Martina von Schwerin — Snillenas förtrogna/Kapitel 09
| ← Kapitel 8 |
|
Kapitel 10 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Martina von Schwerin. |
Brinkmans Stella.
II.
Tegnér i Skåne 1827 och 1829. "Ängelns" död. Stockholmsbesök.
I april 1827 kunde Martina von Schwerin berätta för Brinkman att Tegnér godtgjort henne för flera månaders tystnad genom ett härligt bref på åtta sidor, "fullt af snille, vänskap och esprit. Jag återfann däri ett af våra långa samtal, hvari öppenhjärtighet, känsla och glädtighet härskade; och jag känner bättre än någonsin hvilken verklig olycka det skulle vara att förlora en sådan mans förtroende". Öfver hans bref hvilade dock ännu ett visst svårmod; men han betonade att detta icke kunde tillskrifvas "gamla förbleknade griller". Nya "griller" vore icke att vänta, visserligen hade han träffat en 28-årig behaglig fru, men från hennes sida vore ingen fara att frukta, och de öfriga damerna i Växjö kunde man icke räkna med.
Hvad Tegnérs nya tillfällighetsdikter beträffar t. ex. den öfver Jakob Faxe, så funno de icke full nåd för Biktmoderns ögon. Trivialiteterna däri vore visserligen blott små och obetydliga fläckar i det hela, dem "en skald som vår så lätt utplånade, om han i själfva verket brydde sig därom. Jag har nu hunnit till den punkten, säger han själf med sanning, att man beundrar ända till mina dumheter. — Detta är skadligt både för honom, men i synnerhet för det tillväxande poetiska släktet, som utan snille beflitar sig om att antaga hans maner och frambringa därigenom bilder, hvars osmaklighet är äcklande". — Att emellertid Tegnér vid denna tid började själf inse det farliga i "Tegnérismen" visar hans yttrande i Svenska akademien om Nicanders täflingsdikt Tassos död. Måhända hade just Biktmodern medverkat till att hans ögon öppnades.
På sommaren fick Tegnér tillfälle att göra sitt första besök i Skåne efter afflyttningen. Till Sireköpinge ställde han då sin resa och vistades där den 16-17 juli. Ett par månader senare skref friherrinnan Martina till Brinkman (7 oktober 1827):
"Tegnér har förmodligen själf omtalat att han besökte mig under sitt vistande i Skåne. Olyckligtvis fann han mig ej ensam, var missnöjd härmed och förkortade därigenom sitt vistande. Men det var tillräckligt för att till skilsmässans vanliga känslor tillägga den af fördubblad vänskap och aktning. Jag vet ej huruvida jag rättvisar Brinkmans förtroende, då jag uppriktigt tillstår att långt ifrån att tadla biskopen för dess poetiska försummelser kunde jag ej annat än instämma i de beslut och åsikter, efter hvilka han handlar. Tro mig, de tillhöra ett ädelt sinne och en rättskaffens medborgare; den poetiska kraften slumrar blott och vaknar till förnyad härlighet. Tillåt honom blott att blifva ense med sig själf och sitt läge. Ack, hvem har ej behöft, under mänskliga lifvets fordringar, att stundom på ett eller annat vis försona sig därmed? Och tro mig, verksamhet är därtill ett ypperligt medel, kraftigare kanske än tankens och inbillningens spekulativa utflykter."
