Öppna huvudmenyn

Wikisource β

Martina von Schwerin — Snillenas förtrogna/Kapitel 13

< Martina von Schwerin — Snillenas förtrogna
←  Kapitel 12
Martina von Schwerin — Snillenas förtrogna
av Ewert Wrangel

I VINTERKVARTER
Kapitel 14  →
På Wikipedia finns en artikel om Martina von Schwerin.


[ 304-305 ]

I vinterkvarter.

Boningshuset på det romantiska Råda började blifva bristfälligt och hade väl på länge icke ombonats. Särskildt voro vintrarna där besvärliga, och för en person, som så mycket plågades af gikt (reumatism) som Martina von Schwerin blef det med åren allt svårare att härda ut i en kall och dragig bostad. Vissa vintrar var också kölden mycket stark, vargarna visade sig på sjön och gingo äfven på rof fram till gården, där de en gång ihjälbeto hennes älsklingshund. På hösten 1845 tog fru Martina därför våning i Göteborg. Efter hennes son Carls död följande år trifdes hon mindre på det ensliga Råda, och slutligen (1849) fann hon lämpligast att försälja det gamla stället.

Också från Sireköpinge hade hon då tagit ett vemodigt afsked. Det var i maj 1846, då hon från Skarhult, där hon hos äldste sonen skulle tillbringa en del af sommaren, for dit och för sista gången daterade därifrån ett bref till vännen Brinkman. Hon skref då:

"Jag har här framlefvat några angenäma dagar, njutningsrika genom mina underhafvandes glädje att återse mig ibland sig och mina forna grannars bibehållna vänskap. Man har dock icke lefvat förgäfves, då man lyckats i att väcka tillgifvenhet och erkänsla i sina medmänniskors hjärtan. Med er hade jag gärna uppehållit mig vid dessa af oss bägge värderade gåfvor, som ersätta rikligen hvad öde och tillfälligheter i andra afseenden beröfvat. Olyckligtvis får jag bortlägga pennan, ty vi återresa inom en timme till Skarhult. Farväl således från detta mångåriga vår vänskaps sanna hem!"

De kära grafvarna i koret vid Mörarps kyrka förglömdes icke heller. Där kom hon också själf att hvila — bredvid sin kära svärmoder, såsom hon önskat. Men ännu fick hon en frist, innan hon bortkallades — längre än hon önskat: nära tre årtionden.

Friherrinnan Martina von Schwerin hade nu gått i vinterkvarter, för att begagna ett uttryck af Tegnér. Vinterkvarteret var Göteborg, hennes födelsestad, där hon alltid varit väl bekant och känt sig hemmastadd, om än alla förhållanden där icke voro efter hennes sinne.

Under första vintern i Göteborg hade hon skrifvit, till Brinkman (27 dec. 1845):

"Om våra sällskapsförhållanden i Göteborg är tyvärr föga eller intet att säga och äro i alla afseenden mycket förändrade emot hvad de fordom varit. En grann stelhet råder i alla samkväm. Den forna borgerliga trefnaden är försvunnen. De rika köpmännen afundas hvarandra deras tämligen [ 306-307 ]likstämmiga företräden, och sky, med en nästan löjlig, nu mer på rätta hållet försvunnen aristokratisk högdragenhet, hvarje blandning med de mindre bemedlade i samhället, som, därigenom försagda, allt mer och mer draga sig tillbaka och lefva som snäckan inom sitt skal. Wijks hus är kanske det enda, som häruti gör ett undantag. Olyckligtvis har han varit lidande hela hösten af giktkrämpor, och hans älskliga, renhjärtade och blåögda hustru uteslutande sysselsatt med hans vård. Jag har dock många och vänliga hälsningar till er från bägge, ty ej för många dagar sedan hugnade hon mig med ett morgonbesök. Hos mig själf är för öfrigt nätt och trefligt och gärna skulle jag vilja se er vid mitt tebord, där understundom några vänner samlas. Jag har bortlagt alla anspråk på ståtlighet och tom och hjärtlös glans, ser mina gamla vänner och låtsar ej märka de nyares missbelåtenhet att finna sig tillsammans med de fattiga Lorents, par exemple. Ett godt, släktkärt och förtroligt umgänge har jag i kommerserådet Ekmans hus, hvarest trefnaden i år betydligt ökats genom den förträffliga grefvinnan Platens närvaro, som tillbringar vintern hos sin bror."

