När vi började 1902/Selma Lagerlöf

←  Anna Wahlenberg
När vi började
av Sveriges Författareförening

Selma Lagerlöf
Verner v. Heidenstam  →


[ 138 ]

EN SAGA OM EN SAGA.

Det var en gång en saga, som ville bli berättad och förd ut i världen. Det var helt naturligt, eftersom den visste med sig, att den redan var så godt som färdig. Många hade varit med om att skapa den genom märkvärdiga handlingar, andra hade dragit sitt strå till den genom att om och om igen förtälja dessa handlingar. Hvad som fattades den var att bli nödtorftigt hopfogad, så att den bekvämligen kunde färdas omkring i landet. Den var ännu bara ett helt vimmel af historier, en hel formlös sky af äfventyr, som drefvo fram och åter likt en svärm vilsekomna bin en sommardag och ej visste hvar de skulle finna någon, som kunde samla in dem i en kupa.

Den sagan, som ville bli berättad, var uppkommen och tillskapad nere i Värmland, och man kan vara viss om att den sväfvade fram öfver många [ 139 ]bruk och herregårdar, öfver många prästgårdar och officersboställen i den vackra provinsen, tittade in genom fönstret och bad att bli tillvaratagen. Men den fick göra många fåfänga försök, den blef öfverallt afvisad. Det kunde ju knappast vara annorlunda. Människorna hade många viktigare ting att tänka på.

Ändtligen kom sagan till ett gammalt ställe, som heter Mårbacka. Det var en liten gård med låga byggnader, som öfverskuggades af höga träd. En gång i tiden hade den varit prästgård, och det var, som om detta hade satt en prägel på den, som den ej kunde förlora. Man tycktes ha större kärlek för böcker och studier där än på andra ställen, och alltid låg en stilla frid öfver gården. Där fick aldrig förekomma jäkt med sysslor eller bråk med tjänare. Hat eller missämja fick inte heller finnas där, och den, som vistades där, fick inte ta lifvet tungt, utan den allra främsta plikten var att vara sorglös och tro att för en hvar, som lefde på den gården, styrde Vår Herre allting till det bästa.

Då jag nu tänker på saken, förstår jag, att sagan, som jag talar om, måtte ha hållit till här en hel lång följd af år under sin fåfänga väntan att bli berättad. Det tyckes mig, som måtte den ha omhvärft stället, som ett moln omsväfvar en bergtopp, och gång efter annan lät den ett af de äfventyr, hvaraf den bestod, regna ned däröfver. De kommo som besynnerliga spökhistorier om brukspatronen, som alltid hade svarta tjurar för vagnen, då han om natten kom hem från ett gästabud, och i [ 140 ]hvilkens hem den onde själf satt i gungstolen och vaggade, medan hustrun spelade. De kommo som underliga sannsagor från granngården, där skatorna förföljde husmodern, så att hon ej vågade gå utom dörr, från kaptensbostället, där de voro så fattiga, att allting måste lånas, och från den lilla stugan nere vid kyrkan, där det hodde så många unga och gamla flickor, som alla blefvo förälskade i den vackre orgelbyggaren.

Ibland kommo de kära äfventyren än handgripligare, så att säga, till gården. Gamla fattiga officerare åkte fram till förstutrappan efter uråldriga hästar i rangliga karrioler. De stannade kvar och gästade i veckotal, och om kvällarna, då toddyn hade satt mod i dem, började de berätta om den tiden, då de dansade utan strumpor i skorna, för att fötterna skulle synas små, då de brände sitt hår och svärtade sina mustascher. En af dem skröt med det äfventyret, då han sökte återföra en vacker flicka till hennes fästman och blef jagad af vargar på hemfärden, en annan hade varit med om julkalaset, då en vredgad gäst slängde alla järparna i väggen, därför att man inbillat honom, att det var kråkor, en tredje hade sett gubben, som brukade sitta och spela Beethoven vid ett träbord.

