Minnets fantasi
| ← Italia |
|
En afton i Tivoli → |
Jag hör, hur höstvind i löfven klagar,
Jag ser, hur höstsol med fart sig sänker,
Då går jag stilla för mig och tänker
På fjerran nejder och fjerran dagar;
Och minnen ljufva och bilder höga
På lätta vingar sig till mig närma,
Med glans och fägring de slå mitt öga,
De fylla hjertat med sol och värma.
Då går jag ännu i alpens branter
Och hör, med dån hur laviner välta,
Ser vattenfallen sitt silfver smälta
Och störta ned ifrån alla kanter;
Ser gletscher skimra i aftonfärgen,
Med blommor möter en schweizerflicka,
Och klara sjöar emellan bergen
Som mörkblå ögon emot mig blicka.
Ett vallhorn ljuder ur stilla dalen,
Och kuhreihn svarar från fjällets toppar,
Halft sorgligt gladt, som bland vårens knoppar
En tonsuck, drillad af näktergalen; —
Och hjordars klockspel melodiskt blandas
Med glada röster: och frid, försoning,
Ur hvarje pulsslag af lifvet andas,
Och trefnad blickar ur hvarje boning.
Än tycker jag mig på hafvet gunga.
På Medelhalvet. — Ur blåa djupen
Delfiner spritta kring lätta slupen,
Och himlens vindar i seglen sjunga.
Nu böljan växer med fradgad ifver,
Men gladt är modet, fast stormen tjuter;
Italien är det, dit den oss drifver,
Italiens kust upp ur vågen skjuter.
Framför oss ligger, i unga kransen
Af evigt grönskande apenniner,
Columbi stad; hur dess marmor skiner,
Hur templen solas i morgonglansen!
Men åter förs jag af drömmens lekar
Till Florens. — Känn, hur oranger dofta!
O sjungen, fåglar, i Arnos ekar
Den sång, som jag fordom der hört så ofta!
Och nu jag sitter vid Tiberns vågor,
Från Corso hör jag ett glädtigt hvimmel,
Och hänryckt ser jag på Romas himmel
Dess granna färgspel i vesterns lågor.
Pilgrimer ligga i stilla dyrkan
På knä för heliga föremålen;
Kaskader brusa. — På Peterskyrkan
Sig hvälfver strålande hög kupolen.
Jag går längs Forum på Sacra via
Till Coliséen; — hvilket jätteunder!
Jag går i Villa Pamfilis lunder,
Tills klostren ringa Ave Maria,
Och natten blickar med tusen stjernor
På marmortempel, på kolonnader,
Och i hvart fönster stå ömma tärnor
Och lyss på älskares serenader.
Vesuv! med hurtiga reskamrater
Din glödspets än jag en gång beträder;
Med brända fötter, med svedda kläder,
Vi koka qvällsvard uti din krater.
Hur vred du sjuder, hur snabb du mördar!
Du gråter eld — och i aska qväfves
Den glada slätten med folk och skördar,
Och städer söker man se’n förgäfves.
Så, fantasi! du mig ofta låter
Få lefva om alla rika stunder;
Till konstens hem, till naturens under,
Du i en blink mig förflyttar åter.
De nakna fälten, den frusna heden,
I rosor klär du och hyacinter,
Du trollar åter ett flyktadt Eden,
Och ger mig Rom midt i nordens vinter.
Blif qvar, blif hos mig! Se, slägter falla
Som löf, och tiden än kyler, bränner,
Och våra fröjder och våra vänner
De blekna, dö, och förändras alla;
Men dina bilder stå evigt unga,
Och sång och kärlek dö ingendera.
Att kunna älska och kunna sjunga
Och minnas se’n, — hvad begär jag mera?