas med att förpassa äfven mina obetydliga tankefoster till dennas oväldiga dom, som utan tvifvel kommer att behandla dem vida strängare än ni."

För Brinkman var brefskrifningen den förnämsta verksamheten, och han var icke blott angelägen att samla och bevara de bref han mottog, utan också mån om att hans bref af mottagarne skulle samlas och bevaras. Med sina förnämsta korrespondenter gjorde han, sedan han bestämt att hans arkiv skulle hamna på Trolle-Ljungby, den öfverenskommelsen att de af honom skrifna brefven en gång skulle dit öfverlämnas. Med Martina von Schwerin förhandlade han härom på hösten 1845. "Dessa tids- och sedemålande bref", som växlats dem emellan, äro "nästan för goda att brännas", skref han. Och tydligen med tanke på ett framtida begagnande yttrade han följande märkliga ord: "Förtroligheten af våra meddelanden beträffar ej blott oss, utan äfven andra. Omdömen fällas där, ej sällan efter ögonblickets intryck, som ofta i en senare tid rättas och förändras, allt som våra åsikter blifvit klarare, kanske också vår människokännedom mera mognad. Detta gör ingen skada, när dessa bref läsas i sammanhang, i synnerhet i en framtid."

Fru Martina svarade från Råda den 7 november 1845 rörande Brinkmans begäran att hans bref en gång skulle sändas till Trolle-Ljungby:

"Den önskan ni yttrar i afseende på vår brefväxling skall heligt af mig uppfyllas, så snart jag inkommer till staden, och får fatt uti någon förnuftig man som kan uppsätta ett erforderligt dokument, hvaraf ni skall få en afskrift.

Huru önskar icke jag att åt framtiden bevara denna min lefnads och själs oförvanskliga skatt, som jag hoppas ännu blir förökt genom det snille, som segrande bekämpar åren och plågorna och bibehåller alltjämt den afundsvärdaste ungdomlighet. Huru tacksam bör då icke jag vara, som ej allenast fått lefva af hvarje smula som fallit från den rike mannens bord, men obehindrad fått fråssa vid det sammas yppigaste fester. Tack min ädle, oförgätlige vän för denna frikostighet mot er djupt rörda vän som evigt blifver er så mycket skyldig!"

I utbyte mot de till Trolle-Ljungby öfversända [ 316-317 ]Brinkmanska epistlarna bekom Martina von Schwerin sina egna under årens lopp till Brinkman ställda bref, af honom prydligt iordninglagda och hopbuntade.

Af Brinkmans bref skall man kanske en dag göra "folianter". Och äfven många flera af Martina von Schwerins bref än som i denna bok kunnat upptagas torde äga ett stort och allmänt intresse. Förut hafva endast sex bref från henne till Tegnér genom aftryck blifvit bekanta, offentliggjorda af Elof Tegnér i Ur Esaias Tegnérs papper, samt några utdrag ur andra bref meddelade af undertecknad i Ord och Bild 1906 ("Tegnérs Biktmoder"). Jag har nu ansett det vara en skyldighet att i ett särskildt arbete framställa henne som den betydande personlighet hon var; och det har synts mig icke längre kunna försvaras att Martina von Schwerin som epistolär författare vore så godt som okänd för den litterärt intresserade allmänheten.

Originalet till det porträtt, som pryder detta arbete vid försättsbladet, är måladt af C. F. von Breda år 1804. Det har förut i svarttryck, jämte flera andra illustrationer till Martina von Schwerins lefnadshistoria, reproducerats i Ord och Bild 1906.

Bilden å omslaget är efter en medaljong af J. T. Sergel. Dessa porträtt förvaras å Skarhult.

Till godsägaren Friherre W. G. von Schwerin, Fröknarna Elysabeth och Ingeborg Richissa von Schwerin å Skarhult samt professorn Friherre H. H. von Schwerin i Lund, hvilka i hög grad befordrat detta arbete, ber jag här att få uttala min djupt kända tacksamhet.

Lund den 10 november 1912.

E. Wrangel.