Men sagan kunde äfven uppenbara sin närvaro på ett annat sätt. På vinden hängde ett gammalt porträtt af en dam i pudradt hår, och då någon gick förbi henne, måste han ju påminna sig, att det föreställde den vackra grefvedottern, som hade älskat sin brors unge informator och kommit för att se [ 141 ]honom en gång, då hon var en gammal, grånad dam, och han en gammal, gift man. I skräprummen lågo stora högar med dokumentbuntar, hvilka innehöllo köpekontrakt och arrendeaftal, som voro undertecknade af den mäktiga frun, som en gång hade härskat öfver sju bruk, hvilka hon hade ärft af sin älskare. Kom man till kyrkan, såg man där i ett litet dammigt skåp under läktaren kistan, som var fylld med otrosskrifter och ej skulle få öppnas förrän vid det nya århundradets början, och ej långt borta fanns den älfven, på hvars botten hvilade en massa helgonbilder, som ej hade fått lof att stå kvar på den predikstol och läktare, som de en gång hade prydt.

Däraf att så många sägner omsväfvade gården, kom det sig väl till sist, att ett af de barn, som växte upp där, fick lust att bli en berättare. Det var ingen af gossarne, de voro ej mycket hemma, lågo borta vid sina skolor nästan hela året, så att sagan ej fick så stor makt med dem, utan det var en af flickorna, en, som var sjuklig, så att hon ej fick lof att leka och springa så mycket som andra barn, utan hade sin bästa glädje af att genom läsning och berättelser få reda på allt stort och märkligt, som hade händt i världen.

Nu var det emellertid alls ej så, att den unga flickan genast från början hade för afsikt att skrifva om de sägner och historier, som omgåfvo henne. Hon hade inte den aflägsnaste tanke på att det kunde bli en bok af dessa äfventyr, som hon hört förtäljas så ofta, att de syntes henne vara det alldagligaste [ 142 ]i världen. Då hon försökte att dikta, valde hon stoff ur sina böcker, och med friskt mod satte hon ihop historier om Tusen och en natts sultaner, om Walter Scotts riddare och om Snorre Sturlasons sagokungar.

Det kan säkerligen vara onödigt att nämna, att hvad hon skref var det minst originella och mest omogna, som någonsin blifvit nedskrifvet, men det kunde hon naturligtvis inte se själf. Hon gick hemma på den tysta gården och fyllde hvarje pappersblad, som hon kunde komma öfver, med vers och prosa, med skådespel och romaner. Då hon ej skref, gick hon och väntade på lyckan. Och lyckan skulle bestå däri, att någon främmande, som var mycket upplyst och mäktig, skulle komma att genom en underbar slump upptäcka hvad hon skrifvit och finna det värdt att tryckas. Sedan skulle allt det andra gå af sig själft.

Men emellertid hände intet sådant, och då den unga flickan var öfver tjugu år, började hon till sist bli otålig. Hon undrade hvaraf det kom sig, att lyckan ej ville infinna sig. Det fattades henne törhända kunskaper, hon behöfde väl också se litet mer af världen än gården därhemma. Och eftersom det gick så långsamt, innan hon kunde vinna sitt uppehälle som författarinna, behöfde hon lära sig något, skaffa sig en lefnadsställning, så att hon hade ett brödstycke att lefva af, medan hon väntade på sig själf.

Törhända förhöll det sig helt enkelt så, att sagan hade förlorat tålamodet med henne. Den [ 143 ]tänkte kanske på detta sätt: Eftersom denna förblindade människa ej ser det, som ligger henne närmast för ögonen, så må hon tvingas att resa sin väg. Hon må gå på grå stengator, hon må bo i trånga stadsrum utan annan utsikt än grå husmurar. Hon må gå bland människor, som dölja allt, som finnes egendomligt hos dem, och alla tyckas vara lika hvarandra. Det skall kanske lära henne att se det, som väntar utanför porten till hennes hem, allt det, som lefver och svärmar mellan de räckor af blå kullar, som hon hvarje dag har för ögonen.

Och så en höst, då hon redan var tjugutvå år gammal, for hon upp till Stockholm för att börja studera och på samma gång utbilda sig till lärarinna.

Den unga flickan var snart inne i arbetet. Hon författade ej mer, utan gick upp i läxor och lektioner. Det såg snarast ut, som skulle sagan alldeles förlora henne.