Tyvärr kunde Biktmodern icke bibehålla denna uppfattning, hon fann icke — eller åtminstone mycket sällan — att den poetiska kraften väcktes ur slummern; och ständigt återkommer hos henne, likasom hos Brinkman, en klagan öfver att Tegnér vore förlorad för poesien. Men det är sant, hon började äfven erkänna ypperligheten af hans prosa, åtminstone den i brefven. — Också för hans sällskapliga vanor och ovanor ansågo vännerna hans nya ställning mindre lämplig. Med Bolméer t. ex. språkade fru Martina därom (mars 1828). För bekantskapen med denne Tegnérs trogne vän var hon synnerligen tacksam; han omhändertog nu i Lund sonen Jules, hvilken efter officersexamen skulle utbilda sig i sådana studier, som ännu föga lästes på Karlberg, och framför allt i "förmågan att ordna och att uttrycka tankarna", såsom modern skref till Brinkman. Bolméer var en mycket spirituell och älskvärd man — "frisinnad, ädel, kunskapsrik, och allt detta under den lugnaste, den behagligaste yta" (till Tegnér 23 december 1827); men annars var han, skref hon till Brinkman, i sitt sätt rätt olika mot Tegnér: "Bolméer har precist allt det skick både till kropp och själ som fattas mig", brukade Tegnér säga. Och när Bolméer på våren 1828 varit ute på Sireköpinge, skref hon till Tegnér: "Våra samtal, något förståndigare än de, som fordom växlades emellan Herr biskopen och mig, syntes mig stundom som ett återsken af dessa de försvunna dagars fröjd".
I slutet af året hade. Biktmodern intressanta ting att berätta för Tegnér:
Sireköping den 23 december 1827.
— — — Af min franska vän Cabre, som jag tror mig någon gång hafva nämnt, får jag mig tillsänd en parisisk journal Le Globe, som i litterärt afseende synes ganska intressant. Däri förekomma ganska väl uppfattade artiklar öfver främmande litteraturer och författare. — I Frankrike har äfven uppstått en slags strid emellan den gamla och nya skolan — mellan klassicism och romantik. — Den sednare understödes af Shakespeares poetiska skapelser, som med det mest entusiastiska bifall af engelska skådespelare uppföras i Paris — kanske äfven något litet af aktrisernas behagligheter, som äfven med förtjusning omtalas. Den nordiska litteraturen börjar äfven där att väcka uppseende; och Fritiofs och Axels författare blifver genom de tyska öfversättningarna allt mer och mer bekant och beundrad. — Om tillfälle gafs, ville jag gärna skicka de redan samlade numren af Le Globe, men då jag påminner mig att Stockholmsresan snart lär vara för handen och att biskopen därstädes kan hafva tillgång till hvarjehanda underhållande läsning, så blifver det bäst att spara mitt förråd däraf till en annan gång. Lofva mig nu att i Stockholm taga er nog sinnesledighet för att vända tankarna på den gamla sånggudinnan! Tro mig, hon är mera värd än alla de flyktiga, ytliga gracer som därstädes komma att omfladdra er! Förspill hos dessa allt annat utom. tiden och hjärtat — bägge äro för dyrbara. Den ena tillhör eftervärlden: det andra — edra sanna, osvikliga vänner, och bland dessa tecknar jag mig
Martina Törngren.
Under den långa riksdagstiden i Stockholm blef Tegnér verkligen "omfladdrad" af många "gracer", somliga ytliga nog, andra däremot med verkligt inre värde. Till dessa senare hörde framför alla "Ängeln", Charlotte Åkerhielm. Henne hade Tegnér träffat ofta under sitt förra Stockholmsbesök, och om henne hade han (16 mars 1827) skrifvit till Biktmodern: "Friherrinnan Åkerhielm förtjänar rätt väl sitt änglanamn. De angenämaste stunder jag hade i Stockholm voro hos henne, helst när hon var ensam, och påminte verkligen i flere afseenden om de oförgätliga i den klassiska soffan på Sireköping. Hon har en gåfva att ingifva förtroende, som jag i synnerhet värderar hos fruntimmer: när dessa då få ett sådant barn för sig som jag, så är det en lust och glädje att se hur de inventera och syna hela hans sorglösa väsende, innan han själf märker det. Men också gör det ingenting om han märker det, då han är säker på att förtroendet hvarken förrådes eller missbrukas. När man, som jag, har 44 år bakom sig, och inom sig en så bitter erfarenhet af allehanda, så är det en stor tröst att kunna luta sitt hufvud intill ett kvinnligt bröst, utan annan önskan än den att få betrakta henne som en syster; och som en syster betraktar jag fru Å., men tillika som en moderlig syster: ty det är väl icke att berömma henne mycket när jag säger, att hon har vida mera förstånd och klokhet på lifvets allmänna förhållanden än jag. Och dessutom, med det förståndet, huru mycken godhet, huru mycken kvinnlig lättrörlighet! Min själ är kär i henne, och den kärleken är åtminstone den lugnaste, kanske äfven den varaktigaste. Friherrinnan har ofta uppmanat mig till en sådan, och varnat för hans rosenröda, men farliga broder: men skall den varningen verka, så måste man också se litet annorlunda ut än friherrinnan gör och man bör predika icke blott vishet utan äfven blindhet."
