Martina von Schwerin — Snillenas förtrogna/Kapitel 11
| ← Kapitel 10 |
|
Kapitel 12 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Martina von Schwerin. |
Biktmodern åter en gång.
Under 1830-talet sammanträffade friherrinnan Martina en gång personligen med Brinkman och fick trenne gånger besök af sin vän Tegnér. År 1830 hade denne åter annonserat sig till Sireköpinge såsom "ett brändt barn, som icke skyr elden"; men resan blef icke af. I maj 1832 tackar hon för ett vänligt bref från "den man, hvars umgänge jag ofta så bittert saknar och för hvilken hvarje hugkomst är mig dyrbar". Under våren 1833 och början af sommaren vistades fru Martina i Stockholm att hälsa på sin dotter Ebba, nu gift med hofkansleren D. von Schulzenheim. Hon skref då före uppresan till Brinkman (11 april): "Jag hoppas att ni till alla delar skall igenkänna den gamla Stella, fastän några år framskridit sedan vårt sista vänskapliga möte, 'et quelques années de vie', säger fru Staël någonstädes, 'sont presque toujours une sévère leçon'. Något äldre hade hon ju blifvit och mormor till på köpet, men för Brinkman var hon ju alltid samma evigt ungdomliga Stella.
När friherrinnan von Schwerin i juli återvände till Skåne, var Tegnér utrest till Karlsbad. I slutet af augusti väntades han åter. Den 22 skref hon till Brinkman: "Den lilla hyggliga grefvinnan Posse[1] har jag tvenne dagar träffat under hennes återresa från Karlsbad. Hon var mig nu som alltid högst intressant, först för sin egen och sedermera för vår vän biskopens skuld, som i Tyskland blifvit sig fullkomligt lik och lär återkomma ungefär med samma fördomar mot er själs och hjärtas fädernesland, med hvilka han beträdde dess jord. Den 25 väntas han till Ystad, och han finner där ett bref af mig, som på det vänligaste inbjuder honom till Sireköpinge... Tyskarna hafva funnit honom alltför kall, han dem däremot för mycket varma, och deras fruntimmer fula, hvaruti gref Posses påstodo att han hade rätt. Emellertid gläder jag mig att få höra honom själf omtala allt detta och mycket annat om tyskarne, som han kallar godt kanonkött, och ingenting mer."
I brefvet till Tegnér uttryckte Biktmodern den förhoppningen att snart få lefva "litet solskenslif i snillets närhet". Så blef det också. Till Brinkman skref hon den 5 september 1833: "Med Tegnér har jag tillbragt först tvenne angenäma dagar här, och sedermera en i Lund, hvarest äfven vi fortsatte de påbegynta samtalen. Jag har på länge icke funnit Tegnér så frisk till kropp och själ som denna gång — nöjd med sin resa, fastän han bespottar litet smått tyskarnes i hans mening något kallbräckta entusiasm, har han rest som ett snille bör resa, med öppna ögon och pröfvande förstånd, och ingenting värdt att anmärka har undgått hans skarpsinnighet. Också skulle ni blifva nöjd med den fulla rättvisa han gör åt allt förtjänstfullt och anmärkningsvärdt, och att han ej finner detta ligga inom poesiens krets, det är åtminstone jag sinnad att förlåta den störste tilläfventyrs af Europas lefvande skalder, som med skäl ej funnit någon, hvilken enligt hans egen anspråkslösa utsago var mera värdt med än honom själf. I Preussen såsom stat och såsom representant af nutidens intellektuella bildning är han förtjust, fastän han kallar Berlin den bäst byggda sandgrop som finnes och berlinskorna de fulaste kvinnoskapelser som vandra på hyfsad jord. I dag lämnar han Lund, tillbringar morgondagen på Årup, dit jag anmodade honom att fara, och inträffar fredag vid sitt hem, som han ingalunda tänker lämna under riksdagen och hvarest han lofvat mig att blifva en flitig brefskrifvare. Och vore det möjligt att hos honom bibehålla den sinnesstämning, med hvilken han vistas bland sina vänner i Skåne, misströstar jag ej att de icke ännu kunna glädjas med något mästerverk af hans aldrig slocknande snille, som hos honom, om blott ögonblickligt, kan väckas till ungdomlig kraft."