Då hände sig något märkvärdigt denna samma höst, efter att hon hade lefvat ett par månader bland grå gator och husmurar. En förmiddag kom hon gående uppåt Malmskillnadsgatan med en packe böcker under armen. Nyss förut hade hon öfvervarit en lektion i litteraturhistoria. Den måtte ha handlat om Bellman eller Runeberg, ty hon gick och tänkte på dessa två och på de gestalter, som rörde sig i deras diktning. Hon sade till sig själf, att Runebergs godmodiga krigsbussar och Bellmans sorglösa dryckesbröder var det yppersta material, [ 144 ]som en diktare kunde ha att röra sig med. Och då på en gång uppstod denna tanke inom henne: Den värld, som du lefvat i nere i Värmland, är väl ej mindre originell än Fredmans eller Fänrik Ståls. Kan du bara lära dig att sköta det, nog har du lika bra stoff att bearbeta som dessa båda.

På detta sätt gick det till, att hon första gången fick syn på sagan. Och i samma ögonblick hon såg den, började marken gunga under henne. Hela långa Malmskillnadsgatan från Hamngatsbacken ända upp till brandstationen häfde sig mot himlen och sjönk ned igen, häfde sig och sjönk. Hon måste stå stilla en god stund, tills gatan kommit till ro, och hon såg förvånad på de förbigående, som gingo så lugna och ej märkte, hvilket under som hade skett.

I denna stund beslöt den unga flickan, att hon skulle skrifva sagan om värmlandskavaljererna, och hon öfvergaf aldrig någonsin tanken på den. Men många och långa år dröjde det, innan beslutet kom till utförande.

För det första hade hon nu kommit in på en ny lefnadsbana, och det fattades henne tid att utföra en större sak. För det andra misslyckades hon alldeles, då hon försökte att skrifva den.

Under dessa år tilldrogo sig dock ständigt händelser, som hjälpte till att forma ut sagan. Under en ferietid satt hon en morgon med sin far vid frukostbordet, och de båda språkade om de gamla tiderna. Då kom han att berätta om en ungdomsbekant, hvilken han beskref som den mest [ 145 ]intagande människa. Denne man förde glädje och munterhet med sig, hvart han kom. Han kunde sjunga, han komponerade musik, han improviserade vers. Spelade han upp till dans, så dansade ej blott ungdomen, utan gubbar och gummor, hög och låg, och höll han tal, så måste man skratta eller gråta, allt som han ville det. Om han drack sig full, så kunde han spela och tala bättre, än då han var nykter, och då han blef förälskad i en kvinna, var det henne omöjligt att motstå honom. Om han gjorde dumheter, förlät man honom; om han någon gång var bedröfvad, ville man göra hvad som helst för att åter se honom glad. Men stor framgång i världen hade han ej haft trots sin rika begåfning. Sin mesta tid hade han lefvat på värmlandsbruken som informator. Till sist hade han tagit prästexamen. Det var det högsta han hade nått upp till.

Efter detta samtal kunde hon se sagans hjälte för sig bättre än förr, och därmed kom det en smula lif och rörelse i den. En vacker dag fick hjälten till och med namn och blef kallad Gösta Berling. Hvarifrån han fick detta namn visste hon aldrig. Det var, som hade han gifvit det åt sig själf.

En annan gång vistades hon i hemmet under ett jullof. En afton reste man bort på julkalas en lång väg under svårt yrväder. Det blef en långvarigare färd, än någon kunnat tro. Hästen arbetade sig fram i gående. Under flera timmar satt hon då i yrvädret och tänkte på sagan. Då de ändtligen kommo fram, hade hon tänkt ut sitt första kapitel. Det var det, som handlade om julnatten i smedjan.

[ 146 ]Hvilket kapitel! Det var hennes första, och under flera år var det hennes enda. Det skrefs först på vers, ty den ursprungliga planen var, att sagan skulle bli en romanscykel såsom Fänrik Ståls sägner. Men så småningom blef detta ändradt, och afsikten var en tid, att den skulle skrifvas som skådespel. Då blef julnatten omarbetad för att ingå som första akt häri. Men ej heller detta försök lyckades, och nu beslöt hon sig ändtligen för att skrifva sagan som en roman. Så blef kapitlet nedskrifvet på prosa och fyllde då fyrtio skrifsidor. Då det sista gången skrefs om, upptog det endast nio.

