Myladys son/Del II/Kapitel 32

←  Efter att ha undsluppit faran att bli stekt, riskerar Mousqueton att bli uppäten

Myladys son eller 20 år efteråt av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Fredrik Niklas Berg Återkomsten

Ambassadörerna  →

XXXII.
ÅTERKOMSTEN.

ATHOS OCH ARAMIS FÖLJDE DEN marschruta, d'Artagnan uppgjort åt dem, och påskyndade sin resa så mycket som möjligt.

Alla kvällar ristade de antingen på en vägg eller en fönsterruta det överenskomna igenkänningstecknet, av fruktan att under nattens lopp bli tillfångatagna, men till deras förvåning vaknade de varje morgon lika fria som förut.

Allt eftersom de närmade sig Paris, försvunno likt drömmar hågkomsterna av de stora tilldragelser de bevittnat och som skakat hela England, medan däremot de händelser, som under deras frånvaro upprört Frankrike, nu trädde i förgrunden.

Under dessa sex veckors frånvaro hade så många smärre händelser inträffat i Frankrike, att de tillsammans nästan utgjorde en stor tilldragelse. Då parisarna om morgonen vaknade utan drottning och konung, oroades de mycket av detta övergivna tillstånd, och Mazarins så livligt önskade avresa uppvägde ej de båda höga flyktingarnas.

Den första känsla, som grep Paris, då det fick kännedom om hovets flykt till Saint-Germain, var en förskräckelse liknande den, som överväldigar barn, då de vakna mitt i natten eller i ensamheten. Parlamentet tog illa vid sig, och man beslöt att till drottningen avsända en deputation för att bedja henne ej beröva Paris sin kungliga närvaro.

Men drottningen var ännu påverkad av det dubbla intryck, som segern vid Lens och högmodet över hennes så lyckligt verkställda flykt uppväckt hos henne.

De deputerade gingo icke blott miste om nåden att få företräde hos hennes majestät, utan man lät dem till och med vänta ute på landsvägen, där kansler Séguier kom för att meddela dem hovets ultimatum, att om parlamentet ej förödmjukade sig för det kungliga majestätet och erkände sig ha orätt i alla de frågor, som föranlett tvisten, skulle Paris dagen därpå belägras, att hertig d'Orléans, i förbidan härpå, redan besatt bron till Saint-Cloud, och att hans höghet prinsen, ännu i fulla glansen av sin seger vid Lens, innehade Charenton och Saint-Denis.

Till olycka för hovet, som ett mera hovsamt och sansat svar måhända skulle förskaffat ett stort antal anhängare, framkallade denna hotande förklaring en alldeles motsatt verkan mot den, man väntat sig. Den sårade parlamentets stolthet, och som det kände sig kraftigt understött av borgarna, på vars styrka Broussels frigivande lämnat ett övertygande bevis, svarade det härpå, att enär kardinal Mazarin uppenbarligen var upphovsmannen till alla dessa oordningar, förklarade parlamentet honom för konungens och rikets fiende och befallde honom att samma dag avlägsna sig från hovet och inom åtta dagar från Frankrike. Därest han efter denna tid icke efterkommit befallningen, uppmanades alla konungens undersåtar att behandla honom som fredlös.

Detta kraftfulla svar, vilket hovet ingalunda väntat sig, ställde på en gång Paris och Mazarin utom lagen. Nu återstod blott att se, vilketdera som skulle segra… parlamentet eller hovet.

Hovet beredde sig till anfall och Paris till försvar. Borgarna voro snart i full gång med de under upprorstider vanliga förrättningarna, det vill säga att spänna kedjor över gatorna och riva upp stenläggningen, då de sågo hans höghet prins de Conti, en bror till prins de Condé, och hans svåger, hertig de Longueville, ledsagade av koadjutorn, skynda till deras hjälp. Från detta ögonblick kände de sig trygga, ty de hade nu på sin sida två prinsar av blodet och dessutom fördelen av ett överlägset antal. Det var den 10 januari parisarna erhöllo detta oväntade bistånd.

Efter en stormig överläggning utnämndes prins de Conti till överbefälhavare för konungens arméer utom Paris med hertigarna d'Elboeuf och de Bouillon samt marskalk de la Mothe till generallöjtnanter. Hertig de Longueville, utan befäl och utan titel, åtnöjde sig med att biträda sin svåger.

Hertig de Beaufort hade anlänt från Vendomois med som den tidens krönika säger sin förnäma hållning, sitt långa vackra hår och den popularitet, som gjorde honom till folkets furste.

Den parisiska armén hade organiserats med den skyndsamhet, varmed borgarna alltid förvandla sig till soldater, då de av någon orsak föranledas därtill. Den 19 hade den i hast upprättade armén gjort ett utfall, snarare för att förvissa sig själv och andra om sin tillvaro än i något allvarsamt syfte, och i spetsen för den svajade en fana, på vilken man läste denna säregna inskrift: Vi söka vår konung.

Följande dagar inträffade några skärmytslingar, vilka ej hade någon annan följd än att några boskapshjordar uppsnappades och att två eller tre hus sattes i brand.