Den 7 april 1828 drabbades Ängelns stora vänkrets af underrättelsen om hennes bortgång. Brinkman skref långa förtviflade utgjutelser. Också Tegnér var bedröfvad och vittnade att hon varit "en af de få, ganska få fruntimmer, för hvilka jag känt någon aktning". Från baron Åkerhielm, som Martina von Schwerin i ömt deltagande tillskrifvit, erhöll hon ett par meddelanden; han lofvade till sommaren komma till Sireköpinge för att få utgjuta sitt hjärta och "nära det käraste jag numera har på jorden — min sorg!" Han medsände också den dikt som Tegnér författat till begrafningsdagen (den 15 april): "Se hur Tegnér kände och höll af Ängeln!" Dikten är den bekanta: "Som en ängels stämma klingar".
Martina von Schwerin — som 14 dagar efter Ängelns bortgång hade den sorgliga plikten att lägga ihop ögonen på sin svärmor — skref till Brinkman (den 22 maj) därom samt om den beundrade väninnans förlust: "Min sömn vet Gud när jag rätt återfår, ty, om viljan är stark att medelst hopade och nödvändiga sysselsättningar sammanhålla en för alltid spillrad tillvaro, kräfver naturen ånyo ut sin rätt i enslighetens stunder och jag lefver endast då med de kära bortgångna. — Emellertid, bäste Brinkman, säger mig förnuftet att den smärtande saknad, som jag för alltid älskar att förvara i mitt inre, bör förblifva, i likhet med hvarje annan upphöjd känsla, en själens helgedom och ingalunda tillstädjas att öfvergå till en fysisk svaghet, en nervernas retlighet, som endast nedsätter värdet af vår moraliska natur och slutligen betager oss förmågan att förädla, densamma... Att Hon, den förklarade, äfven ifrån ljusets rymder tillönskar oss denna dygdens och försakelsens lära, det känner mitt hjärta, som upplyftes vid åtanken af henne, likasom det i de fordna sälla dagar fröjdade sig åt denna Ängels jordiska lif. Sörjom och saknom henne alltid, men lofvom oss tillika vi alla, som älska henne som en förebild af allt godt, allt ädelt på jorden, att förblifva henne värdiga och att i hjärtats innersta bygga åt henne ett tempel."
De båda vännerna, Stella och Brinkman, byggde också tempel i sina bröst åt den hänsofnas minne. Detta blef för dem en verklig kult, isynnerhet naturligtvis för Brinkman, för hvilken vänskapen betydde allt. Hvarje år uttalade han i sina bref till Stella sin svärmande saknad efter Ängeln och vanligen fyra gånger om året — på döds- och begrafningsdagarna samt namnsdagen den 12 maj och födelsedagen den 27 oktober — i bref med svarta kanter. På den sistnämnda dagen 1831 sände han Stella ett poem Minnesdagen, där han sjunger:
Stella, våra lefnadsöden
skuggar minnets vinterdag.
Hvem har älskat in i döden,
hvem har sörjt som du och jag?...
Vi, dem kärleken och smärtan
lärt odödlighetens tro,
medan våra tvillinghjärtan
än i stoftets hyddor bo!
