Martina von Schwerin — Snillenas förtrogna/Kapitel 12
| ← Kapitel 11 |
|
Kapitel 13 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Martina von Schwerin. |
De sista Stellaåren (1839 —1847).
Brefväxlingen med Brinkman. Dotterns och mannens död. Den utländska resan. Ett och annat Tegnérbref. Brinkmans sista hyllning.
Sireköping den 2 januari 1839.
Jag vill åtminstone börja det nya året bättre än jag slöt det förflutna och därför skyndar jag att meddela er, min goda vän, mina lifliga nyårsönskningar som ni vet af gammalt nästan alla innefattas i det lilla ordet — lef! Ty lefnadsförmåga innebär ju glädje, trefnad, lugn och nästan sällhet för den vise, som hvarken bortslösar eller försmår ödets ibland frikostiga, ibland njuggare gåfvor. Hvad jag dock ville räkna till de förstnämnda vore bättre hälsa för oss båda, ty den fortgående, ständigt återkommande envigeskampen med det kroppsliga lidandet öfvar visserligen till en del själens krafter, men slutar dock ovillkorligt med att förslappa dem. Också endast ifrån denna synpunkt fruktar jag, eder giktbrutna medsyster, framtiden: eljest smickrar jag mig med att möta de 50 år, jag i morgon räknar, lika frimodigt, tryggt och leende som fordom det blomstrande tjugotalet. Med lifvet grälar jag aldrig, just för det jag tidigt lärt känna dess allvar, och med den odödlige Goethe älskar jag att säga:
Wähntest du etwa
Ich sollte das Leben hassen,
In Wüsten fliehen,
Weil nicht alle
Blütenträume reiften.[1]
Nej, min ädle vän, hvarken ni eller jag tro OSS berättigade härtill, så länge vi känna den djupa, betydelsefulla rikhaltigheten af den store skaldens oförgätliga ord:
Hast du nicht alles selbst vollendet,
Heilig glühend Herz?
och vidare:
Hat nicht mich zum Manne geschmiedet
Die allmächtige Zeit
Und das ewige Schicksal,
Meine Herrn und deine?
Således ingen vemodig återblick på det förflutna, ingen förstelnad känsla af det närvarande, och ännu mindre någon misströstande aning om det tillkommande. Må blott däröfver vår heliga vänskaps stjärna ofördunklad lysa! —
Det var Martina von Schwerins lefnadskonst detta, att icke overksam rufva öfver det förflutna, utan modigt gå framtiden till mötes. Hon kunde också ännu på 1830-talet säga: "Jag vet icke huru det kommer sig, men åren ha gjort mig gladare, jag andas mera fritt". Men detta hennes mod blef år 1839 satt på hårda prof. Lätt kunde hon finna sig i den förlust som genom ett inbrott i början af april drabbade familjen, då allt bordssilfret stals — hvad hon mest beklagade var att tjufvarne då äfven medtogo fem prismedaljer, som sonen Jules fått på Karlberg. Men så kom i början af juni det stora slaget: dottern Martinas sjukdom (nervfeber) och död. Natt och dag vakade fru Martina öfver henne, såsom hennes man — som nu fick sköta korrespondensen — vittnade för Brinkman. Själf var han, fadern, djupt förkrossad. Samma dag dottern afled, den 4 juni, hade han skrifvit till vännen i Stockholm: "Hon äger intet sin like. Uti hela hennes tillvarelse finnes ingen ofullkomlighet", och dagen därpå: "Hon var älskvärd, klok, förståndig, de fattigas moder". Detta senare utför han närmare i ett senare bref: "Hela hennes omsorg var de fattigas förbättrade ej allenast utkomster, men upplysning uti religionens grundligare lärdom — klarare och enklare än prästens — hon lärde de unga läsa och förde dem till religionens sanning." Faderns förlust var oersättlig, skref fru Martina till. Tegnér, "ty för honom som för mig var hon, fast på olika sätt, den ömmaste, uppmärksammaste dotter och älskvärdaste sällskap". Han behöfde också allt hvad modern kunde "af själfbehärskning och lefnadsmod till dagligt uppehälle meddela".
För vännerna, särskildt för Brinkman, utgöt modern sin smärta. Den 7 juni skref hon till denne: "Mitt hjärta säger mig jag borde tillskrifva er några ord, ni trogne ädle vän, men jag kan ej, ty för mig äro besinningens strängar brutna. Hvad jag förlorat kan intet ersätta, hvad jag lidit och hvad jag lider kan ej sägas. Änglavingarne utbildade sig allt mer och mer. Den bräckliga hyddan brast för deras tryckning. O, vore jag hos henne, återsåge jag ännu hennes milda drag, hörde den älskade stämman! På hennes kista har jag låtit sätta: 'Si jag sänder en ängel framför tig, then skall bevara på vägenom och föra tig till thet rum, som jag beredt hafver' ... Hälsa Tegnér, han anade äfven hennes värde."[2]
Några veckor senare skref hon med den tillkämpade själfbehärskningens lugn (den 9 augusti): "Jag är således ensam i ordets fulla, dystra betydelse, men vill ej klaga; ty af alla de toner, på hvilka människan kan förklinga sitt växlande, pröfvade, hugstora, förmätna, undergifna eller tryckande lif är klagans den jag minst förstår att behandla." I juli mottog hon från Tegnér ett hjärtligt bref jämte några "rim" — det är den bekanta dikten "Du är allena. Blomman, som blef satt uti din öde lefnads barm, är falnad" etc. Han sjunger här om huru den hädangångna älskat det sköna uti dikt och toner, huru hennes rika själ ömmade för allas väl, också de ringas, de förkomnas, huru hon lärt af modern "hvad mänskligt var, hvad skönt, hvad älskansvärdt" och huru mycket hon betydt för denna. Och så följer ett vackert stycke där man förnimmer något kändt och, upplefvadt. "Kom låt oss klaga samman! När månen stiger öfver Sireköping i sommarnatten och sitt silfver snögar, sitt vemod, öfver Rönneberga högar" etc.