Men hvarken bref eller skaldeverk kom. Följande vinter vistades familjen von Schwerin i Göteborg och på Råda, där de hade ett angenämt umgänge bland annat med fru Hilda Wijk, som snart skulle bli föremål för Tegnérs lifliga beundran. På sommaren 1834 sökte baron von Schwerin läkare i Köpenhamn och hans fru var också med där en längre tid. Därunder uppsöktes hon af B. von Beskow, som det året blef sekreterare i Svenska akademien — hvilket Stella unnat Brinkman — och som föregående år gjort besök på Sireköpinge. Af Stella och Brinkman omtalas denne rätt sursött. Till Tegnér, som tycktes sätta honom högt, skref fru Martina hånande om hans "vinterkvällstalanger" och hurusom han nu vore "kandidat till allt". Hos Tegnér, sade hon till Brinkman, hade hon "funnit någon svaghet för hofmarskalkens kvinnligt litterära behagsjuka". Den 16 november 1834 skref hon till Brinkman: "Har Beskow ännu återkommit från sin resa? Jag tror mig aldrig hafva omtalat huru jag träffade denne i Köpenhamn — till lika liten uppbyggelse som vanligt, fastän jag hos honom på några ögonblick gjorde Oehlenschlägers bekantskap. Herrarne voro alltför mycket sysselsatta med ömsesidiga komplimenter för det att jag skulle vilja träda emellan — nu blott ett komma mellan tvenne antiteser.[2] Beskow har dessutom något i sitt väsende som ovillkorligt påminner om en champignon: en smula smak på saucen kunna väl hans snillefoster i tal och skrift sätta, men till väsentlig rätt, som mättar och föder en frisk natur, därtill duga de väl aldrig."
Vid midten af 1830-talet började Tegnér att oroas af anfallen i tidningarna, särskildt Aftonbladet. Själf klagade han öfver "dagens pöbelhjältar". Tegnér framträdde emellertid med oförsiktiga, retande yttranden både i riksdagsanföranden och i tids- och tillfällighetsdikter. Vännerna beklagade mycket att han på detta sätt gaf lastarenom rum. "Jag skulle önska att muntligt få säga honom min tanke härom", skref Biktmodern till Brinkman (12 november 1835). De konservativa vännernas inverkan var heller icke nyttig, särskildt anmärkte hon detta om biskop Wingårds. — År 1835 hade Tegnérs familj också drabbats af en stor sorg genom den utmärkte och afhållne mågen Kuhlbergs död. Äfven andra saker, som bekymrade vännerna, berättades från Växjö; och de grämde sig nu öfver den allt mer framträdande "nattsidan af en stor och ädel man, som icke har själsstyrka nog att behålla denna inom huslighetens sparlakan" (till Brinkman 6 december 1835). Till Biktmodern skref Tegnér flere dystra bref om den gamla hypokondrin, som återkommit och som närdes af "ett och annat som det inte hör hit att omtala", om hans "väsens oändliga smärta" och om "skvallrets stenskvättor". Huru gärna ville icke Biktmodern trösta "det oroliga blödande hjärtat". "Glöm ej bort Skåne, som bjuder på sin grönska, blomstrande minnen och gamla vänner — trenne af jordens skönaste gåfvor", skref hon i juli 1835. Hon berättade då, att hon varit vid promotionen i Lund och där gjort bekantskap med domprostinnan Heurlin från Växjö, som blef intresserad, då hon fick veta "att jag var den samma, som sitter på Biskopens vägg. Hennes oförmåga att igenkänna originalet till porträttet roade mig mycket." — Ännu ett år senare hade Biktmodern icke fått något förtroende af hvad som plågade hans hjärta, hon visste att han lefde för sig och afstängt sig från världen, nu ville hon "nödvändigt höra någonting som talar hjärtats, förtroendets och sanningens språk". Hon fortsätter i brefvet:
"Låtom icke vänskapsbanden falla för glömskans och likgiltighetens hand! Förgängelsen, den stränga obarmhärtiga, tvingar dem ju tids nog till jorden.