När samma år (1831) baron Åkerhielm gifte om sig (med hoffröken Elise Anker), hade de båda vännerna svårt att smälta detta; ingen kunde ju ersätta Ängeln! "Jag är tröstlös i ordets sannaste, heligaste bemärkelse", skref Stella. "Alla mina ungdomskänslor, mina ungdomsminnen äro sårade, och jag begråter på nytt den tid som varit... Hjärtats hyllning, o, den bevara vi åt vår vän såsom dess yppersta helgedom, såsom urbilden af det sanna, sköna och goda, hvilken fordom synbart upplyste vår mer eller mindre klarnade stig och ännu från högre rymder vakar öfver vår förädling". Och när på sommaren 1835 Brinkman vistats på Stäket, Ängelns gamla hem, skref hon: 'Med saknadens tårar genomläste jag edert ifrån Stäket skrifna bref. Hvilka bilder framtrollades icke för mitt sinne! Hvilka oförgätliga minnen af ungdomens glada dagar och af den heliga varelse, som var vår vänskaps, likasom hvarje ädel känslas, skyddsgudinna i våra bröst. Jag skulle önska att ännu en gång genomvandra Stäkets förtjusande lunder med eder!" — Emellertid lärde sig de båda vännerna efter ett par år att uppskatta den nya friherrinnan Åkerhielm. Ängelns minne dyrkades alltjämt; men Martina von Schwerin — likasom Brinkman — kommo också att uppskatta andra kvinnors förtjänster. En sådan var grefvinnan von Platen; f. Ekman, kanalbyggarens änka, för öfrigt redan med släktskapens band knuten till Stella; om henne skref denna (8 december 1831), då hennes son förlofvat sig med Charlotte de Geer: "Jag känner ingen bättre, ingen renare, ingen förtjänstfullare kvinna, och påminn eder härvid att det är Ängelns vän som säger eder detta."
Under sitt Ramlösa-besök 1827 hade drottning Desideria lärt känna friherrinnan Martinas äldsta dotter Ebba, och följande år anställdes denna som hoffröken, såsom jag berättat. För att installera denna på slottet uppreste modern på hösten 1828 till hufvudstaden. Hon var då ofta gäst hos drottningen, som hon ju kände sedan gammalt, och om hvilken hon till Tegnér skrifvit (16 september 1827): "Drottningen själf är verkligen genom kvickhet samt karaktärens och hjärtats egenskaper höjd öfver dessa den stora världens förpestade regioner och är därföre så mycket mer att beklaga, som hon nödgas röra sig däruti." Den goda uppfattningen var nog ömsesidig. När friherrinnan von Schwerin i oktober 1828 lämnat Stockholm, skref drottningen till henne ett mycket vänligt bref, tackade henne för de angenäma stunderna och uttryckte den saknad som efter henne kändes "dans notre petite cercle".
Med Brinkman hade naturligtvis umgänget i Stockholm varit lifligt. Tegnér åter träffade hon blott några "få, men lyckliga stunder". Med stor glädje hörde hon att Tegnér nu beredde sig att ändtligen samla och utge ett band af sina (smärre) dikter. Det utkom i slutet af år 1828. När Biktmodern fick diktsamlingen, skref hon till författaren (9 april 1829):
"Med verklig förtjusning har jag där återfunnit alla min ungdoms älsklingar, hvars värde jag uppskattade långt innan jag ännu blef bekant med författarens eget... Åtskilliga af de nyare hafva lästs af mig med en egen rörelse. De påminte mig lifligt om de glada dagar, då jag vid eder sida lärde känna dem i manuskript — ack, dessa [dagar] äro försvunna för att ej mer återkomma, ty mänskliga lifvet delar allvarligt strängt fastän nyckfullt med sina af ödet och stormarne kringspridda barn. Hvar samlas de väl åter?" —
Denna riksdag medförde för Tegnér åtskilliga strider; särskildt väckte han i mars 1829 ond blod genom det af honom författade utskottsbetänkandet rörande en å riddarhuset framställd motion om åtskilliga helgdagars indragande. Detta föranledde en häftig debatt hos adeln, och denna satiriserades af Tegnér i en förlöjligande dikt "Sällskapsspektaklet på riddarhuset den 9 mars 1829" (sedan tryckt under titeln "Oppositionstalarne"). Denna oförsiktiga smädedikt roade ju vännerna, men både Brinkman och Biktmodern beklagade att den kommit utanför den intimaste kretsen. Den skulle också för Tegnér själf medföra större bekymmer än man kunnat ana. Betänkandet och diktsamlingen äro föremål för följande bref från friherrinnan Martina:
Den 29 mars 1829.