Då denna dikt sändes Brinkman, skref Stella (den 24 juli):
"Poemet är strofvis skönt, på andra ställen åter prosaiskt och vårdslöst. Detta dock ensamt mellan er och mig, ty ni vet att mitt hjärta ej kan vara annat än tacksamt för mycket af hvad däruti säges. Dylika rim som kladd och fadd, förbiser och sottiser skulle jag dock önska borta, äfvensom benämningen af vår latinska fröken och hela utfallet mot press- och aftonblad, hvilka lika illa passa till prydnad på jungfruns heliga graf som de omöjligt kunna inrymmas i det blödande, bristande modershjärtat"[3]
Ett par månader senare erhöll friherrinnan von Schwerin från Brinkman en längre till Stella riktad dikt Martinas minne. Här besjunger den gamle känslofilosofen och kvinnodyrkaren den hänsofnas rena och höga själ:
Ty blef det ej din sköna lott på jorden
att, lik Sibyllan, gudasvarens tolk,
med heligt allvar skaka våra bröst?
att lösa gåtan af en högre värld
att tyda vishet, kärlek, hopp och tro
för själfva skämtets barn med tal och sång
och med din lefnads rörande behag? etc.
Till slut vänder sig Brinkman direkt till modern:
Gråt, ömma Moder! Du förlorat allt;
ditt älsklingsbarn, ditt väls förtrogna vän,
din yngre syster — ack, till åren blott!
I själ, i snilleshöjd, i tankedjup,
i viljans kraft, i härdadt lefnadsmod
hon länge var en tvilling af dig själf...
Stella skref:
Sireköping den 29 september 1839.
Tack, min ädlaste vän, för dessa sköna återljud af smärtans och saknadens heligaste känslor. Endast ni har förstått att uttrycka dem på ett för mitt hjärta tillfredsställande sätt. Där återfinner jag min oförgätliga Martina, hvars bild oupphörligt föresväfvar mig och tillhviskar mig ännu, om ej glädje, dock undergifvenhet och en gång återseendets hopp. Ty äfven af smärtans tårar kunna fridens blommor uppspira på lefnadens träd, och en djup sanning innebäres i dessa evangelistens ord: 'Ett svärd skall gå igenom thino själ, på thet tig mång hjertans tankar skola uppenbarade varda' ...
Där [i dikten] lefver, andas, rör hon sig ännu, där skådar jag henne förklarad sådan som hon nu i högre rymder, frigjord från stoftets vanskliga boja, från plågans ofta tryckande börda, utvecklas och fullkomnas. — Hvad ni till slut sagt om mig, bästa, förträffliga vän, är för mycket. Ty hon var i allt mycket bättre än jag själf, som är och blifver i hela min lefnad blott ett fragmentariskt väsende. Huru ofta skrattade hon ej, då jag liknade mig en antologi, i hvilken hvar och en bläddrade med nöje, ty man kunde alltid vara säker på att finna något, som öfverensstämde med de mest olikartade känslor och själsbehof. Om jag har någon förtjänst, består den uti att kunna någorlunda sammanhålla dessa spridda och osammanhängande elementer och att i och med detsamma trotsa ödets och pröfningens värld. Hos henne däremot funnos alla egenskaper så helgjutna, så skönt öfverensstämmande i vilja, insikter, kunskaper, känslighet, skarpsynthet och en aldrig svikande hjärtats godhet. —
I augusti samma år hotades Tegnér med en liknande förlust. Det var hans dotter Götilda, gift med d. v. majoren vid norra skånska infanteriregementet friherre Rappe, som något år förut flyttat från Växjö till Landskronatrakten. Hon hade nu svårt insjuknat och de närmaste infunno sig. Friherrinnan von Schwerin reste då in till Landskrona för att träffa sin pröfvade vän. Och när den värsta krisen i Götilda Rappes sjukdom var öfver, kom Tegnér ut till Sireköpinge. Detta var hans sista besök hos Biktmodern. Samtalet dem emellan rörde sig helt naturligt om den aflidna dottern Martina. Tegnér hade redan förut fått del af en eller annan skiss af hennes hand, fastän hvarken han eller Brinkman tyckes ha vetat att hon år 1836 låtit trycka två små häften med den anspråkslösa titeln Småsaker af en nybegynnare. Det är en samling små berättelser, mest för ungdomen eller med uppfostrande syfte, bref, anteckningar, reflexioner och några poem. En ännu större samling hade hon efterlämnat. Hon hade de sista åren arbetat därpå stundom sent ut på nätterna och hade knappast för modern visat sina manuskript. Denna andra samling Småsaker i två häften var nu under tryckning hos Gleerup i Lund. Modern ansåg som en helig förpliktelse att utföra dotterns önskan. Det öfverskott, som kunde väntas på försäljningen, hade dottern troligen ämnat till en nyttig inrättning för de fattigare barnens vård och upplysning. Modern utförde också denna plan, och om de ädla Martinorna vittnar ännu den vackra skolbyggnaden vid Sireköpinge kyrka.