Så kom man till de första dagarna i februari; det var den 1 i denna månad, som våra fyra vänner landstigit i Boulogne och var på sin väg styrt kosan till Paris.

Då de voro vid slutet av den fjärde dagens marsch, undveko de försiktigtvis Nanterre för att icke stöta på några av drottningens trupper.

Redan i förstäderna funno våra resande en stark vaktpostering; hela Paris stod under vapen. Skiltvakten ville ej tillåta de två adelsmännen att passera utan ropade på sin sergeant.

Sergeanten kom genast ut, och med den mvyndighet borgarna kunna antaga, då de beklädas med militärisk värdighet. frågade han:

— Vilka äro ni, mina herrar?

— Två adelsmän, svarade Athos.

— Varifrån komma ni?

— Från London.

— Vad är ert ärende i Paris?

— Att framföra en beskickning till hennes majestät drottningen av England.

— Alla människor ämna sig visst i dag till drottningen av England, sade sergeanten. Vi ha redan i vakten tre andra adelsmän, vilkas pass man håller på att granska, och som också ämna sig till drottning Henriette. Var äro edra pass?

— Vi ha inga.

— Vad? Inga pass!

— Nej, vi komma från England, som vi redan sagt, och äro alldeles okunniga om den härvarande politiska ställningen, emedan vi lämnade Paris före konungens bortresa.

— Aha, sade sergeanten med listig min, ni äro väl kardinalister och vilja komma in 1 Paris för att spionera på oss.

— Min bäste vän, sade Athos, om vi vore kardinalister skulle vi tvärtom vara försedda med alla möjliga pass. Tro mig, i er närvarande belägenhet böra ni framför allt misstro dem, vilkas pass äro i fullkomlig ordning.

— Stig in i högvakten, sade sergeanten; där få ni framställa edra skäl för befälhavaren.

Denna högvakt var helt och hållet upptagen av borgare och män av folket; somliga spelade, andra drucko eller pratade.

I ett hörn och nästan bevakade stodo tre redan anlända adelsmän, vilkas pass officeren undersökte. Denne officer befann sig i ett enskit rum närmast intill det andra. De först anlända männen voro insvepta i långa kappor, och en av dem, till växten mindre än hans kamrater, höll sig bakom i skuggan.

Vid den underrättelse sergeanten meddelade, att han efter all sannolikhet medförde två kardinalister, spetsade de tre adelsmännen öronen och skärpte sin uppmärksamhet. Den minste av de tre, vilken tog ett steg framåt drog sig genast tillbaka och befann sig åter i skuggan.

Vid uppgiften att de nykomna voro utan pass, tycktes de närvarandes enhälliga mening vara den, att de icke borde få slippa in i staden.

— Jo, mina herrar, sade Athos, det är tvärtom troligt. att vi skola slippa in, ty vi ha väl att göra med förnuftiga människor. Det finns en helt enkel utväg, nämligen att uppgiva våra namn för hennes majestät drottningen av England, och om hon ansvarar för oss, hoppas jag, att ni inte skola se något hinder för att lämna oss fritt tillträde.

Vid dessa ord blev den i skuggan stående adelsmannen allt mer uppmärksam och gjorde en sådan rörelse av förvåning, att hans hatt, vilken blivit uppskjuten av kappan, vari han ännu mer omsorgsfullt än förut insvept sig, föll av honom. Han böjde sig hastigt ned och tog upp den.

— Herre Gud! utropade Aramis och stötte med armbågen till Athos, såg du?

— Var då? frågade Athos.

— Ansiktet på den minste av de tre adelsmännen.

— Nej.

— Jag tyckte… men det är inte möjligt…

I detta ögonblick återkom sergeanten, som gått in i nästa rum för att erhålla vakthavande officerens order, och sade, i det han visade på de tre adelsmännen, till vilka han lämnade några papper:

— Passen äro i behörig ordning. Låt dessa tre herrar slippa in obehindrat.

De tre adelsmännen gjorde ett tecken med huvudet och skyndade att begagna sig av det tillstånd, som givits dem.

Aramis följde dem med ögonen; då den minsta gick förbi, tryckte han Athos hand.

— Vad är det, min vän? frågade denne.

— Jag tyckte… men det var utan tvivel en synvilla.

Därpå tillade han, i det han vände sig till sergeanten:

— Säg mig min herre, känner ni de tre adelsmännen, som nyss gingo ut?

— Jag känner dem efter deras pass; de voro herrar de Flamarens, de Châtillon och de Bruy, tre adelsmän av fronden, vilka ämna sluta sig till hertig de Longueville.

— Det var besynnerligt, sade Aramis, i det han snarare besvarade sin egen tanke än vad sergeanten yttrat; jag tyckte mig igenkänna Mazarin själv.

Sergeanten brast i skratt.

— Han! utropade sergeanten; skulle han våga sig hit till oss så där… för att bli hängd. Åh nej, så dum är han nog inte!

— Nåja, mumlade Aramis, det är möjligt, att jag misstog mig. Jag har inte d'Artagnans ofelbara blick.