Om någon läste, njöt och var glad i vintras så var det jag, då Biskopens härliga Skaldesång öfver Gustaf III uppfriskade mitt dufna poetiska sinne — ty en smula sådant ligger bevarad i hvarje kvinnosjäl, det må sedermera lifvas af sången eller af poeten. Tack för hvarenda rad, hvart enda ord —tack för tillägget om Rosenstein, som häromdagen rörde mig till tårar — tack äfven för det ni segrande bevist att snillets skatter äro outtömliga. Det gör så godt ibland att tvärt emot Skriften binda munnen till oxarne som tröska — ovett och lögn." Nu hade Tegnér genom denna sköna dikt på Svenska akademiens femtioårsfest åter rättfärdigat sin skalderang. Den gaf henne en sann njutning, skref Stella till Brinkman. Dock hade dess början: "Jag stod på Skeppsbron" icke tilltalat henne; den ändrades också (till "stranden"). "Rättelserna voro mig välkomna, ty att börja en pindarisk ode från Skeppsbron stöter mig i sanning — huru hög och oväntad flykt hr von Beskow t. ex. visar man kan taga därifrån."
Diktverket, det efterlängtade, hade således kommit; nu — på hösten 1836 — kom också det väntade brefvet med bikten. Tegnér hade ämnat komma själf, men ständigt fått förhinder.
Östrabo den 10 oktober 1836.
Min älskade friherrinna. Hvad jag fruktade har inträffat: min resa till Skåne har blifvit hindrad. Under och efter prästmötet var min svåger, kanslirådet Myhrman, här till slutet af månaden. Sedermera annonserade sig grefvinnan Adlersparre med sin vittra son och bleka dotter, och voro äfven här några dagar. Nu är årstiden för sen, vägarne för djupa, vädret för vinterligt. Jag har redan måst insätta mina dubbelfönster (dubbla fönster äro bättre än dubbla människor) och gått i vinterkvarter. Och sålunda måste åter det nöje uppskjutas, som jag så mycket efterlängtat och som jag väl tyckte mig ha förtjänt, sedan jag en lång tråkig tid arbetat för ett prästmöte, hvarmed i allt fall ingenting uträttas. Hvem vet om vi nästa år lefva, eller om icke andra hinder då äfven möta? Jag har sedan länge misstrott mitt öde och väntar mig ej mer någon glädje i lifvet. En af de väsentligaste var hoppet att åt ett känsligt sinne få anförtro mina griller och emottaga den tröst, som deltagandet ger: men äfven detta lär varit för mycket begärdt.
Friherrinnan tycker kanske att jag kunde skrifva härom: men det är icke detsamma. Det är mycket som kan sägas, men icke därföre skrifvas, och ett så narraktigt hjärta som mitt har en inre historia, hvars detaljer ej kunna öfversättas i bref. På tre år har det haft mycken både sorg och glädje. Nu har jag ändtligen tagit mitt parti och ryckt mig ifrån ett förhållande, som passade illa för min ålder och min belägenhet i lifvet, men sådant sker icke utan uppoffring och strid och det hjärta, som sålunda skall slita sig löst, blöder länge och ärrar först — i grafven. Vingarna falla af lifvets fjäril, och endast den vidriga kålmasken står kvar. Detta är dock icke det värsta; men obeskrifligt bittrare är den känsla att nödgas förakta hvad man älskat, att finna intrig, koketteri, ett varmt blod och ett kallt hjärta i stället för kärlek, att märka det endast fåfänga, sinnlighet gifvit hvad man trodde sig emottaga af ett innerligen hängifvet och kärleksfullt hjärta. Och sedan öfvertygelsen att ej ha varit förstådd, att ha bortkastat sina bästa känslor, hela sin svärmande själ på en obetydlighet, ett hvardagssinne, som ej har något annat ädelt än de yttre lögnaktiga anletsdragen! Hon älskade mig dock en tid så godt hon kunde, och det var mitt fel att tro det en sådan känsla kunde blifva varaktig för en 54 års man: det var en dumhet att drömma om själens ungdom, om en oförgänglig vår i hjärtat, sådant hör till poesien, icke till verkligheten. Med ett ord, felet var mitt: jag ursäktar — och föraktar henne. Emellertid är mitt lif aflöfvadt och förtorkadt: det är mig likgiltigt huru länge den nakna stammen ännu står och brottas mot stormen. Jag har verkligen gått i vinterkvarter — för lifstiden.
