Min Gudh / min Gudh / sade Christus tå
|
| Psalm 39 i 1695 års psalmbok under rubriken Konung Dawidz Psalmer. På Wikipedia finns en artikel om Min Gudh / min Gudh / sade Christus tå. |
1. MIn Gudh/ min Gudh/ sade Christus tå
Han qwaldes i dödsens wånda:
Hwij hafwer tu migh förlåtit så/
Och wil eij medh migh stånda?
Til tigh af hiertat ropar jagh
Om hielp i thenna dödzfahra/
Och tiger hwarken natt eller dagh/
Doch wil tu migh intet swara/
Then stund är lång/
Min owän giör migh så stort bång.
2. Doch ästu/ HErre/ fast helig/
Och boor medh frijd och nåde/
I Israel/ som lofwar tigh/
Honom hielper och råder.
Wåra fäder satte til tigh tröst/
Tu blefst theras hopp allena/
Af all nödh hafwer tu them löst/
Som them låg tå til mehna/
Tu halpst them fram/
Och lät them eij komma på skam.
3. Men jagh är matk och icke man/
Försmådd af menniskior alla/
Theras gabberij är jagh försann/
För widvnder the migh hålla:
Migh begabbar ho hälst migh seer/
Medh öpen munn så wida/
Han spottar migh och åth migh leer/
Hufwudet mån han wrida/
Thet giör migh qwahl/
At jagh slijk smälek lida skal.
4. Han klage sigh/ så säija the/
För Gudh och hielp begäre/
Fullwäl tå får man thet at see/
Om han är Sonen käre.
Lijkwäl ästu/ o Gudh/ min tröst/
Som migh af morlifwet dragit/
Och alt ifrån mins moders bröst
Haar tu migh i hägn tagit/
Kastad på tigh
Är jagh ifrån thet jagh fick lijf.
5. Drag tu tigh icke långt ifrå/
Ty nöden är förhanden/
Men ingen är som hielp förmå/
Thest större är then wånden.
Store stutar vthi en ring
Hafwa sig om migh begifwit/
Fete oxar alt rundt omkring/
Ståå migh alt efter lifwet/
Som leijon wredh
Gapa the medh sin munn så bredh.
6. Som watn jagh vthguten är/
Min been åthskild så wida/
Som wax widh elden hållit när/
Smältes mitt hierta af qwida/
Borttorckad är min krafft medh hast/
Såsom förbrännt leerskrälle/
Min tunga sitter widh gomen fast/
Jagh ligger i dödzens hälle.
Min nödh är stoor/
Thet wetst tu Gudh i högden boor.
7. Jagh är af hundar ombelagd/
Thet är the ondas skara/
Händer och fötter genomnäglad/
The monde migh intet spara.
På korsset war jagh så vthsträckt/
Man måtte min been all tälia:
På min kläder tå war them täckt
Lott kasta/ och migh så qwälia.
The gladdes åth/
At jagh war stadd i sorg och gråt.
8. Men tu min HErre/ war migh när/
Min starckhet och mitt fäste/
Som altijd omsorg för migh bär/
Jagh beder tu weet mitt bästa.
Hielp snart ifrån thet grymma swärd
Min siäl then klena och swaga/
Och från the onda hundars färd/
Som migh förfölja och jaga;
Från leijonets munn
Fräls tu migh/ O min helsos brunn.
9. Titt Namn jagh tå förkunna wil
För mina bröder kära/
I tin Församling/ HErre mild/
Skal jagh titt loford bära.
I som HErran ock fruchten rätt/
Lofsiunger honom medh gamman/
Israels sädh och Jacobs ätt/
Priser honom allesamman:
Han är thet wärd/
At i så giören vtan flärd.
10. Ty at han eij wille försmåå
Then elända och then arma/
Men låter honom then glädien fåå/
Sigh öfwer honom förbarmar/
Han hafwer eij från honom wändt
Sitt ansichte thet blida/
Thess roop han hafwer fullwäl kändt/
Thest' mindre är hans qwida/
Säll är then man
Som så på HErran trösta kan.
11. I then stora Församling tin
Medh frögd wil jagh tigh ähra/
Och wil min löfte i theras åsyn/
Som tigh fruchta/ frambära.
Tå skola äta gladelig
The elände och warda måtte/
Och the på Gudh förlåta sigh
Skola honom prisa för thetta/
Til ewig tijd
Skola the lefwa i godh frijd.
12. Så tänck tå HErre nådelig
På alla werldzens ändar:
Och lät alt folck besinna sigh/
Til tin Christ sigh omwända/
Honom tilbedia medh stoor frögd
Skola Hedningar alla/
Han är them för en Konung vphögd/
Til honom skola the falla/
I Andans krafft
Regerar han folcken medh macht.
13. Alle the på jordene boo/
Rike så wäl som arma/
Skola äta och finna roo/
Ty HErren skal sigh förbarma
Öfwer sin sädh vthi alla land/
Then honom skal tiena medh fromma/
Och kungiöra hans mächtiga hand/
Och hans nådes rikedomar/
I ewighet
Skal man röna hans rättferdighet.