— Vem talar om d'Artagnan här? frågade officeren, vilken just i detsamma visade sig i dörren till sitt rum.

— Åh! utropade Grimaud, i det han spärrade upp ögonen.

— Vad är det? frågade Athos och Aramis på en gång.

— Planchet! svarade Grimaud. Planchet med ringkrage!

— Herrar de La Fère och d'Herblay tilbaka i Paris! utropade officeren. Vilken glädje för mig, mina herrar… ty ni komma utan tvivel för att sluta er till prinsarnas parti?

— Som du ser, min käre Planchet, svarade Aramis, under det Athos smålog vid åsynen av den höga grad, Mousquetons och Grimauds gamle kamrat nu innehade vid borgarmilisen.

— Och herr d'Artagnan, som ni nyss talade om, herr d'Herblay, törs jag fråga, om ni haft några underrättelser från honom?

— Vi lämnade honom för fyra dagar sedan, min vän, och allt ger oss anledning förmoda, att han ankommit till Paris före oss.

— Nej, min herre, jag är säker på, att han inte kommit tillbaka till huvudstaden. När allt kommer omkring har han kanske stannat kvar i Saint-Germain.

— Det tror jag inte… vi ha stämt möte på värdshuset Geten.

— Där var jag senast i dag.

— Och den vackra Madeleine hade inga underrättelser om honom? frågade Aramis småleende.

— Nej, min herre, och jag bör inte dölja för er att hon var mycket orolig.

— Nå, det är ju ingen tid förlorad, svarade Aramis, och vi ha skyndat oss mycket. Tillåt därför, bäste Athos, att jag utan vidare frågor om vår vän nu lyckönskar herr Planchet.

— Åh, herr chevalier, sade Planchet, i det han bugade sig.

— Löjtnant? frågade Aramis.

— Ja, med löfte att få bli kapten.

— Det är ju ganska vackert! sade Aramis. Hur har ni fått all denna utmärkelse?

— Först och främst vet ni ju, mina herrar, att det var jag, som räddade herr de Rochefort?

— Ja visst, det har han själv berättat oss.

— Vid detta tillfälle var jag nära att bli hängd av Mazarin, vilket naturligtvis ökade min popularitet. Ni veta dessutom, mina herrar, att jag varit sergeant vid Piemontregementet. Nåväl, en dag, då ingen kunde lära en hop beväpnade borgare att hålla jämna steg i marsch, lyckades det mig att få dem att gå med samma fot, och man utnämnde mig till löjtnant på exercisfältet.

— Gott, då ha vi saken förklarad, sade Aramis.

— Men hör på, inföll Athos, ni lära ju ha en hel del adel på er sida?

— Ja visst. Först och främst ha vi, som ni säkert veta, prins de Conti, hertig de Longueville, hertig de Beaufort, hertig de Chevreuse, herr de Brissac, marskalk de la Mothe, markis de Vitry, markis de Noirmoutier, greve de Montrésor och jag minns inte alla!

— Och Vicomte de Bragelonne? frågade Athos med upprörd stämma. D'Artagnan sade mig, att han, då han for bort, rekommenderade honom hos er, min gode Planchet.

— Ja, herr greve, som om det varit hans egen son, och jag kan också säga, att jag inte ett enda ögonblick förlorat honom ur sikte.

— Då mår han väl bra? återtog Athos med av glädje darrande röst; ingenting har väl hänt honom?

— Nej, ingenting, herr greve.

— Och han bor…?

— På Grand Charlemagne som förut.

— Och han tillbringar sina dagar…?

— Än hos drottningen av England, än hos fru de Chevreuse. Han och greve de Guiche äro dessutom oskiljaktiga.

— Tack, Planchet, tack, sade Athos och räckte honom handen.

— Åh, herr greve! svarade Planchet, i det han med fingerspetsarna vidrörde denna hand.

— Vad tänker du på, min bäste greve, sade Aramis; åt en för detta betjänt!

— Min vän, svarade Athos, han gav mig ju goda underrättelser om Raoul.

— Och nu, mina herrar, sade Planchet, som ej hört Aramis anmärkning, vad tänka ni göra?

— Begiva oss in i Paris, såvida ni, min käre Planchet, ger oss tillstånd därtill, svarade Athos.

— Åh, om jag ger er tillstånd? Ni gör narr av mig, herr greve, jag är inte annat än er tjänare.

Han bugade sig. Därpå sade han till sitt manskap:

— Låt dessa herrar passera obehindrat; jag känner dem, de äro vänner till herr de Beaufort.

— Leve herr de Beaufort! ropade hela vakten med en mun, i det man lämnade plats åt Athos och Aramis.

— Farväl då, kapten, sade Aramis i sin skämtsamma ton. Om någonting händer oss hänvisa vi till er.

— Min herre, svarade Planchet, i sådant som i alla andra fall är jag er tjänare.

— Den gynnaren har gott huvud, sade Aramis, i det han steg till häst.

— Hur kan han väl ha annat, svarade Athos, då han så länge borstat sin husbondes hattar?