Matrosen

Matrosen.

Bland stormar och böljor vill jag dväljas,
Jag önskar ej längre af landtluften qväljas,
Orkanen och striden, dem älskar jag båda,
Jag andas så lätt der farorna råda;
Jag tål icke vestans qvalmiga flägt
Och ej dess balsamiska ånga;
Jag tål icke vårens rosiga drägt
Och vill inga fjärilar fånga.

När nattvinden susar dyster och kall,
Då klyfver jag fräsande vågor;
Jag styr genom hvirflande bränningars svall
Vid norrskenets fladdrande lågor!

En flicka jag egde med rosenhy
Och lockar svarta som midnattens sky
Och eld i det högblåa öga;
Men döden kom, — och bister och blek,
Han stal bort min lilja, bröt stängeln vek
Och klagan han aktade föga.

Då flydde mig allt, både glädje och hopp;
Ty kärlekens sol, som så härligt gått opp.
Sjönk blodröd i tårarnas bölja.
Jag ilade hän till det skummande haf

[ 115 ]

Och oceanen en fristad mig gaf
Till dess jag min Hilda får följa.

O haf! jag offrat dig lugnet förnöjd,
I din vaggande famn var min endaste fröjd,
Jag älskar ock dö i ditt sköte;
Jag önskar till lön för mödan en gång
Begrafvas i djupet vid stormens sång.
O! att i din famn du mig slöte!