Bästa Brinkman. Redan i förra veckan blef jag bekant med Tegnérs skrift rörande helgdagarne, ty jag gjorde då ett besök i Lund hos en sjuk och nästan döende svägerska, bosatt därstädes, och biskopinnan Faxe hade då redan fått den sig tillsänd af sin man. Emellertid tackar jag Brinkman på det högsta, som skänker mig det nöjet att själf äga detta lilla mästerstycke, som, oaktadt allt högvälboret tadel, är och förblifver ett sådant... djupt till tanken, sant till åsikten och snillrikt till uttrycken. Således, bästa Brinkman, förvånar det mig ej att dess verkliga värde ej uppfattas af mängden eller dess representanter... Hvad är väl på det hela ridderskapet och adeln annat än ett själfsvåldigt barn, som för tidigt sluppit undan riset? Oss emellan sagdt, bästa Brinkman, vämjes jag af allt det osmakliga ändamålslösa snack, som utväxlas våra talare emellan. Ingen kan älska det sanna oberoendet mer än jag — det som grundar sig på själens verkliga adelskap...
Tegnérs nyligen utgifna skaldestycken — med hvad förtjusning har jag icke återfunnit samlade (wie ein Blumenstrauss) alla min ungdoms välbekanta älsklingar, som — må Axel och äfven själfva Fritiof förlåta mig det — synas mig utgöra de skönaste strålar af skaldens gloria: Sång till solen, Elden, Nore, Dityramberne i Svea, Minnen öfver Munthe, Tiliander, Thelin, Hjälten, Jätten, Skidbladner, Sången, Polarresan, Stjärnsången, m. fl. Huru skön, kraftfull, eldig och högsinnad framträder ej i dessa Tegnérs sångmö! Hon var då hvad hon visserligen ännu är, det högborna himlabarnet, men utan världslig beklädnad. Snillets glänsande vingar voro henne nog, och endast med dessa rörde hon sig ledigt och fritt i ingifvelsens strålande rymder.
Märk, bästa Brinkman, huru litet man kan anklaga dessa Tegnérs första stycken för den slags arfsynd, som häftar vid så otaligt många af de senare, nämligen reminiscens! Jag undantager likvisst härifrån Nattvardsbarnen och den outsägligt sköna Tillägnan åt Norberg — visserligen ett af hans bästa stycken.
Brinkman känner mina gamla tankar om Axel. Då man äger så många skatter som Tegnér, kan själfva vänskapen tillåta sig att finna något guldmynt däribland oäkta; och fastän just detta stycke skänkt honom sin numera erkända popularitet får väl Brinkman själf med mig tillstå, att det är långt ifrån den mognad och fulländning, mot hvilken jag gärna utbytte några prålande bilder och alldagligt kärleksprat. — — — M.T.
