←  Munken
Myladys son eller 20 år efteråt
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Fredrik Niklas Berg

Absolutionen
Grimaud talar  →


[ 340 ]

XXXIII.
ABSOLUTIONEN.

SE HÄR VAD SOM TILLDRAGIT SIG I RUMMET:

Vi ha redan sett, att det icke var av fri vilja, utan tvärtom mycket ogärna, som munken åtföljt den sårade, vilken på ett så säreget sätt blivit anbefalld åt hans andliga vård. Han skulle måhända sökt undkomma, om det blott varit möjligt; men de två ädlingarnes hotelser, deras följe, som stannat efter dem och sannolikt erhållit sina instruktioner, med ett ord, eftertanken hade förmått munken att utan att förråda alltför mycken motvilja, ända till slutet spela sin roll av biktfader. Så snart han inträtt i kammaren, hade han således gått fram till den sårades huvudgärd.

Med den hastiga blicken, hos en, som är nära att dö och följaktligen icke har någon tid att förlora, betraktade bödeln den person, som skulle bli hans andlige tröstare, han gjorde därvid en rörelse av förvåning och sade:

— Ni är mycket ung, min far.

[ 341 ]— De, som bära min dräkt ha ingen viss ålder, svarade munken torrt.

— Ack, tala mildare till mig, min, far, bad den sårade. Jag behöver en vän i mina sista ögonblick.

— Ni lider mycket? frågade munken.

— Ja, men långt mer till själen än till kroppen.

— Vi skola rädda er själ, sade den unge mannen, men är ni verkligen bödeln från Béthune, som de där människorna påstå?

— Det vill säga, svarade den sårade, som utan tvivel fruktade, att benämningen bödel skulle avlägsna från honom det sista bistånd, han önskade, det vill säga, att jag varit det men är det icke mer; det är nu femton år sedan jag lämnade tjänsten. Jag bevistar ännu avrättningarna, men förrättar aldrig arbetet … ack nej!

— Ni hyser då avsky för ert yrke?

Bödeln drog en djup suck.

— Så länge jag endast avrättade människor i lagens och rättvisans tjänst, svarade han, tillät mitt yrke mig att sova lugnt, men alltsedan den förfärliga natten, då jag tjänade till verktyg för en enskild hämnd och med hat lyfte svärdet över en av Gud skapad varelse … allt ifrån den natten …

Bödeln tystnade, i det han med förtvivlad uppsyn skakade på huvudet.

— Tala, sade munken, som satt sig vid sängfötterna och tycktes fatta intresse för en berättelse, som började på ett så besynnerligt sätt.

— Ah! utbrast den sjuke med hela utbrottet av en länge dämpad smärta, och jag har ändå försökt att genom tjugu års god och gudfruktig vandel döva samvetsagget; vid alla möjliga tillfällen har jag äventyrat mitt liv för att rädda andras, som svävat i fara … jag har åt livet räddat många mänskliga varelser till gottgörelse för den, jag bortryckte. Men icke nog därmed; de ägodelar jag förvärvat i utövningen av mitt yrke har jag fördelat bland de fattiga, jag har flitigt besökt kyrkorna; de som förr skydde mig ha vant sig vid min åsyn. Alla ha förlåtit mig, några ha till och med fattat tillgivenhet för mig, [ 342 ]men jag tror ändå, ett Gud inte förlåtit mig, ty minnet av denna avrättning förföljer mig oupphörligt, och jag tycker mig var natt se vålnaden av denna kvinna uppresa sig framför mig.

— En kvinna! Det är alltså en kvinna, ni mördat! utropade munken.

— Ni också! utbrast bödeln. Även ni använder detta ord, som alltid ljuder i mitt öra: mördat! Jag har då mördat, inte avrättat, jag är en mördare, inte en rättvisans verkställare!

Han tillslöt ögonen, i det han drog en djup suck.

Munken fruktade förmodligen, att den sjuke skulle dö utan att fortsätta berättelsen, ty han återtog livligt:

— Fortfar, jag vet ingenting. Då ni slutat er berättelse, skola Gud och jag döma er.