Om dessa Småsaker, hvilkas tryckning modern nu ombestyrde, skref hon ofta till Brinkman. Så den 15 september 1839: "Till en början vill jag tala om vår biskop som tillbringade här tvenne dagar och reste härifrån med ett mer än halft löfte att skrifva ett förord till Småsakernas andra del, i hvilket genom uttryckligt förbehåll af mig, hvarken får inflyta politik eller polemik, som han skrattande medgaf, och att han lär hafva allvar härmed, har jag sedermera från Lund inhämtat. Jag ber er, bästa Brinkman, att ej anse mig vara vankelmodig och obestämd, som slutat med att gifva Tegnér ett uppdrag, hvarvid jag förut funnit ansenliga betänkligheter: men hans känslofulla deltagande i min sorg, hans grannlaga vördnad för mina tårar, som i hans närvaro flöto ymnigare än hvad de framför mängden vanligtvis pläga, föranledde mig att omtala hvad jag ämnat utbedja mig af honom, som genast omfattade denna enkla framställning med för mycken värme och beredvillighet att jag sedermera skulle kunna draga mig tillbaka. För honom vore nu ett passande sätt att mäta sig med Goethes Bekenntnisse einer schönen Seele... För öfrigt var han här godlynt, treflig och munter och bad hjärtligt hälsa er."
"Småsakerna" var ju intet betydande arbete — i sina bref verkar MartinaII ofta mera spirituell. Men de visa en ren och stark själ, ett fast och allvarligt sinne, för hvilket dock humorn icke är alldeles främmande; tankar och känslor framläggas enkelt och varmt, och de i berättelserna uppträdande personerna äro framställda med en rätt lefvande karaktärisering. Man märker att dessa ofta fragmentariska skisser äro nedskrifna af en själfständigt tänkande ande, som haft behof af att äfven i skrift klargöra för sig lifvets skiftande frågor; hon ville kanske också öfva sig för högre uppgifter. Till Tegnér skref modern (den 1 december 1839): "Hon ville pröfva och skärpa den i själen inneboende, af yttre skiften oberoende kraften, i fall fråga blefve om att räkna på sig själf och ej på lyckans, bördens eller rikedomens försåtliga och vanskliga fördelar."
Det dröjde till in på följande år innan Tegnér sände sitt företal. Det blef ingen Goethesk prosa à la Die Bekenntnisse einer schönen Seele, det blef en liten dikt, enkel och känslig och utan "polemik och politik" — Martinas bok heter den i de Samlade skrifterna: "Hvad hon tänkte, hvad hon diktat har hon här för världen biktat" etc.
Med djupaste rörelse mottog Biktmodern den lilla dikten, som genast sändes till tryckeriet att sättas på bokens första blad. — Nu skulle Tegnér åter bege sig upp till Stockholm för att som stiftschef deltaga i riksdagsarbetet. Biktmodern skref då till Brinkman:
"Vid riksdagen råder jag er att nyttja samma recept med honom, som jag begagnar här: jag utfäster vanligtvis en viss stund på dagen att afhöra och samspråka om allt det oförklarliga lappri, som under namn af kärlek, fruar, kvinnogunst etc. etc. spökar i hans hjärna, men det med villkor att efter en gifven timma, stundom utfäst med klockan i handen, sedermera få tala och höra förnuft. På detta vis har det i senare år lyckats mig att framlocka några af de ljusare stunder, på hvilka hans umgänge fordom var så rikt."
Tegnérs dikt öfver Wallin, som i början af år 1840 kom fru Martina till handa, behagade henne icke helt och hållet; man kan, då man läser den, — skref hon till Brinkman — "ej afhålla sig från att minnas, det han förklarat sig själf vara blott en haltande biskop på Zions höjder[4]. Hvad man däruti med sann förtjusning finner, är ett uppriktigt, ädelt och afundsfritt erkännande af en annans förtjänst; däruti är och blifver Tegnér, oaktadt alla förirringar, evigt älskvärd." — Hälsningsdikten till Atterbom i maj 1840 fann Biktmodern åter vara "hvad han bäst skrifvit på länge".
Ej långt därefter nådde henne den förkrossande underrättelsen om utbrottet af Tegnérs sinnessjukdom och sedan om hans afförande till Schleswig. Hon hade anat katastrofen åtminstone i två år; redan länge hade man märkt att han förändrats, att många själens strängar "obemärkt och i tysthet brustit" (till Brinkman 11 nov. 1840). När Tegnér följande år återkom till hemlandet och en tid uppehöll sig i Skåne, träffades de icke, och icke sedan heller. Med djupt deltagande mottog Biktmodern underrättelser om hans befinnande — någon gång direkt från honom själf; men hon synes icke velat eller vågat sammanträffa med honom, då hon fruktade att det angenäma minne hon ägde af hans personlighet för alltid skulle grumlas.
I slutet af år 1839 (den 10 nov.) hade Stella skrifvit till Brinkman:
"Nej, min gode Brinkman, ni har ej varit ensam om att prisa den förflutna sommaren, hvars härliga grönska och ljufliga värme tillåtit mig att i naturens sköte med mindre bitterhet utandas min smärta än inom den numera af tomhet och saknad vanställda boningen. Huru många timmar har jag ej bortdrifvit ibland mina förtjusande blommor och därvid vemodigt ihågkommit en gammal visa som ofta gnolades af min salig mor:
Malin hon gick sig i herregårdsparken
Till att fördrifva sin orolighet etc.
Mången gång har jag önskat att med er få dela den barnsliga fägnaden (ni stöter er ej vid ordet), som blomstrens åskådande hos mig väckt. Dessa min barndoms älsklingar hafva nu ofta varit stumma, men lugnande vittnen till min sorg: att de skönaste bland dem vissnat på den Heligas kista, behöfver jag icke säga er...