Efter några år tillkom ett andra kapitel. Det var historien om balen på Borg och om vargarna, som jagade Gösta Berling och Anna Stjärnhök.

Detta skrefs ursprungligen ej alls med tanke på att det skulle kunna komma in i sagan, utan som ett slags tillfällighetsdikt för att läsas upp vid ett litet samkväm. Uppläsningen blef dock inställd, och novellen blef insänd till Dagny. Efter en tid blef den återsänd till författarinnan såsom ej lämplig för Dagny. Den var i själfva verket ej lämplig för någon alls. Den saknade ännu helt och hållet konstnärlig utarbetning.

Emellertid undrade författarinnan hvartill denna olycksfödda novell kunde användas. Om hon skulle sätta in den i sagan? Men den var ju ett äfventyr för sig, alldeles afslutadt. Den skulle se besynnerlig ut bland det öfriga, som hängde bättre samman. Kanske det ej skulle vara så illa, tänkte [ 147 ]hon då, om alla sagans kapitel vore dylika, något så när afslutade äfventyr. Det skulle bli svårt att genomföra, men nog kunde det gå för sig. Det skulle törhända bli luckor i sammanhanget ibland. Ja, men det skulle ge boken stor rikedom och styrka.

Nu voro två viktiga saker afgjorda. Det var klart, att boken skulle bli en roman, och att hvarje kapitel skulle vara ett helt för sig, men det var ej så särdeles mycket vunnet härmed. Hon, som hade undfått idén att skrifva värmlandskavaljerernas saga, då hon var tjugutvå år, började vid denna tid nalkas trettiotalet och hade ej hunnit skrifva mer än två kapitel. Hvart hade åren tagit vägen för henne? Hon hade genomgått seminariet, hon var sedan flera år lärarinna i Landskrona, hon hade intresserat sig för mycket och sysslat med mångahanda, men sagan var lika oskrifven. En mängd material var visserligen samladt. Men hvad betydde detta, att hon hade så svårt att skrifva ned det? Hvarför kom aldrig inspirationen till henne? Hvarför gled pennan så långsamt öfver papperet? Hon hade nog sina mörka stunder vid den tiden. Hon skulle visst aldrig bli färdig med detta. Hon var den tjänaren, som gräfde ned sitt pund i jorden och aldrig gjorde något försök att använda det.

Det förhöll sig emellertid så, att allt detta tilldrog sig under åttiotalet, den stränga verklighetsdiktens bästa tid. Hon beundrade den tidens stora mästare och tänkte aldrig på att man kunde använda ett annat språk för dikten än det, som de [ 148 ]nyttjade. För sin egen del tyckte hon mera om romantikerna, men romantismen var död, och hon var inte den, som tänkte på att ånyo upptaga dess form och uttryckssätt. Ehuru hennes hjärna var öfverfylld af historier om spöken och vild kärlek, om undersköna damer och äfventyrslystna kavaljerer, sökte hon skrifva om detta på lugn realistisk prosa. Hon var ej mycket klarsynt. En annan skulle genast ha sett, att det omöjliga var omöjligt.

En gång skref hon emellertid ett par små kapitel i en annan stil. Det ena var en scen från Svartsjö kyrkogård, det andra rörde sig om den gamle filosofen Farbror Eberhard och hans otrosskrifter. Hon skref dem mest på skämt med många ack och o i en prosa, som nära nog var rytmisk. Och hon märkte, att på detta sätt gick det att skrifva, det fanns inspiration i detta, det kände hon. Men då de båda små kapitlen voro färdiga, lade hon undan dem. De hade endast varit skrifna på lek. Man kunde ju ej författa en hel bok på detta sätt.

Men det var väl så, att sagan nu hade väntat länge nog. Den tänkte säkerligen som förra gången, då den sände henne ut i världen. Jag måste åter skicka denna förblindade människa en stor längtan, som öppnar hennes ögon.