Mina vänner undra och förargas öfver att jag ej skrifver dem till som förr. Hvad skulle jag skrifva? Kan jag yppa för dem den afgrund, som bor i mitt bröst? Och kunde jag det, hvad vunnes därigenom? Tröstegrunder som jag kan utantill, eller förklädt medlidande, eller öppet åtlöje, som jag också förtjänar. Då sluter jag mig hellre inne med mina griller. Jag har nog af det förakt jag känner för mig själf och behöfver ej lägga de andras därtill. Jag har likväl märkt, att jag i sällskap ännu någon gång kan vara icke glad men dock liflig och bitter. Men, store Gud, hvilket sällskap! Jag kan ej förmå mig att söka det, om icke för att säga sarkasmer. För det mesta är jag allena med mina minnen. Nätterna, de långa, sömnlösa, evärdeliga nätterna äro mig de svåraste. Och nu bli de allt längre och längre och växa stundeligen till, icke blott öfver jorden, utan äfven öfver mitt sinne. — — — Glöm icke bort en olycklig grubblare, hvars förstörda, bedragna, förbrunna hjärta ej väntar någon annan tröst på jorden än den, vänskapen ännu torde kunna ge.
Ömhet och tillgifvenhet Es. Tegnér.
I sitt svarsbref (af den 4 december 1836) sökte Biktmodern — som var glad öfver att åter vara insatt i sina forna rättigheter — mildt och försonande länka Tegnérs tankar på det svåra och vanskliga i kvinnans ställning gent emot mannen, som nog har, också han, ett drygt ansvar i den förras utveckling. Kvinnan är "skapelsens skrapkaka" ; hon får icke utbilda sig till något helt, ej ens till litterära sysselsättningar; hon må "stanna vid sin läst, och lyckligast den, för hvilken kärleken häraf tillhuggit formen. Nog gören I väl härvid ibland, I store mästare och konstnärer, som modern i sagan, hvilken högg af dotterns fot tills den skulle passa i skon hon upphittat. Så stympen I oss också efter edert god-tycke eller edra behofver. Icke rå vi alltid för att I med lika blind ifver bearbeten en träkloss eller ett stycke elfenben."
Sin dystre vän sökte Biktmodern upplifva också med humoristiska kåserier. Så skämtade hon nu öfver Brinkmans nya kärlek till skådespelerskan Emilie Högqvist, till hvilken han till och med riktat ett poem, däri han besjungit henne som "vestal". I ett följande bref (af den 9 mars 1837) omtalar hon dem, som nu fika efter att bli biskop Faxes efterträdare innan han ännu var död, Agardh, Thomander och Z. Pettersson; den senare "spänner sin lyckas lina, efter hvad man säger, från Brahes fullsprängda förmak till Rosenblads andetomma bönerum". För Tegnér vore det nu tid att på allvar tänka på att återkomma till Skåne, hvarom de förut rådgjort; alla intressen tala nu för saken, "blott ett enda kan motarbeta dem alla och detta är ju förkolnadt, brutet och får icke mera återknytas. Nej, min förträfflige vän, själfva lifstråden får icke mera bortspinnas vid någon Omfales fötter, huru skön, huru förledande hon må vara. Ett är dock skönare: ert stora namn, er ädla, höga verksamhetskrets." Om fru Emilie Selldén, f. Ulfsax, som varit föremålet för Tegnérs nya olyckliga känsla, skref Stella till Brinkman i oktober 1837: "Den ryktbara sköna säges till sommaren komma i mitt grannskap. Har ni icke lust att se henne, bästa Brinkman? Men kanske fastnade ni också i Ulfsaxen, som biskopen skämtande säger."
Tegnér försökte upprepade gånger att förmå sin Biktmoder komma till Växjö på besök t. ex. på väg till eller från Stockholm; men hon hade alltid något förhinder. Den 2 juli 1837 skref hon:
"Tack, min förträfflige vän, för inbjudningen till Växjö. Ingen Stockholmsfärd behöfves för att locka mig dit, men det ena som det andra är för mig i år omöjligt. — — — Ack, det gamla husdjuret Förnuftet, huru nödgas vi icke plåga och vårda det, för att alltjämt hafva det till hands i alla lifvets pröfningar och mödor! Och i sanning vet jag ej om det är värdt all den omsorg vi kosta därpå. Men detta liksom mycket annat bör afhandlas i det välbekanta soffhörnet. Huru hjärtligt glad skulle jag icke blifva att återse er där!"
När i början af följande år Växjö härjats af en förödande eldsvåda, skickade fru Martina och hennes man, liksom så många andra af Tegnérs vänner och beundrare, en ansenlig gåfva till "den beklagansvärda människohop, hvars tröstande synliga försyn ni ädelmodigt åtagit er att vara", skref hon till Tegnér. I ett långt bref gaf Biktmodern uttryck åt sitt stora erkännande och sin glädje öfver den välvilja och den kraft, hvarmed Tegnér nu uppträdt. Annars fann hon — såsom hon anförtrodde Brinkman — att det i tal och skrift t. ex. af Wallin gjordes något för mycket af saken, som nog ändock, tack vare Tegnérs popularitet, fick en storartad anslutning — det var något för mycket "hojtande" därom, skref hon, med användande af Geijerskt uttryck.