Efter den stora promotionen i Lund midsommarafton 1829 — då Tegnér lagerkransade Oehlenschläger — och besöket i Köpenhamn, begaf sig den förre till sin Biktmoder på en dag (30 juni). Hon skref därom och sände Tegnérs promotionsdikt med detta bref (den 8 juli):
"Biskopen har nyss lämnat mig efter att hafva tillbragt en dag nästan helt och hållet med mig... Jag återfann honom mera glad, mera glänsande än någonsin; och trots allt man kan säga om hans poetiska begåfnings aftagande och hans idéers vulgarisering, fann jag dessa senare lika upphöjda, lika poetiska som någonsin, och intet skulle bättre kunna visa falskheten af den förra saken än det häri inneslutna stycket, som i allt synes mig värdigt hans bästa dagar... Biskopen är som Antheus i fabeln, som återvinner ny styrka, sedan han rör moderjorden, och Skåne är i själfva verket hans genius' och hans begåfnings amma...
Ni har hört talas om de två besök som Oehlenschläger gjort i Lund; och vår väns verser visa huru utomordentligt väl han där blef mottagen. Hvad ni kanske inte vet är att en del af Köpenhamns universitet arrangerade en mycket glänsande och mycket populär fest för att hylla Tegnér, som kommit med ångbåten för att tillbringa följande söndag i Dyrehaven, och att han blef mottagen på ett lika utmärkt som smickrande sätt. Jag skulle icke kunna säga er till hvilken grad jag personligen är hänförd öfver detta ömsesidiga utbyte af uppmärksamheter och artigheter, som så småningom skall medföra ett ännu mera betydelsefullt af idéer och bekantskaper, och endast den mest hårdnackade patriotiska ensidighet kan göra sig blind för huru mycket vi däraf skola vinna. Det skulle också vara svårt att icke göra rättvisa åt öfverlägsenheten af våra grannars intellektuella kultur, likasom åt naturen vid deras tjusande stränder."[1]
I ett senare bref berättar Stella, att Tegnér skämtsamt erbjudit sig att föra henne till riksdagen i Stockholm, dit han nu åter ämnade sig, och där man aldrig kunde bli färdig med besluten: "Men jag svarade honom — en smula i hans egen stil — att jag icke såge under hvilken titel han kunde föra mig dit in, om det icke vore som barnmorska, hvaraf ständerna tycktes ha det mest trängande behof". — En annan gång skämtade hon om landets s. k. vise fäder: "Om riksdag och landtmarskalk vore mycket att säga; och sedan alla slags indragningar kommit i fråga, finner jag en betydlig vore äfven att göra i den gamla benämningen af fäder och vise. Det senare ordet bör visserligen helt och hållet försvinna. Och hvad menar Brinkman, skola vi kvarlämna sista stafvelsen af det förra?"
Vidare hade Tegnér haft den artigheten att berätta, att, då Oehlenschläger framkastat tanken på en gemensam Stockholmsresa, Tegnér yttrat: "Jag skulle göra er en ännu mycket större tjänst, om jag förde er till Sireköping".
Den 9 juli skref Stella ytterligare:
"Oehlenschläger har varit så mycket mera smickrad af mottagandet i Lund som hans popularitet är mycket förminskad i hans hemland. Detta är orätt mot honom, ty, såsom Tegnér sade, hvarför anstränga sig att glömma hvad han varit, för att ha rätt att utsprida hvad han kanske icke mera är. Tegnér gör honom full rättvisa och detta med den beundransvärda enkelhet som utmärker honom som poet. Han har t. o. m. allvarligt grälat på mig därför att jag fann hans rivals verser bara strunt. Och han frågade mig om någon förnuftig människa kunde begära något annat vid dylika tillfällen."
När hon i slutet af året fått Tegnérs dikt öfver Leopold, och Brinkman underrättat henne om åtskilliga händelser vid riksdagen, bland annat den svängning åt höger, som oppositionsmannen Anckarsvärd ansågs ha gjort, skref Stella:
Den 10 december 1829.