— Ack, min far, fortfor bödeln utan att öppna ögonen, det är i synnerhet i mörkret och då jag far över någon ström, som denna förfäran, vilken jag inte kan övervinna, fördubblas; då tycker jag, att min hand blir lika tung som om den ännu hölle svärdet, att vattnet blir blodfärgat och att alla ljud i naturen, trädens sus, vindens brus, vågornas svall förena sig till en klagande, förtvivlad, förfärlig stämma, som ropar till mig: Ske Guds rättvisa!

— Han yrar! mumlade munken, i det han skakade på huvudet.

Bödeln öppnade ögonen, gjorde en rörelse för att vända sig åt den unge mannen och fattade hans arm.

— Yrar, upprepade han, yrar, säger ni? Nej nej, ty det var på kvällen; ty jag kastade hennes kropp i strömmen, och de ord, som samvetet upprepar för mig, dessa ord uttalade jag i min förmätenhet; sedan jag varit den mänskliga rättvisans verktyg, trodde jag mig även ha blivit ett verktyg åt den gudomliga.

— Men säg då, hur det gick till? Tala! sade munken.

— Det var på kvällen. En man kom att hämta mig och visade mig en order. Jag följde honom. Fyra andra herrar väntade mig. De bortförde mig med mask för ansiktet. Jag förbehöll mig likväl att få vägra, om den förrättning man begärde syntes mig orättvis. Vi redo fem eller sex lieues, dystra, stum[ 343 ]ma, nästan utan att växla ett enda ord. Slutligen visade de mig genom fönstret på en liten koja en kvinna, som satt vid ett bord, och de sade till mig! Se där den ni måste avrätta.

— Förskräckligt! sade munken. Och ni lydde befallningen?

— Min far, denna kvinna var ett odjur i människohamn; hon hade, efter vad man påstod, förgiftat sin andre man, sökt mörda sin svåger, som var en av de män, vilka nu åtföljde mig; hon hade nyligen förgiftat en ung kvinna, som var hennes rival, och innan hon lämnat England, hade hon låtit mörda konungens gunstling.

— Buckingham? utropade munken.

— Ja, Buckinghanm, så hette han.

— Denna kvinna var väl engelska då?

— Nej, hon var fransyska, men hon hade gift sig i England.

Munken bleknade, torkade sig i pannan och gick att regla dörren. Bödeln trodde, att han övergav honom och sjönk suckande tillbaka i sängen.

— Nej nej, här är jag, återtog munken, i det han hastigt gick tillbaka till honom, fortsätt! Vilka voro dessa män?

— Den ene var en utlänning, engelsman, som jag tror. De fyra andra voro fransmän och buro musketöruniformen.

— Deras namn? frågade munken.

— Jag kände dem inte. Jag vet bara, att de fyra andra herrarna kallade engelsmannen mylord.

— Var hon vacker, denna kvinna?

— Ja, ung och vacker … mycket vacker. Jag ser henne ännu, som hon låg där på knä, med huvudet tillbakalutat och bad vid mina fötter. Jag har sedan åldrig kunnat förstå, hur jag kunde hugga av detta så vackra och bleka huvud.

Munken tycktes gripen av en sällsam rörelse. Han skälvde i alla leder, det syntes, att han ville göra. en fråga, men hade svårt att få fram den. Slutligen sade han med en våldsam ansträngning:

— Vad hette denna kvinna?

— Jag vet inte. Som jag redan sagt, hade hon varit gift två gånger, en gång i Frankrike, den andra gången i England.

— Hon var ung, säger ni?

[ 344 ]— Omkring tjugufem år.

— Vacker?

— Hänförande vacker.

— Blond?

— Ja.

— Med långt, rikt hår, som föll ned över hennes axlar?

— Ögon med ett beundransvärt uttryck?

— Då hon så ville, ja … alldeles så!

— Hennes röst hade en egen, ljuv ton?

— Hur vet ni detta?

Bödeln stödde sig på armbågen och riktade sina förskräckta blickar på munken, som blivit blåblek i ansiktet.