Huru orätt hafva icke människorna att vanvårda och förkasta de enkla medel, som af skaparen bjudes dem till tidsfördrif och nöje: huru ännu mera orätt att tro sig frikallad från skyldigheten att vara glad fastän man ej är lycklig. Det vill säga glad åt lifvet, dess mångfaldiga, rena, oskyldiga njutningar, som blott ett modfällt, anspråksfullt sinne förbiser eller föraktar."
Detta återvunna lefnadsmod blef emellertid rätt snart åter satt på ett hårdt prof: ett år efter dottern gick maken ur tiden. Dotterns död synes ha brutit hans inre motståndskraft; sin yttre spänstighet bibehöll han alltjämt, och företog t. ex. dagliga ridturer också vid 70 år. Men på en af dessa turer fick han slag och afled knall och fall — det var den 13 april 1840.
Till Brinkman skref fru Martina den 8 juni:
"Min goda Brinkman! Hvilka smärtans och förskräckelsens dagar har jag ej upplefvat sedan jag för nära 3 månader sedan tillskref er. Huru plötsligt, huru oväntadt slet ej döden sex och trettioåra band, och nedlade i grafven den gode, milde, till slut sorgbundne och stapplande vandraren vid min sida! — Hvad som sedermera blifver af mig själf, har jag väl mer än till hälften beslutat, men kan i följd af en hel hop högst prosaiska förhandlingar ej ännu omtala det för någon. Stillhet, indragenhet och oberoende är allt hvad jag eftersträfvar. Detta finner jag företrädesvis i den landsort jag bebor, där jag framlefvat den mognare delen af mina dagar och där jag framför allt är afhållen och älskad, Många sorgliga, men kära och heliga minnen fästa mig också här; de skola omhägna mitt ensliga tjäll, Martinas ande skall sväfva däröfver, och ingen onyttig flärd, inga fåfängans bojor skola göra mig till dess slaf. Dit känslan för de mina, vänskapen eller kanhända godtycket stundom kallar mig, vill jag äga fullkomlig frihet att fara. På detta vis hoppas jag fridsamt och lugnt närma mig till det stora målet som väntar oss alla."
På hösten 1840 begaf sig friherrinnan von Schwerin till Göteborg och därifrån till Stockholm, där hon tillbragte vintern och följande vår. Brinkman var under denna tid mycket sjuklig, och de båda vännerna träffades icke så ofta de önskat. Till och med vid uppbrottet blef han hindrad att taga ordentligt afsked af sin Stella. Detta smärtade både honom och henne så mycket mer som hon nu ämnade sig ut på en längre utländsk resa. Nu skref han "med heta tårar" ett rörande afskedsbref, som hon dock icke fick förr än vid hemkomsten ett år därefter. Under resan låg den direkta brefväxlingen så godt som nere; genom fru Martinas äldsta dotter, friherrinnan Ebba von Schulzenheim, fingo de dock underrättelser om hvarandra. "Min fria själ reser ju dock öfver allt med er", skref Brinkman; och att Stella skulle väl begagna sin resetid, därom var han öfvertygad: "Stella är en af de ytterst sällsynta svenskor, som äro högbördiga nog för att i alla länder känna sig besläktad ej blott med den svenska utan med mänsklighetens adel".
Martina von Schwerin hade många år längtat till söderns värme och sol för att en gång slippa den kalla årstiden här hemma och riktigt njuta af "ett mildare luftstreck, där ett rättmätigt bruk af hvarje husbehofsledamot, såsom armar, händer och ben, ej åtföljes af värk och sveda". Hon begaf sig också nu — åtföljd af sin yngste son Carl, som tog permission från sin officerstjänst vid flottan — först till de varma baden vid Lucca, och var i själfva verket under större delen af resan mera nedsatt än hon ville för de hemmavarande erkänna. Några månader efter hemkomsten berättade hon om sin resa för Tegnér, som vänligt begärt att få veta huru hon haft det: "Det gör sannerligen så godt att någon gång få bortbyta vårt tråkiga, instängda, stelfrusna nordmannalif mot söderns bekymmerslösa, glädjefulla, blomsterrika tillvaro, att jag skulle råda dig, min bästa Tegnér, att öfvergifva det eviga hvardagsgrälet med konsistorier, kommittéer, akademier, förläggare och Gud vet allt hvad de kallas mot några soldagar under Italiens blida himmel, där jag i 7 hela månader andades idel liflig och tillväxande förtjusning, sant och mästerligt förklarad af Goethe som yttrar "Da fühlt man sich doch einmal in der Welt zu Hause". Jag besökte först baden vid Lucca, en ljuflig, i en af Apenninernas skönaste dalar inträngd vistelseort, sedermera det på konstsamlingar och litterära minnesvårdar rika Florens, där jag ibland annat fick göra omständlig reda för dig inför vår välvillige och lärde landsman Gråberg till Hemsö, som han kallar sig[5]. Gubben, som lefvat i tämligen knappa omständigheter, hade nyligen blifvit bibliotekarie vid storhertigliga biblioteket och har därigenom vunnit med familj en anständig bergning. Denna stora och kostbara boksamling kommer nu att riktas med flera svenska arbeten, hvaribland dina innehafva ett af de främsta rummen. November och december månader tillbringade jag i Neapel, om hvars undersköna natur ej nog kan sägas. Haf och himmel, berg och växtlighet, sorglösa, glada människor, som fröjda sig åt lifvet äfven under armodets trasor, det ständigt rykande Vesuvius, som i århundraden förtäljt sina hemligheter för det blåa, skimrande haf, som svalkar dess fot, en evig grönska, sviktande palmer, gyllene oranger, allt hänför, upplifvar och förverkligar fantasiens yppigaste drömbilder. Jag fann mig där outsägligt väl och lämnade ej utan trånande saknad denna forn- och nutida 'campagna felice', fastän kosan ställdes till Rom, där jag i 9 minnesvärda veckor outtröttligt forskade och njöt af dess gamla hjälteminnen, storartade fornlämningar och ovärderliga konstskatter. — Efter något uppehåll i det 'präktiga' Genua, välförtjänt af denna benämning och, i början af mars, förtrollande genom vårsol och blomsterdoft, skyndade jag genom Frankrike och slutade min resa med två och en half månads vistande i det vidunderliga Paris, där jag som alla andra roade mig bra och hade fördelen återfinna några gamla vänner, hvilkas välvilja och förekommande uppmärksamhet betydligt ökade min trefnad[6]. Om Frankrike vore mycket att säga; det utvecklar i likhet med Tyskland stora och märkbara krafter så i intellektuellt som politiskt och industriellt hänseende, och fransoserna, om hvilka talas mycket ondt, förtjäna det enligt min tanke intet. En klok styrelse bringar dem allt mer och mer till sansning samt ett upplyst medvetande och vist begagnande af deras stora och omisskänliga fördelar."