Själf hade fru Martina de sista åren åter varit sjuklig. Giktvärken i armar och händer hindrade henne ofta att skrifva och hade därtill gifvit henne "förlängd näsa, insjunkna ögon och flera ålderns och visdomens kännemärken, som dock icke få skrämma Biskopen bort från det klassiska soffhörnet", skref hon i mars 1837. Hennes dotter Martina — som nu af Brinkman kallades Sibyllan — fick ofta vara handsekreterare. Under förra delen af år 1838 var fru Martina åter länge sjuk, först i kopporna, så i "flussfeber" samt gikt och "podager". Men som hon skrifvit till Tegnér : "Hjärtat är oförändradt kvar och har i alla tider varit det bästa, det enda jag haft att bjuda på. En behaglig yta gifver oss kvinnor Försynen; samtals-, lefnadsvett, ja till och med en smula kvickhet hafva vi att tacka våra vänner för; hvad vi däremot äro och böra vara skyldiga oss själfva, det är godhet, tålamod, långmodighet, öfverseende, vårt släktes största och varaktigaste prydnad".
Ändtligen kom det efterlängtade besöket. Tegnér skulle ned till promotionen i Lund, då hans gamle vän Faxe blef jubelmagister. Han infann sig där, äfven med en dikt; men besöket var icke tillfredsställande. Hos ungdomen hade han, genom sina reaktionära yttranden och hugskott, för tillfället förlorat populariteten; och de äldre beklagade hans splittrade väsen och hans oberäkneliga fritalighet. På hemresan, som ställdes öfver Sireköpinge, följde hans unge vän d. v. adjunkten H. Reuterdahl med. Till sin stora sorg fann Biktmodern Tegnér nu förändrad — en begynnande upplösning af sinnets jämvikt och behärskning, som på ett eller annat sätt redan förut någon gång kastat skugga framför sig.
Till Brinkman skref hon den 2 december 1838:
"I detta bref vill jag framföra en alltför länge gömd hälsning från Tegnér, som i slutet af juni tillbringade här några dagar. Biskopen var sig visserligen lik, hade ännu blixtar af snille och andekraft; men det kostade på mig att finna huru djupt senare tiders lumpna känsloförhållanden gripit in i hans själ. Hvarje samtal återfördes ständigt af honom till hvad han kallar sin olyckliga passion, sitt behof af att älska och blifva älskad; med cyniskt själfsvåld lekte ej blott hans tunga men äfven hans rika, poetiska inbillning härmed, och förnuft, moral, åtlöje, vänskapens varningar och slutligen bannor användes af mig förgäfves för att väcka den starke anden till högre och bättre tankar. Jag förespådde honom att slutligen blifva hvad salig Rosenstein var i matväg — en kringspökande frossare i kärleksväg; för hvilken hvar och en sade sig ute. Jag bad honom betänka huru hvarje människa obemärkt föres till en viss vändningspunkt i sitt lif, då man allvarligare än någonsin bör beräkna hvad man af själens anlag och förmögenheter kan vanvårda och förspilla; öfverstiges denna punkt med lättsinne och obetänksamhet, är böjelsen, svagheten, sinnesförslappningen strax till hands, som förlamar och slutligen tillintetgör hvarje försök af det återhållsamma och skicklighetsälskande förnuftet att återvinna en i moraliskt och intellektuellt hänseende fast och orubblig ståndpunkt. Om jag skall döma af ett sedermera erhållet bref, hafva mina predikningar föga båtat."
