När vi började 1902/Verner v. Heidenstam
| ← Selma Lagerlöf |
|
Ola Hansson → |
Man har bedt mig att skrifva några rader om tillkomsten af mitt »förstlingsverk», och det äldsta stycke, som jag kan erinra mig, bar det dystra namnet Bartolomeinatten. Det började så här:
Det var den hemska midnattstimma,
konung Karl på tronen satt,
liken syntes uti blodet simma,
det var en gruflig natt.
Till min lycka har jag glömt fortsättningen. Däremot minns jag in i de minsta enskildheter de föreställningar och omgifningar, i hvilka jag lefde. Efter rimmandet om Bartolomeinatten — det var, i förbigående sagdt, ett långt epos och jag lär då ha varit ungefär nio eller tio år — följde ett mer melankoliskt skede, under hvilket jag flitigt efterbildade Lidner och Vitalis. Som jag icke hade några syskon utan var ensam, läste jag ganska mycket, i synnerhet de äldre svenska skalderna, som mangrant funnos samlade på hemmets bokhylla, men också med en viss förkärlek psalmboken och Ruts och Jobs böcker i gamla testamentet. Likväl var jag utpräglad fritänkare, men jag var det lugnt och stilla utan att förvånas öfver att andra tänkte olika. Det var min far, som därvidlag ledde mig genom samtal i dylika ämnen, än under vandringar, än vid fönstret om höstkvällarna, när det blef stjärnljust. Aldrig kan jag vara honom nog tacksam, för att han på det sättet i tid befriade mig från ett förbittrande tvifvel, som annars helt säkert snart skulle ha infunnit sig, och det syntes mig helt naturligt och själfskrifvet, att de religiösa sinnebilderna blott blefvo skönare och större genom att förändras och växa. Romaner roade mig egentligen aldrig på fullt allvar, icke ens Dumas’, och jag var redan ganska gammal, innan jag kunde förmås att arbeta mig igenom den Dickens, som oupphörligt sattes i min hand. Då läste jag hellre rena barnböcker, men äfven där fanns det ett slag af berättelser, som ofta nog syntes mig tråkiga: sagorna om jättar, skogstroll och strömkarlar. Skulle jag närmare förklara saken, så vore det därmed, att dessa fantomer längesedan flyttats ur vår inbillning och blifvit något rent litterärt, blifvit en fullt medveten poetisk arkaism, då däremot den mest tafatta spökhistoria kan hitta ett stöd i vår mörkrädsla och därför ett ögonblick narra inbillningen att tro. Säkert är att för mig hade skogen en helt annan mystik. Jag tyckte,
att den liknade en oöfverskådlig mängd af uråldriga, fjälliga djur, som stodo fastsugna vid marken, somliga med vingar. Skrämde den mig, var det därför att jag med en barnsligt obestämd förnimmelse fasade för urtiden. Jag minns, att tårarna kunde stiga mig i ögonen, när jag tänkte på, hur mycket jag höll af skogen, men att den inte alls höll af mig, inte alls, utan gärna skulle resa sig och springa efter mig på sina slingrande fötter, om den bara kunde.
Hvad skall jag nu tillägga? När jag tänker på min barndom, ser jag breda trädgårdsgångar, fulla med nedblåsta sötäpplen och astrakaner, jag ser krusbärsbuskar och vinbärsklasar och långa risiga ärtsängar, men litet längre bort begynner med ens vildmarken. Där husera hackspiken och korsnäbben och när älgen sätter öfver en murken gärdesgård, brakar det, så att man måste stanna och lyssna. Det förefaller mig nu efteråt, som hade det under den tiden rådt en beständig sommar, en lång tioårig sommar, där det aldrig föll regn, men där vackra och goda människor sutto i gräset och bundo kransar af de blå och hvita blommorna. Jag skulle nästan på allvar tro att det hade varit så, om icke äldre människor sagt mig, att denna guldålder alldeles icke inföll då utan många år längre tillbaka i tiden. En mycket gammal man har försäkrat mig, att den rätteligen inföll för sjuttio år sedan. Också vet jag, att andra snart skola upptäcka, att blomstertiden varit just nu, att det är nu som hjärtat begynner vakna och trädgårdsgångarna stå fulla af frukt. Alla ha de rätt och fast jag nu kan se, när äpplet är svartätet af mask, och fast jag kan sitta svårmodig, när andra sitta glada, förundrar det mig hur föga jag i grunden förändrats sedan min barndom. Intet af hvad jag sedan läst eller hört har ens för en timme förvandlat mig, utan omgestaltningen har ägt bestämda inre rötter i barndomsintrycken. Som jag ser världen nu, så såg jag den också då, fast i mer obestämd och rosenfärgad morgondimma. Hvad jag älskade då, det älskar jag nu, och som jag då var, så är jag nu. Barndomsintrycken äro kärnan och de växlande färgerna öfver pannan äro endast skenet från ljus, som andra bära förbi, små ljus och stora facklor. Allt mindre tror jag på de olika åldrarna i människans lif. De gälla endast hennes hår, som blir hvitt, hennes händer, som bli förvissnade, hennes rygg, som blir krokig. När hennes timglas är utrunnet, är det ett stort barn, som läggs till hvila hos sin moder jorden.
Verner von Heidenstam.