Brinkman mottog "mållös af glädje" i början af juni 1842 underrättelsen om "den länge saknade, så ömt efterlängtade skyddsgudinnans" återkomst till fosterjorden. För honom berättade Stella sedan då och då om sin resa. Äfven från Berlin, där han upplefvat en märklig tid 40 år förut, hade hon goda intryck, och Preussen fann hon väl icke skönt, men välordnadt, "det bäst uppfostrade rike jag känner". Om sitt sätt att njuta Italiens skönhet och fornvärld skref hon:
"Under vistandet i detta konstens sköna hemland var jag öfvermåttan angelägen och ömtålig att bevara min känsla i sin naturliga och instinktiva renhet. Fruntimmer böra i allmänhet misstro sin receptiva natur. Jag läste också aldrig på förhand om något af hvad jag utgick för att se, först vid hemkomsten roade jag mig med att forska i företrädares och konstdomares anteckningar, och det var ofta en sann och förlängd njutning att finna mig hafva träffat rätt i uppfattningen af det verkligt förträffliga och sköna."
Den regelbundna brefväxlingen var snart åter i gång, och vid julen firade den ett jubileum — det bref Brinkman då afsände bar nämligen numret 3,000:
Stockholm den 23 december 1842.
Jag ber min hulda Friherrinna att med ett slags uppmärksamhet titta på denna dagens nummer, N:o 3,000!! — Så länge har jag således njutit er nedlåtande vänskap, ynnest och godhet, ty man må säga hvad man vill, så fordras dock en viss tid därtill att skrifva ihop så många bref, och om mina annars just ej kunna skryta med någon särdeles märkvärdighet, så torde dock ingen enskild brefväxling i Svea rike ha hunnit så långt som vi...
Stella svarade:
Sireköping den 2 januari 1843.
Bästa Brinkman! Innan jag säger något om talet 1843 måste jag nödvändigt uppehålla mig vid det vida märkvärdigare i vår vänskaps häfder, nämligen 3,000 och ni anar visserligen de känslor, hvarmed jag härom dagen fann det tecknadt af er hand som ett heligt insegel på en ömsesidig, oförvansklig tillgifvenhet. Huru många snillets, kunskapens, tankens, känslans, det skarpa förståndets, det upplysta omdömets, den lekande kvickhetens strålar samlas icke alla uti denna brännpunkt, som så mildt och förklarande belyser mitt eget obetydliga lif: huru många njutningsrika minnen af delad glädje, af tröstad smärta, af deltagande ömhet framskymta ej däraf och fullkomna värdet af de gåfvor därmed betecknas! —
Ett par veckor senare mottog Stella af Brinkman en gåfva, som öfverraskade henne liksom de flesta andra vänner — hans nu tryckta Vitterhets-Försök. Hennes exemplar bar inskriften: "Hjärtats och Snillets lefvande Sångmö med djupaste vördnad, evig vänskap och oförgätlig tacksamhet för 30 års heliga ingifvelser." — I sitt tacksamhetsbref skref hon om dessa nu samlade dikter:
Råda den 31 januari 1843.
— Jämte deras stora, för mängden omisskännliga värde, hafva de ett enskilt för mig, nämligen att sammanfatta häfderna af vår mångåriga, njutningsfulla vänskaps anderika lif, och med innerlig fägnad finner jag nu samlade de strödda bladen, som så ofta lifvat min känsla för det sköna, goda och ädla och lyftat håg och sinne från verklighetens stundom dystra och inskränkta krets till tankens, inbillningens och snillets ljusa och uppfriskande rymder. —
Efter återkomsten från utlandet — och redan innan hon for ut — hade friherrinnan Martina gjort upp den planen att, då hon skulle lämna Sireköpinge, som sonen Jules skulle öfvertaga, slå sig ned i Lund. Där tänkte hon tillbringa sina återstående dagar, skref hon till Tegnér, "i skydd af domkyrka, apotek och Gleerups boklåda, alla ovärderliga stöd för den annalkande ålderdomen, som mötes lugnt och frimodigt af mig, i likhet med hvarje annat villkor för den jordiska stoftbemängda vandringen.