— Och ni dödade henne! sade munken. Ni tjänstgjorde som verktyg åt dessa uslingar, som inte själva vågade döda henne! Ni hade icke medlidande med hennes ungdom, hennes skönhet, hennes svaghet! Ni dödade denna kvinna!

— Ack, jag har redan sagt er det, min far, återtog bödeln, denna kvinna dolde under sin fagra yta en avgrundsande, och när jag såg henne, när jag påminde mig allt det onda, hon tillfogat mig själv …

— Er? Vad hade hon väl kunnat göra er för ont?

— Hon hade förlett och störtat min bror, som var präst. Hon hade rymt med honom ur hans kloster.

— Med er bror?

— Ja, min bror var hennes förste älskare. Hon förorsakade min brors död. O min far, se inte så på mig! Ack, jag är då mycket brottslig? Ni förlåter mig inte?

Munken förställde sina anletsdrag.

— Jo jo, svarade han, jag förlåter er, om ni säger mig allt.

— Ja, allt, allt!

— Svara mig då. Om hon förlett er bror … ni sa ju, att hon hade gjort det?

— Ja, svarade bödeln.

— Då måste ni också veta hennes namn som ogift.

— O min Gud! utbrast bödeln. Jag tror, jag dör! Absolution, min far, giv mig absolution!

— Säg mig hennes namn först, så skall jag ge er den.

[ 345 ]
— Se där min absolution! utropade han. (Sid. 347.)

[ 346 ]— Hon hette … min Gud, förbarma dig över mig! mumlade bödeln, i det han föll ned på sängen, blek och skälvande, som i dödskamp.

— Hennes namn! upprepade munken, i det han lutade sig ned över bödeln, som för att avtvinga honom detta. Hennes namn? Säg det … eljest ingen absolution!

Den döende tycktes samla alla sina krafter. Munkens ögon blixtrade.

— Anne de Bueil, mumlade den sårade.

— Anne de Bueil! utropade munken, i det han reste sig upp och lyfte sina händer mot himlen. Anne de Bueil! Du sade Anne de Bueil? Var det inte så?

— Jo, jo, så hette hon, giv mig nu absolution, för jag dör!

— Jag ge dig absolution? utbrast munken med ett hånskratt, som kom håret att reså sig på den sårades huvud. Jag ge dig absolution? Jag är ingen präst!

— Ni ingen präst! utropade bödeln. Vem är ni då?

— Det skall jag säga dig i min tur, usling!

— O min Gud!

— Jag är John Francis Winter.

— Jag känner er inte.

— Vänta, vänta du får snart lära kanna mig. Jag är John Francis Winter, och denna kvinna …

— Ja, denna kvinna?

— Var min mor.

Nu uppgav bödeln sitt första rop, det förfärliga anskri, som man först hört.

— O förlåt, förlåt, flämtade han, om inte i Guds, så åtminstone i ert eget namn, om inte som präst, så åtminstone som son!

— Förlåta dig! utropade den förmente munken, förlåta dig? Gud skall kanske förlåta dig, men aldrig jag!

— Av barmhärtighet! bad bödeln, i det han slräckte sina armar emot honom.

— Ingen barmhärtighet mot den, som själv inte var barmhärtig! Dö oskriftad, förtvivlad, dö och var förbannad!

[ 347 ]Han tog fram en dolk, dold under kåpan, och stötte den i hans bröst.

— Se där min absolution! utropade han.

Det var då man hörde det andra skriket, svagare än det första och åtföljt av en utdragen kvidan.

Bödeln, som rest sig upp, föll åter ned på sin säng. Utan att rycka dolken ur såret sprang munken fram till fönstret, hoppade ned bland blommorna i en liten trädgård, smög sig till stallet, tog sin mulåsna, red ut genom en bakport och skyndade till närmaste skogsdunge. Där kastade han ifrån sig sin munkdräkt, tog ur sin kappsäck fram en fullständig kavaljersdräkt, klädde på sig den, begav sig till fots till närmaste poststation, skaffade sig en häst och fortsatte med största skyndsamhet sin väg till Paris.