Min själ skall lova Herran
av Laurentius Petri Nericius
Publicerad i Göteborgspsalmboken 1650 på s. 34-36. Här presenteras psalmen i 1695 års psalmboks lydelse (nr 86). Texten bygger på Psaltaren 103. Ursprunget är tyskt, Nun lob, mein Seel, den Herren av Johann Gramann Polliander, som 1540, möjligen översatte en äldre latinsk text. Johan Olof Wallin bearbetade 1816 den äldre svenska översättningen för 1819 års psalmbok, där den, som i 1937 års psalmbok och Psalmer för bruk vid krigsmakten 1961 har nr 16. I den sistnämnda endast med den första versen. På Wikipedia finns en artikel om Min själ skall lova Herran.


1.
Min själ skall lofwa Herran;
mitt hjerta skall ock prisa hans namn;
han gör stor mon och ära
sin christenhet i alla land.
Synderna han förlåter
och helar wår swaghet all:
med nåde han oss omfattar
och hjelper af dödsens qwal.
Rikeliga han oss mättar,
förnyar ock andans kraft,
beskärmer med lag och rätter
de oskyldiga ifrån straff.

2.
Han låter oss förkunna
sin' herrliga werk och wilje god,
och allt godt han oss unnar
af blotta nåd och kärlighets mod.
Hans wrede hafwer snart en ända
och straffar oss icke efter wåra skuld:
sin mildhet han till oss wänder,
dem blödigom är han huld.
Hans nåd är högt befästad
öfwer dem, honom frukta rätt:
som öster är långt ifrån wäster
så gör han oss wåra synder qwitt.

3.
Som sig en fader förbarmar
och barnens brott förgäter snart,
så gör Gud med oss arma,
som lita till hans faderliga art.
Han känner wårt swaga wäsend',
att wi äre mull och stoft;
wår lifstid liknas wid gräset,
som blomstrar med herrliga lukt.
När wädret blås derunder,
förfalnar allt dess prål;
menniskan snart förswinner;
här hjelper hwarken makt eller wåld.

4.
Men Herrans nåd allena
blifwer stadig och fast i ewighet,
när man af trone rena
åstundar hans rättfärdighet,
så ock hans bud behåller:
han hafwer i himmelen satt sin stol.
I englar och starke hjeltar,
som fören hans kraftiga ord,
hans lof skolen i utsprida
bland alla hans kreatur.
Min själ i alla tida
skall lofwa Herran, wår Gud.

I de följande psalmböckerna

redigera

1.
Min själ skall lova Herran,
min tunga prisa skall hans namn.
Han är från oss ej fjärran,
han räcker oss sin hulda famn.
Han hörer våra böner
och helar all vår brist,
oss med sin nåd bekröner
och frälsar oss förvisst.
Vår ungdomstid han mättar
med glädje utan tal
och ålderns börda lättar
och hjälper oss i dödens kval.

2.
Han mildrik oss förkunnar
sin helga lag, sin vilja god,
och till allt gott förunnar,
av blotta nåd, oss kraft och mod.
Den sig till honom vänder
han möter evigt huld.
Han då på sina händer
oss tecknar, ej vår skuld,
sin nåd så högt befäster
som himlen, och så vitt
som öster är från väster,
vårt hjärta gör från synder fritt.

3.
Som sig en far förbarmar
och barnens fel förgäter snart,
så Gud i kärleksarmar
oss sluter in med fadersart.
Han vet vårt svaga väsen,
av stoftet är det gjort.
Vi blomstra såsom gräsen
och vissna lika fort.
En fläkt, som liljan hinner,
avkläder all dess prakt,
så människan försvinner,
ej hjälper konst, ej båtar makt.

4.
Men Herrens nåd allena
ovansklig är i evighet,
om blott vi honom tjäna
uti sann tro och redlighet.
Hans tron står fast i höjden,
högt över jordens grus.
I änglar, som er fröjden
uti hans klarhets ljus,
I hjältar, I som ljungen
att föra ut hans bud,
I mänskor, alla, sjungen,
lovsjungen Herren, eder Gud!