Qui n'a pas l'esprit de son âge,
De son âge a tout le malheur
säger Voltaire, med världsmannens och erfarenhetens skarpa och säkra blick. Brinkman hör jag dock med nöje tala om evig ungdom, ett företräde mod rättvisa bevaradt åt den renhjärtade och rentlefvande tänkaren. Du har i honom en verklig och redbar vän; och hvad jag vid hans bortgång förlorar vågar jag knappast betänka."
Emellertid ändrades planen. Det blef barndomshemmet Råda, till hvilket hon (för några år) flyttade. Och här trifdes hon förträffligt och lefde åter upp. Till Brinkman hade hon redan under sommarvistelsen där 1842 skrifvit (den 8 juli):
"Jag lefver här ett härligt, uppfriskande afundsvärdt lif på det romantiskt sköna Råda, skönare för mig genom alla barndomens minnen, hvilka vänligare, oskuldsfullare omge och locka mig, då inga af sällskaps- och hvardagslifvets ofta tröttande bekymmer göra sinnet tankspridt och hjärtat liknöjdt för de förras rena, ljufva, oförfalskade njutningar. Här har allt förblifvit sig likt. Med förtjusning återfinner jag på samma ställen i skogen de blommor jag sedan min spädaste barndom med lidelse älskat; de nicka ännu vänligt åt mig från skrifbordet, där jag tecknar dessa rader, och hvad som säkerligen tillfredsställer er, min ädle vän, som på min utbildning haft ett så välgörande inflytande, är att jag, den i många afseenden bepröfvade och erfarna kvinnan, förtrolig med lifvets både mörkare och ljusare skiften, förströelsernas oförnekliga makt och tidens mognande hand, förlorar mig i deras åskådning med samma nöjda och tillfredsställda blick, som hälsade dem för många och 40 år tillbaka."
Och när hon på hösten för någon tid lämnade det gamla hemmet, skref hon (24 augusti 1842):
"Jag lämnar med saknad mitt sköna Råda, under denna varma sommar verkligt förtjusande genom sin uppfriskande, spegelklara sjö, som återspeglar klippor och björkar och på hvars lugna yta jag bortdrömmer, kringfarande i en oansenlig farkost, mången afundsvärd stund. Ack, lifvet har så mycken glädje i verklighet och i inbillningen, att jag aldrig förstår huru man kan förgräla sig därmed. Blott de bortgångna saknas, men äfven saknadens tår har sin renande ljufhet. Jag har äfven låtit hitkomma mitt lilla bokförråd och ni borde i sanning varit pliktfälld att komma och hjälpa mig med iordningssättandet däraf."
Hon återkom efter ett år, och då inrättade hon sig där på angenämaste vis. De två soliga rummen åt sjön i husets västra del tog hon till sofrum och arbetsrum och därutanför låg salongen, där hon stått brud och där hon också tänkte att en gång få stå lik. I arbetsrummet hade hon öfver skrifbordet porträtt af sin dotter Martina, i sängkammaren hängde bilderna af Charlotte Åkerhielm, Marie Arfwedson, Rosenstein och Brinkman. Till denne skref hon nu den 26 april 1844:
"Mitt gamla, bristfälliga Råda börjar att allvarligt intressera mig. Ty försynen har i min själ nedlagt en stor förmåga att aldrig blifva likgiltig för något företag, som af öde och omständigheter ålägges mig. Och detta är en verklig lycka, som bibehåller sinnet friskt och själskrafterna spänstiga och vakna. Våren nalkas nu med stora steg. Vid återkomsten från staden hälsades jag af ett och annat spädt grässtrå, och mina lockande blåa böljor, så länge fängslade af den långvariga vinterns tryckande betäckning, återspegla nu den romantiska nejden, som jag hoppas ni ej glömt, fastän därstädes hyllas en ny fru Råda, som väl aldrig blifver den gamla lik, i outtröttlig och gifmild gästfrihet och inbjudande förplägning. Dock lofvar jag er vin af ungefär samma art som Ebbas, hönskött så mycket ni behagar, kål och rofvor à discretion och framför allt att slippa fisk, hvaraf mina sumpar likvisst äro öfverfyllda. Fråga den beskedliga grekinnan[7] om ni icke skulle kunna äfventyra er hit utan farhågor att svälta ihjäl, då härtill på köpet hänger kökstaket fullt af spickeskinkor, och kalfvar och grisar husera på ladugården.
Råda den 6 december 1844.