Friherrinnan von Schwerin flyttade sedan in i det Ekmanska huset vid Domkyrkoplanen (nu rifvet) och bodde där länge, åtnjutande en omhuldande vänskap, hvartill frändskap och gamla förbindelser — också till kommerserådet Ekmans fru[1] — bidrogo. I den göteborgska societeten var friherrinnan von Schwerin en kär och värderad gäst och medlem. Denna societet växlade ju något under årtiondena, men flere gamla familjer lefde kvar, om än i nya generationer. En sådan var den Ekmanska, en annan den Lambergska. Den efter fru Martina uppkallade dottern, som blef gift Barclay, och som stundom i brefväxlingen under 1830-talet betecknas som Martina III i motsats mot Martina I och dennas dotter Martina II, hade äfven förut hört till det närmaste umgänget, då hennes man inköpt det ståtliga Hallska Gunnebo i närheten af Råda. Till den yngre generationens mest framträdande personligheter hörde fru Hilda Wijk f. Prytz, "den blåögda", som Brinkman kallade henne, "den älskvärda och oföränderliga", enligt Martina von Schwerins uttryck.

Här i denna societet kände gamla friherrinnan von Schwerin sig stundom "nedkalasad". Hon var också öfverallt gärna sedd för sitt hjärtegoda väsen, sitt glada, skämtsamma humör och vinnande, ytterst artiga sätt. Stundom saknade hon bland penningmännen ett vittert eller lärdt umgänge, hvarvid hon — åtminstone i sin korrespondens — blifvit vand. Men på det hela trifdes hon väl i sin födelsestad, där hon ofta uppsöktes af folk, som ville ha råd eller upplysningar eller beklaganden, samt af många andra, som ville njuta af hennes angenäma umgänge, höra ur hennes lefnadsminnen eller prata bort en stund i godt och fint sällskap. Det gällde nog en lång följd af år hvad hon skref till Brinkman den 4 april 1846: "I detta fall är jag blifven en verklig souffre-douleur för alla Göteborgs idlers". Hennes små tepartier voro mycket omtyckta; "de sticka af", skref hon, "mot de andra samkvämens stela prydlighet och kostsamma anspråk, därför finna sig alla belåtna".

Sitt humoristiska lynne bibehöll hon alltjämt. [ 308-309 ]När den 1 december 1849 den nya, vackra börsbyggnaden invigdes, skref hon därom till sin svärdotter: "Den invigdes med en briljant bal, där friherrinnan Schwerin vid 61 år fick traska med i polonäsen, förd af stadens andre borgmästare. Den förste var naturligtvis landshöfdingskans rof, eller hon hans — hvilket som behagas... Balen var emellertid oändligt vacker. Toaletterna fraicha och prydliga i en passande borgerlig stil, utan något glitter eller falska prydnader. Till samhällets heder får jag nämna, att den enda utspökade damen, där fanns, var stockholmska."

Vid Martina von Schwerins död skrefs det i en nekrolog (i Göteborgsposten): "Den åldriga damen älskade gärna att i sin konversation tälja sina minnen, och de porträtter hon härunder skisserade af våra bortgångna store, som tillhört hennes umgängeskrets, framträdde nästan lefvande för åhöraren, under det hennes samtal i öfrigt hade denna säregna gustavianska form, som snart verkade stämning och i dubbel bemärkelse gaf den rätta tonen åt såväl figurerna som staffaget."

Som en särskild högtidsdag i vänkretsen firades alltjämt den tredje januari, då stodo minnena upp med förökad styrka och glans; "denna dag var ju", — skref hon till sin svärdotter den 12 januari 1850 — "fordom en glädjedag i vår släkt, då dess betydelse delades med mig af en älskad och högt begåfvad dotter, som allt för tidigt gick till sitt rätta hem".

Sina litterära intressen bibehöll hon länge. Historiska arbeten och skönlitteratur såg man ständigt på hennes bord. Den nyare utländska vitterheten beundrade hon icke, den vore mestadels "drafvel" och "nichtigkeit“. Bland nyare skalder på svenska vann isynnerhet Runeberg hennes hjärta. Men helst lefde hon bland de store från århundradets början, och bland de utländska återvände hon helst till Goethe: sådana verk som Faust och Wilhelm Meister läste hon om och om igen, och genom dem lyftes hon "från alldaglighetens ståndpunkt åter upp i konstens, aningens, vetandets höga och ljusa rymder".

Ännu vid 80 år visade hon lifligt intresse för all bildning, och hon utvecklade — heter det i ofvan citerade nekrolog — "ett icke ringa skyddskap för uppåtsträfvande ynglingar vid skolorna och akademierna".

Till sin son, ryttmästaren friherre Jules von Schwerin på Skarhult reste hon gärna om somrarna, i all synnerhet sedan han blifvit gift och en ny generation af ätten börjat uppspira. Om sitt intryck af Skarhult skref hon redan 1846: "Stället i sig själf har något storartadt, och den gamla byggnaden med sina torn, utbyggen och höga gaflar behagar mig synnerligen. Ett intressant skådespel är äfven att se hela denna nejd, i hjärtat af det bördiga Skåne, vakna till odling och flit, då den i så långa tider varit lämnad åt fördärfvet och lättjan."

