En afton i Tivoli
← Minnets fantasi |
|
Tiggaren i Rom → |
Till landets skuggor, smyckade af Flora,
En sommarqväll mig drog från Tiberns våg,
Och Romas stad, den eviga, den stora,
Med sina skatter re’n bakom mig låg;
Dock, minnets kullar! Än mitt hjerta visste,
Att blott en lek dess afsked var från er.
Ej kommen ännu dagen var, den siste,
Då jag på allvar eder åsyn miste
Och ville vända om — och fick det icke mer.
Mig drog en längtan till Sabinerbergen.
Jag deras kedja måla vill, — men nej!
Hvem ger mig penseln och hvar får jag färgen,
En saft af blåklint och förgätmigej?
Se dem från Rom! Se hur hvarann de följa,
En blåklädd lifvakt kring en klassisk jord!
Ett genomskinligt flor dem söker dölja:
Så blå är endast Medelhafvets bölja,
Och någon enda gång en sommarsky i nord.
Hur friskt det susar i olivebladen,
Hur vinkar ej naturens helgedom!
Och det blir qvaft, man längtar ut från staden
I sommarqvälln, fast staden heter Rom.
På Forum vill jag gå, när stormen hviner
Bland brutna tempel öfver hjeltars ben;
Men trött man blir att evigt se ruiner,
Och mången gång, när solen vänligt skiner,
En blomma gläder mer än sjelfva Coliséen.
Jag gick den gamla Via Tiburtina,
Så ofta trampad i de fordna dar.
En hvar har anor. Hon har också sina
Och dem bär häfden troget i förvar.
Här af Sabiner mången väpnad skara
Mot Latiens örnar sig i härnad gett.
Jag kom till Anio, kom till Solfatara,
Och nu förtjust att re’n vid målet vara,
Mitt öga såg en syn, mer skön än drömmen sett.
Der låg på bergets sluttning bland oliver
En stad och glimrade i aftonsoln:
En flod sprang utför bergets vägg med ifver,
Och rosen ångade och nattvioln:
Citronen glödde mellan dunkla bladen,
Och fågeltoner flögo mig förbi;
Men som en åska dånade kaskaden,
Der hon i djupet störtade, och staden
Han var ett Edens barn, — han hette Tivoli.
Och aftonhimlen blef alltmera blånad,
Af solens klot i vester purpurstänkt:
Jag såg mot jorden, såg mot skyn förvånad
Och tänkte tankar, som jag förr ej tänkt.
Allt var mig nytt: bland pinier stod blott alen,
Ett sändebud från nord till Floras fest;
Men kaskateller hoppade i dalen
Med silfverskum, att lyss på näktergalen,
Som i en fikonskog nu satt och sjöng som bäst.
Och när hans toner nu som ömmast drilla,
En ljuflig flöjt i Aniofallets brus,
Och jag vid foten af Mæcenas’ Villa
Satt drömmande i aftonrodnans ljus;
Då kom en herde till mig med de orden:
”Till dig, o främling, bref i Rom jag fick,
Ett bref, som kommit långt ifrån, från norden”. —
Jag tog det, bröt det, ack! från fosterjorden
Det kom, förskönande det skönsta ögonblick.
Det föll ett blad derur. Det var den sången,
Som skalden vid guldbröllopsfesten qvad
Om Gustafs tid, der Kellgren, Creutz och mången,
Som sjöng på den, fick lif i hvarje rad:
Och Lidner gråtögd, Bellman i sin yra,
De kommo mot mig ur en vinlöfs-gång.
O! i en nejd, der Flaccus slog sin lyra,
Hur dessa svenska ljud mig voro dyra,
Vid Teveronens svall hur skön en Mälarsång!
Jag kände ljuden. Jag läst Frithiofs saga,
Som nu Europa lär sig utantill:
Ej blott på svenska Ingeborg hörs klaga,
Hon sätter sucken på hvad språk hon vill.
Ack, här — jag tänkte — här i blomstersalen
Må sången höras från min fosterjord!
Jag läste högt. — Det blir så still i dalen,
Och forsen saktas, tyst blir näktergalen,
Tyst söderns näktergal för den, som slår i nord.
Och fredligt landtfolk hade emot stammen
Af en cypress ställt sina liar nyss,
Och herdar kommo med sin hjord, och lammen
I feta gräset lade sig att lyss.
En skara, som till klosterfesten tågar,
Sig glömmer qvar, och går ej mera bort:
I allas blickar glad förundran lågar,
Och blyg till slut en vignerola frågar:
”Hvad språk är detta, skönt, ja nästan skönt som vårt.
”Hvad språk är detta, väldigt som kaskaden,
Och ömt och klangrikt som vår näktergal?”
Så frågar hon, så frågar hela raden,
Vid dessa nordljud i hesperisk dal.
Och när jag svarat: det är svenska sången,
Och skaran sedan gått mig gladt förbi,
Och sista herden längese’n var gången,
Jag hörde genljud ropa: ”svenska sången!”
Det ljöd så eget skönt i daln vid Tivoli.
Och djupt jag kände, nord! jag blir dig trogen,
Ej södern gör min kärlek till dig matt. —
Nu blef det mörkt, men månen sam ur skogen,
Försilfrande Italiens svarta natt.
Ånyo underbara fåglar drilla,
Ånyo störtar dof kaskaden ner:
Jag till min boning återvände stilla,
Men först jag bröt uti Horatii Villa
En qvist af Dafnes träd, — den skickar jag Tegnér.