Min bästa Brinkman. Vi kunna med skäl lyck-önska hvarandra att vara tvenne de gladlyntaste människor som nu mera finnes på den fördystrade svenska jorden, och ändå lefva vi bägge i nästan oafbruten enslighet och hafva blott vår egen åsikt af lifvet, vår aldrig svalnande känsla för mänskligheten, vår kärlek till tankens och förnuftets utbildning att tacka för denna lugna, fortfarande, själsstyrkande munterhet, som afundas mig af mången. "Hvad du kan skrifva skämtande och roligt", sade mig i går i staden en af mina släktingar, "och det från Råda, där du dag ut och dag in sitter ensam." 'Hur är det möjligt att tant kan vara lika glad', yttrade lilla Martina Barclay, 'nu sedan vintern kommit med de långa, mörka, ensliga kvällarna' etc. etc. Och jag var färdig att svara: Huru är det möjligt, att I, mina vänner, ännu i lifvets blomningsålder, med inga sorgliga hugkomster från det förflutna, med trifsam känsla af det närvarande, med ljusa förhoppningar på framtiden, ständigt omgifna af makar, barn, vänner kunnen vara om ej likgiltiga, dock så mätta på mycket af det som bevarar sinnets friskhet och känslornas lif. Nej tacka vill jag er, min ädle vän, som med snillets, kunskapens och det fina vettets lekande behag vet att skämta och att glädjas! —
En eller annan gång kom det ett bref från den sjuklige Tegnér, som alltjämt mindes med glädje och saknad det klassiska soffhörnet. Det sista bref han skref var af den 28 februari 1843, då Biktmodern på tillfälligt besök vistades i Göteborg. Han uttryckte den förhoppningen att hon nu flitigt umgicks med fru Hilda Wijk, åt hvilken han under 1830-talets sista år ägnat en hänförd beundran: "Huru lycklig skulle jag ej känna mig, om jag finge sitta midt emellan er! Hälsa henne hjärtligen ifrån mig!" Han berättade om det nya slaganfall han några månader förut fått, som nog vore början till slutet. Till sist heter det:
Farväl, älskade Martina! Glöm nu icke alldeles bort mig, utan skrif mig ett och annat himlabref till, när du kan. När man är reducerad till bara korrespondens med damer, blir man därigenom så mycket enträgnare, längtar så mycket mera; ty att man helt och hållet skulle kunna utrota den gamla Adam, ligger icke i människonaturen. Tillåt mig därföre åtminstone denna Brinkmanianism. Det är ju ett oskyldigt nöje, tyvärr alltför oskyldigt. Låt mig äfven veta hvilka du egentligen lefver med, och hur du passerar din tid i Göteborg, där intet hushållsbekymmer kan dissipera dig, och där jag fruktar att tiden måtte falla dig lång. Det är vid sådana förhållanden som värdet af egna resurser låter känna sig. Farväl och tänk någon gång på
Din stackars vän
Es. Tegnér.
Sent omsider kom ett svar:
Råda den 29 februari 1844.
Bästa Tegnér. Att jag först på år och dag besvarar ditt sista vänskapsfulla bref af den 28 februari 1843 vore skamligt, om jag ej till någon ursäkt kunde anföra det kringvandrande lif jag fört under hela denna tidrymd[8]. — — — I Stockholm framlefde jag sommaren ganska angenämt delad mellan familjelifvets stilla njutningar och uppfriskade vänskapsförbindelsers lugna nöjen. Jag hade dock den sorgen att finna Brinkman till hälsa och krafter betydligt aftynande. Ett par gånger begrät jag honom såsom redan förlorad; den ena stod han dagen därpå uppklifven på en stol i Ebbas förmak, väntande på mig och middagen, till icke ringa förvåning och hugnad för sin sorgsna vän. Men dylika akrobatiska företag blifva allt svårare och svårare att utföra, och ehuru själen ännu bibehåller en förundransvärd spänstighet (han skickade mig för 8 dagar sedan några rätt vackra vers han den föregående natten diktat), flämtar dock lågan mot ett högre ljus, hvarvid den slocknande facklan en gång skall åter tändas.
Nu på allvar farväl! Glöm ej bort en gammal och oföränderlig vän Martina von Schwerin.
På sommaren 1843 hade Stella varit i Stockholm en kortare tid hos sin dotter Ebba och hade då råkat Brinkman "några oförgätliga, men alltför sällsynta stunder". Två år senare, 1845 i september, for hon också dit kanalvägen, och det var då hon sammanträffade med Brinkman för sista gången. Den förflutna kortvariga resan — skref hon vid hemkomsten — syntes henne som "en ljus, värmande, men flyktig solstråle på min aldrig mulna himmel".
I april följande år sände Brinkman sin Stella med sitt 3,234 bref — ett bland hans sista — ett poem Dödens ängel. Det bildar den andra sången (af 8) i cykeln Sömnlösa nätter, ett ännu otryckt skaldeverk, hvari hvarje sång är riktad till en af hans väninnor. Ur denna sista dikt till Stella af den 82-årige beundraren må anföras några strofer:
1. Tyst var kvällen; sömnen svek mitt öga,
där jag tankspridd vid mitt fönster satt.
Molnens dimma sjönk och från det höga
lyste ned en lugn och stjärnklar natt.
2. Månen, slöjad än af glesa skyar,
som en brud till hennes möte gick,
blygsam som när hon sin glans förnyar.
På "Guds åker" hvilade min blick.
6. Plötsligt sväfva sågs från parkens höga
tämpelhvalf en ljusklädd ängels bild;
fjärran strålade mot mig hans öga,
dock dess blick var kärleksöm och mild.
22. "Ser du dagens sista droppar falla
ur mitt timglas — gör dig det ej säll?
Likt de klockors ljud, som bruden kalla
till en länge väntad bröllopskväll."
23. "Lifvets blommor härjar ej den lia,
som mig vantron gaf i vissnad hand;
vårmild andas jag att dem befria
ur en vinterökens kalla sand."
26. "Därför om jag skyndar, om jag dröjer,
lika flyttningsglad jag väntar dig:
dock så länge lifvet dig förnöjer,
njut det som en vis och tänk på mig!" —
37. Ensam gästvän i serafers gille,
skulle jag ej evigt sakna dig
som med själens eld och hjärtats snille
lyst och blomsterstrött min vandringsstig?
38. Nej, du hulda! Grafvens natt ej gömmer
våra minnen i sin kalla famn;
när jag allt, hvad jorden skänkte, glömmer
blir min sista suck ditt ljufva namn.
39. Och när lyrans sköra strängar brista,
lik din röst hon klingar än en gång
och åt Stella helgar hon den sista,
som i diktens vår sin första, sång.
