Snösippan/Minne af Professorn och Riddaren Olof Kolmodin. 1839.
| ← Till Biskop af Vingård |
|
Aspen → |
| Tryckt i Snösippan. Poetisk Vinterkalender för 1841. Utgiven av Nils Lilja |
Minne af Professorn och Riddaren Olof Kolmodin. 1839.
Glad ännu i minnet af dagens fägring
Juli-solen tryckte på jordens kinder
Afskedskyssen, firad af sabbatsqvällens
Ringning till helgsmål.
Stund af tacksam bön och af anad hvila,
Stund af heligt hopp och af ljuflig saknad!
O, när fromt de landtliga kyrkors klockor
Helsa din ankomst:
Mot all hjertats önskan ett svar du myser,
Likt ditt skimmer öfver den skörd, som gulnar;
Lif och död du höljer i samma slöjas
Rosiga strålar.
Säg oss du, fridsälla begärs förtrogna!
Säg, hvad bad, i andan, den ädle Gamle,
När till löfrik kulle, från gästfritt väntjäll;
Sakta han uppgick!
”Sådan komme äfven min lefnads helgsro,
”Stilla bidad; stilla i Gud jag somne
”Från en aftonbön, som till morgon-lofsång
”Byts, när jag vaknar.
”Stilla då mitt stoft må i jorden gömmas,
”Glömdt af verldens larm, af dess rykten onämndt;
”Minnesgod är Han, som engång de sina
”Ropar vid namnen.”
Till Guds thron flög genast så helgad längtan,
Tyst; men dock bland englar melodiskt ljudlig,
Se! då sändes en ur den ljusa kretsen
Neder med ilbud.
Till den Gamle steg han, der re'n på höjden
Denne satt i lummiga trädens skymning:
Rörde lent, med himmelska läppar, vandrarns
Domnande panna;
Log med tårblick mot hans i dalen sedda
Dotter, smekte henne vid återfärden
Med sin vinges svalkande fläkt, och ingaf
Evig förtröstan.
Snart af dagakarlar, som hemåt gingo,
Sägen bars, att ofvan på kullen syntes
Från sitt dagsarbete, i ro, den vise
Aldrige slumra.
Sannt! och lutad under en ek, på blommor,
Pannan sänkt mot händren, till bön än knäppta.
Vänd mot solens flyende guld, som brann på
Grånade lockar:
Så han fanns, af spanande barn och vänner;
Skönt fulländadt så var hans sköna jordlif;
Så hans död blef endast en sinnrikt målad
Bild af hans lefnad.
Milde Fader! Man af de stilla dygder!
Andra prise främst hvad Du var i snille,
Smak och kunskap, herrliga lärargåfvor,
Livii talkonst:
Vi din vilja vörde, — din själ, som, älskvärdt
Öfver egen höghet förlägen, skydde
All den Ryktets åskande rymd, der blindvis
Domarna skipas.
Hvad är detta larm? Hvad är timlig storhet?
Svaren det, urskogar! du haf! J fjällar!
Svaren det, J, — sjelfva en skog af verldar,
Himmelens stjernor!
Hafvet minskas, fjällarna vittras — långsamt,
Men dock visst; engång skall på himlafälten
Solen sökas fåfängt, som nu Carthago
Letas på jordens.
Endast ett, som icke förgår, är gifvet:
Anden sjelf, — af skärare ljus, än solens,
Danad; född, att bära i evig blomning
Godhetens vårlif.
Fader! i det lifvet evärdlig yngling
Står Du för oss, — leende huld, som fordom;
Ja! ej våra röster med flärdsång störa
Grafvens cypresser.
Tacksam suck från hjertan, som ej förgäta,
Tårars dagg från söner, som tyst välsigna,
Milde Ande! Väsen af blysam Vishet!
Dem ej försmår Du.