Här på Skarhult njöt hon af den rika vegetationen och blomsterprakten — blommor älskade hon ju "med barnslig hänryckning", de utgjorde för henne en verklig ungdomskälla. Denna egenskap ingår också i de efterlefvandes minne såsom on faktor i den hjärtegodhet och älsklighet, som för dem framstår såsom hufvuddraget i hennes väsen. Med sin son och hans familj företog [ 310-311 ]friherrinnan Martina också på senare åren flera utländska resor, till Franzenbad och andra tyska badorter; ett år (1856) vistades de i Montpellier.

Länge bevarade hon sin rörlighet — "som ni ibland kallar mina 20 år", skref hon till Brinkman 1843 — och sin andliga vigör, till dess att hon efter ett svårt fall under en utländsk resa (vid slutet af 1860-talet) blef alltmer både fysiskt och psykiskt bruten, med minnesslöhet och slutligen äfven blindhet. En aflägsen ung frände, Viktor Carlsson (slutligen sjökapten), som hon uppfostrade, var under flera år hennes sällskap och föremålet för hennes ömma omsorger.

Förnöjsam och ständigt sysselsatt lefde hon dessa sista årtionden, som bilda epilogen af en glänsande, i intellektuellt afseende sällsynt rik lefnadsbana. Som lefnadsregel hade hon uppställt att icke begära för mycket af människorna. "Jag är hatare af alla anspråk och undviker gärna hvad som ens har skymten däraf." Alltjämt öfvade hon sig i lösningen af "människosinnets svåraste problem, själfrannsakan och själfkännedom". Man förnam i hennes närhet att hon kunnat i hög grad förverkliga det ideal hon uppställt för sig och som hon en gång (14 september 1842) med dessa ord till Brinkman betecknade: "Jag älskar själens frid och andens vishet såsom det säkraste stöd för ålderdomen som nalkas."

Den 18 november 1875 afled Martina von Schwerin, f. Törngren, i sin födelsestad Göteborg.

Asterisk.svg

I Svenska akademien blef hon redan under sin lifstid föremål för en vacker hyllning, om än hennes borgerliga namn icke blef nämndt. Det var i minnestalet öfver Brinkman. Detta hölls först många år efter hans död. Den som först blef invald efter honom, statsrådet Ihre, tog aldrig inträde. Minnestalet kom att författas af Johan Börjesson.

Börjesson hade icke stått Brinkman nära och kände föga till hans krets. Men man gaf honom anvisning på friherrinnan von Schwerin, "en för snille och älskvärdhet vida känd och högt aktad dam". Han skref till henne (2 juli 1860) och begärde upplysningar, som hon också skaffade honom; de rörde särskildt Brinkmans brefväxling, och här var hon ju det bästa vittne. Och så frågade han: "Pseudonymen Stella, det beständiga föremålet för skaldens förtjusning, beundran, offer, är det — så har ett obestämdt rykte sagt — är det den af hela landet högt prisade Martina Törngren, d. v. s. friherrinnan Schwerin?"

I minnestalet, hållet den 19 mars 1861, yttrade Börjesson till slut om den "ungdomlige åldringen" Brinkman:

"Det naiva barnet tycker du dig hafva sett; kom och betrakta det visa. Kom och blicka ned i djupet af denna på ytan så rörliga ande, hur alla de växlande, lekande strålarna samla sig därinne i en enda ljuspunkt: trohetens, en odödlig trohets. Har du förbisett henne, som var ingifvelsen i hans snille, tjusningen i hans själ, föremålet för hans vördnad, gudomligheten i hans dyrkan, inkarnationen af hans ideal, sånggudinnan blifven kvinna, till hvilkens fötter han under nära fyratio år lagt sina suckar, sina eder, sin [ 312-313 ]tankes ädlaste, sin ingifvelses bästa uti 3,500 — skall världen tro mig? — ja, i tretusenfemhundra bref — henne, som icke blott hette, utan var stjärnan på hans aftonhimmel, hvarifrån hon ännu efter tretton år blickar ner på hans graf? — Och hvad för Dante var Beatrice, för Petrarca var Laura, för Tasso var Leonora, det är för Brinkman Stella!"

Äfven som Tegnérs biktmoder, hans trofasta, mest förstående väninna, har eftervärlden nu lärt känna Martina von Schwerin.

Men det är icke blott som "snillenas förtrogna" hon går till odödligheten. Redan de prof på hennes personliga stil, som i denna bok kunnat framläggas, torde bestyrka hvad Brinkman lika väl som Tegnér beundrande erkänt, att Martina Törngren-von Schwerin också varit och för eftervärlden bör framstå såsom en af våra yppersta epistolära författare.



  1. Född von Heideman från Halmstadlund (se ofvan s. 40).