Den sista stjärnan på Gustaf III:s poetiska himmel har då slocknat. Den var tindrande och klar och bör ihågkommas som sådan, fastän ej dess bortgång lämnat oss efterlefvande i mörkret. Nej, tack vare det stora Ljuset, som ännu vid detta tillfälle kringspridt sitt sken; och detta har biskopen ingalunda undanhållit, utan väldeligen och glänsande, fastän ej redeligen, framställt, ty förlåt mig, om jag uppriktigt säger, det denna slags skaldkonst, som Brinkman själf så mästerligt kallar finslipad, aldrig blifver hans. Detta är ingen fördomsfull kritik; men bedöm själf huru hans egenheter, som oftast äro att likna med skuggor nödvändiga för det helas framställning och lif, häruti synas stötande och illa använda; samt öfverenskom sedermera i tysthet med mig att jag har rätt. Att stycket är på det hela poetiskt skönt, kan väl aldrig bestridas, ej heller att han slösat därpå hela sin tekniska rimmarfärdighet. Men till en början saknar jag däri hans snilles individualitet, som genast gifver sig tillkänna, då han, vanligtvis redan i de första raderna så förtrolig med sitt ämne, här i alla de första stroferna verkligen ej vet hvart han vill hän. Han törs ej röra vid den prydda, sminkade sångmön och tyckes glömma att hon under de bländande grannlåterna, han funnit nöje i att påhänga henne, alltid förblifver flickan med de flygande lockarna, i hvilken han så djärft och så lyckligt förstår att fatta.
Skönt är emellertid det hela, och förnämligast så ända från 4 till och med den 14 strofen, hvartill jag lägger den 18 och härpå följande, ehuru jag erkänner med Brinkman att den sista gärna kunde utelämnats. Men nog om Leopolds apotheos, som jag ingalunda kan förmå mig att kalla grafskrift, ehuru jag gåfve 10 sådana för de sköna tillägnansverserna af Axel och väl 100 för Solsången.
Hvad Skjöldebrands förkrossningstal[2] beträffar, så säger Schwerin att han för denna gången kunde låtit allmänheten glömma hvad som hyllar öfver honom själf i afseende på Gustaf III. Brinkman har väl hört att salig baron Mannerheim kallade den mångkonstälskande grefven för en litteraturkart. Jag finner detta lika kvickt som väl träffadt.
Jag har en mängd härliga bref att tacka för. Det sista af dem alla sysselsätter mina tankar på ett eget sätt. Hvad ni säger mig om Anckarsvärd har varit afhandladt mellan Martina II och mig på ett sätt att jag önskat eder närvaro, hvilket i parentes sagdt alltid inträffar då vi utveckla våra själar för hvarandra... Förlåt mig att jag ej delar grefvinnan De Geers aristokratiska glädje. Anckarsvärds öfvergång smärtar mig — ej för det han lämnar en dålig sak, men för det att hopen ännu mer vänjes från att tro på själfförsakelse och oegennytta, dessa det moraliska lifvets ädla beståndsdelar, som redan allt för ringa skattas af den krälande mängden därför att de ej inblanda sig i den gyttja, i hvilken den trifves och lefver.
Hälsa vänligt och hjärtligt Tegnér från mig och säg honom att, i fall han vill hafva en intressant läsning, skall han skaffa sig Savarys (Rovigos) memoirer[3], som jag nyligen med den största tillfredsställelse slutat. Jag vill ej tro att biskopens riksdagsmannarenlärighet förbjuder honom att läsa ett och annat, som kanske hvarje nitälskande undersåte borde blunda öfver. Tror han sig pliktig härtill, så säg, för att uppmuntra honom till ett företag, som kommer att intressera honom, att jag minns att biskopen ej alltid gör det han bör; och vid någon dylik förlorad stund kan han på mina ord låna uppmärksamheten till ett arbete, i memoirgenren ett af de mest underhållande jag känner. Likväl rekommenderar jag det ej till Brinkman, ty jag minnes edert gamla hat till Napoleon och fransoser i allmänhet; i en känsla skulle vi likväl därutinnan mötas: i ett begrundadt och behjärtadt förakt för kejsar Alexander, lika lifligt hos mig nu som anno 1808.