Tacksamma för besöket och för all trofast vänskap voro dock både biktmoder och biktbarn. Därunder hade de öfverenskommit att icke titulera hvarandra mer — den bepröfvade, förädlade och förädlande förbindelsen nöjde sig icke längre med de kylande titlarna; med Brinkman, till stor del uppfostrad utomlands, var det en annan sak. I Reuterdahl hade fru Martina gjort en angenäm bekantskap. Till Brinkman skref hon den 24 mars 1839:
"Att ni finner Reuterdahls kyrkohistoria vittna om upplysning och kunskap gör mig nöje och föranleder mig att läsa boken, som Martina redan köpt. Författaren har jag sett ett par gånger och senast här hos mig en dag förleden sommar i sällskap med Tegnér, hvilket förutsätter föga lägenhet för mig, mina värdinneskyldigheter undantagna, att komma i närmare samspråk med andra än biskopen själf, som vid detta tillfälle hade på förhand anmodat sin följeslagare att sysselsätta de andra fruntimmerna 'på det jag kan få tala med friherrinnan' — Tegnérs egna ord, som man sedermera berättat — förmodligen till lika nöje för Reuterdahl och mig. I allmänhet plägar man alltför litet umgänge i Skåne med hvad orten har utmärkt och från högre åsikt underhållande. De lärda i Lund äro lata och skygga; lefva företrädesvis med sina böcker, som de med skäl utan tvifvel finna ej lönar mödan öfverge för kvinnoglam. På sådant däremot hafva vi ingen brist, och Tegnér har väl få gånger varit på Sireköping utan att svärja öfver 'de förbannade gässen som kackla kring matmodern' därstädes. Ni ser huru han sist försökt befrämja detta onda på min och Reuterdahls bekostnad, som jag vid afskedet bad härför göra mig skadeslös genom ett besök på egen hand, jag hoppas han någon gång verkställer."
Detta år (1839) tillskref Stella ofta sin och Tegnérs trogne vän om den senares sinnestillstånd, som hon alltmera fann dystert och retligt. Han borde och kunde spara sig, särskildt för deltagandet i politiken; nu tog den helt och hållet hans intresse och till och med i hans dikter blandades den alltför ofta in. För angreppen i pressen var han också ytterst känslig. Den 11 april 1839 skref Stella:
"Jag är färdig att gråta häröfver och blir i sanning helt varm då jag tänker härpå. Jag skulle i dag tillskrifva biskopen i en angelägenhet, som angår en vän af min son Carl; jag har redan kastat bort pennan två å tre gånger och vet knappt om jag får mod att återtaga den, utan att göra som i somras, då biskopen såg på mitt bord några skrala vers han författat vid promotionen i Lund, mera jag tror till besjungande af biskop Faxas kalott än hans promoverande till jubelmagister, och yttrade till mig: detta äro matta vers, hvarpå jag lika enkelt som bestämdt svarade: Ja, det skall Gud veta. En anekdot som i parentes sagdt utgör Martinas förtjusning."
Biktmodern manade ifrigt Tegnér att återvända till diktningen eller att åtminstone samla och utgifva åter ett band dikter och detta "innan riksdag, politik, försåt och gräl möta deras första steg". De gamla grillerna fingo ej heller fängsla honom mer: "Nog veta vi ifrån St. Sigfrids tid hvad Ulfsaxarne förmått med Växjö biskopar,[3] men att den protestantiska, frisinnade, mest protesterande af dess efterträdare skall falla i en dylik snara, det är i sanning att för envist hylla den urgamla vidskepelsen. — Är då icke kärleken en sådan?" (Den 4 april 1839.)
I ett föregående bref hade Biktmodern liknat kärleken vid den från himlen fallna stjärnan (i Uppenbarelseboken), som föll ned i vattnet, hvilket förbittrades såsom af gift, så att många dogo. Då planerna att åter råkas tycktes stranda, skref fru Martina i samma bref (mars 1839):
"Så vimla vi, arma människor, om hvarandra, verkliga infusoriedjur i tillfällighetens stora vattenpöl, tills döden sväljer oss alla. Novalis har ganska vackert sagt:
Was passt, dass muss sich randen,
Was sich versteht, sich finden,
Was gut ist, sich verbinden
Was liebt, zusammen sein.[4]
Som om alla dessa villkor för trefnad och sällhet ej vore de svåraste att uppfylla på jorden! Väl är emellertid, att de förespeglas i skaldens hjärna: mycket hvad som däri blomstrar, trånar, flammar och förtjuser, häntyder blott på evigheten — eller hur?"
- ↑ Född von Platen, en dotter till ofvan s. 287 f. nämnda grefvinna och således aflägset befryndad med Martina von Schwerin.
- ↑ Samma uttryck återkommer i brefvet till Tegnér af januari 1835. Se Ur Es. Tegnérs papper s. 370.
- ↑ Enligt traditionen skulle den mordiske höfdingen Gunnar Gröpe varit ätten Ullsax' stamfader.
- ↑ Ur Novalis-Hardenbergs Vermischte Gedichte (IV), An —.