Hennes tacksamhetsbref kom omedelbart; det var dateradt Göteborg den 4 maj 1846:
"Detta lilla skaldestycke kommer aldrig att lämna mig, och så framt jag vid den sista allvarliga öfvergången äger sans och redighet kvar, läsas för mig, på det alla mörksens skuggor må försvinna från det bristande ögat. Värdigare kan jag ej tacka er för allt hvad er djupa vishet, er rika känsla; er frikostiga och ädelmodiga tillgifvenhet lärt mig om lifvets och dödens förborgade skatter, som så ofta förblifva obrukbara i den blinda ägarens hand, då ingen öfverlägsen och upplyst sedan undervisar oss att fatta dess rätta värde. En sådan, bästa, älskade vän, har ni varit för mig och kommer att förblifva, äfven då, när eder väntande ande ännu talar till den på jorden kvarblifna, och vänligt bidrager att lossa den flyktande själen från stoftets bojor."
På våren 1846 drabbades fru Martina af en svår förlust, nämligen af sonen Carl, som under de senare åren, när han icke gjorde tjänst på flottan, vistats hos modern på Råda och som synes haft för afsikt att slå sig ned där eller i Göteborg för alltid, sedan han afslutat sin sista sjöexpedition. Men på denna omkom han, det var med korvetten Karlskronas bekanta förolyckande i Mexikanska viken. Modern underrättade Brinkman genast därom — brefvet skrefs på Skarhult nära Lund, som den äldste sonen nyligen inköpt. När hon åter kom hem, skref hon från Råda den 29 september 1846:
"Det första jag läst sedan min hemkomst var ert förtjusande skaldestycke Dödens ängel, som ert förutseende förmodligen ingaf er att tillägna mig. Fyra rader däraf har jag anbragt på det dyrbaraste jag har kvar af min förlorade son, för hvilken de tyckas tecknade, hans egen byst som förfärdigades i Florens:
Och med ömhet blickar jag tillbaka
på de få som än mig minnas här,
känslans blodsband kan jag ej försaka,
utan kärlek ingen himmel är.
Med tårfyllda ögon och sörjande sinne tackar jag er ännu en gång för dessa sköna rader, jag aldrig utan djup rörelse upprepar."
Från Brinkman föreligga inga bref efter juli 1846 (halftannat år före hans död); det sista från hans Stella lyder:
Göteborg den 23 februari 1847.
Min ädle, oförgätlige vän. Icke utan djup rörelse fattar jag pennan för att ännu hälsa er vid en tidpunkt så kär och betydelsefull för mig, ty efter uträkning bör detta bref komma er tillhanda vid den 81:sta[9] födelsedagen jag med varm och innerlig tacksamhet alltid firar, fastän plågornas och grannlagenhetens tvungna tystnad afbrutit den ömmaste vänskaps heligaste meddelanden och utgjutelser. Men detta blott i synlig måtto, ty själarnes oupplösliga band förgås ej, och jag skulle sannerligen ej vidkännas mig själf, om jag ej trodde mig alltjämt lefva lika mycket under er åsyn, lifvas lika mycket af ert bifall, stärkas af ert deltagande som i de lyckliga dagar, då den kära handskriften hvarje vecka för mig öfversatte ert snilles och ert hjärtas rika skatter. Svårt har det likväl varit och svårt blifver det mig alltid att lefva härförutan, särdeles vid den hårda pröfning, som under det förflutna året öfvergått mig.
Men äfven här får jag återkalla minnet af hvad jag njutit för att med värdighet försöka döfva moderssmärtan med hugkomsten af försvunnen modersfröjd. Och dagligen erfara vi hvad det skönas lott varit, är och förblifver på jorden.
Alla instämma vi i en varm och innerlig önskan för er förbättring, för återvinnande af kroppens frikallande från olidliga plågor, och i ett ljuft, ett förädlande hopp att ej vara förgätna af er. Och jag, min bästa, min förträfflige vän, hvad tänker, hvad känner, hvad önskar icke jag om och för er!... Tänk någon gång på mig, som så länge lefvat af edert ädlaste lif, och som med innerlig tillgifvenhet uppfattar och hänföres af hvarje gnista, som därifrån fortgår. Er evigt erkännsamma M. v. S.
I ett af sina sista bref (af 7 juli 1846) hade Brinkman sändt den inledande dikten i cykeln Sömnlösa nätter; den bär titeln Natten, och han slöt sitt bref med följande rader: "Måhända Stella ej läser dessa blad förr än den sista natten utbredt sin skugga öfver min anspråkslösa runsten. Äfven då — à Vous comme à nulle autre".
- ↑ Ur Goethes Prometheus, liksom de följande verserna.
- ↑ Jfr brefvet till Tegnér, tryckt i Ur Es. Tegnérs papper s. 373 f.
- ↑ Man erinra sig verserna: "Bland modets dockor, kanske modets spöken, Hur lugn, hur mild satt vår latinska fröken"; (mänskolifvet) "Men se dess bok han förs nu mest i kladd, Hur tung-läst den, hur andelös, hur fadd"; "Lycksalig du, som i dess natt förbiser, Nej sofver bort århundradena sottiser".
- ↑ Jfr dikten till Agardh 1834.
- ↑ Jfr om honom t. ex. Den Blåögda s. 28. — I Florens uppsökte hon också två systrar till drottning Desideria, hvilken i bref tackade henne för hälsningarna.
- ↑ En systerson till Cabre grefve C. de Laborde-Delessert visade här henne och hennes son stor artighet.
- ↑ Så kallades Brinkmans trogna hushållerska, m:lle Ståhlberg.
- ↑ Ur det följande är ett längre utdrag meddeladt i Ord och Bild 1906 s. 77.
- ↑ Brinkman fyllde nu 83 år.