Denna längtan kom öfver henne på så sätt, att gården, där hon vuxit upp, blef såld, och hon kom att se sitt barndomshem sista gången, innan främlingar skulle taga det i besittning.

Och kvällen innan hon reste därifrån för att kanske aldrig mer återse denna plats, beslöt hon i [ 149 ]all ödmjukhet att skrifva boken på sitt eget sätt och efter egen fattig förmåga. Det skulle ej bli något mästerverk, såsom hon hoppats. Det skulle bli en bok, som människor skulle komma att skratta åt, men hon skulle ändå skrifva den. Skrifva den för sig själf för att rädda åt sig hvad hon ännu kunde rädda af det hemmet: de kära gamla historierna, de sorglösa dagarnas glada frid och det vackra landskapet med den långa sjön och de blåskiftande kullarna.

Men för henne, som hade hoppats, att hon ändock en gång skulle lära sig att skrifva en bok, som människor velat läsa, kändes det så, som hade hon gifvit upp hvad hon helst velat vinna i lifvet. Det var den tyngsta uppoffring hon ännu pröfvat.

Ett par veckor efteråt var hon åter i sitt hem i Landskrona och satte sig till skrifbordet. Hon började skrifva, hon visste ej rätt hvad det skulle bli, men inte skulle hon vara rädd för de starka orden, utropen, frågorna. Inte heller skulle hon vara rädd för att ge sig själf med all sin barnslighet och alla sina drömmar. Och så efter detta började pennan gå nästan af sig själf. Detta satte henne nästan i yrsel, hon visste ej till sig af hänförelse. Se, detta var att skrifva. Obekanta ting och tankar eller rättare sagdt sådant, som hon aldrig anat, att hon ägde inne i sin hjärna, trängde sig ned på papperet. Sidorna fylldes med en hastighet, som hon aldrig drömt om. Hvad hon eljest hade behöft månader, ja, år att utarbeta, det blef nu färdigt på ett par timmar. Den kvällen skref hon ned berättelsen om den unga [ 150 ]grefvinnans vandring öfver Löfvens is och öfversvämningen vid Ekeby.

Nästa eftermiddag författade hon den scen, då den giktbrutne fänriken Rutger von Örneclou sökte resa sig ur sängen för att dansa La cachuca, och den därpå följande kvällen tillkom historien om den gamla fröken, som for åstad för att hälsa på den snåle Brobyprästen.

Nu visste hon säkert, att i denna stil kunde hon skrifva boken, men lika säker var hon därom, att ingen skulle stå ut med att läsa den.

Emellertid läto ej många af kapitlen skrifva sig så i ett andetag. De flesta fordrade långt arbete, och det var blott helt små stunder på eftermiddagarna, som hon kunde ägna åt författarskap. Då hon hade skrifvit en vinter, räknadt från den dag, då hon gifvit sig romantismen i våld, voro vid pass ett dussin kapitel skrifna. Det var att förutse, att hela boken skulle bli färdig om tre eller fyra år.

Det var då på våren 1890, som Idun utsände en inbjudning till pristäflan för noveller på omkring hundra trycksidor.

Detta var en utväg för en saga, som ville bli berättad och komma ut i världen. Det var väl den, som eggade hennes syster att uppmana henne att begagna detta tillfälle. Här fanns nu ändtligen ett sätt att få veta om det skrifna var så alldeles förkastligt. Om det fick priset, var mycket vunnet. Om det ej fick det, stode hon endast på samma ståndpunkt som förut.

Hon hade ingenting emot saken, men hon hade [ 151 ]så liten tro på sig själf, att hon ej kunde komma till något beslut.

Ändtligen, jämnt åtta dagar före inlämningstidens utgång, beslöt hon sig för att taga ut ur romanen fem kapitel, som hängde så tämligen samman, att de kunde tagas för en novell, och täfla med dessa.

Men dessa kapitel voro långt ifrån färdiga. Tre af dem voro nödtorftigt författade, men till de återstående två fanns knappt ett utkast. Och så skulle ju alltsammans skrifvas rent.

Därtill kom, att hon ej var hemma hos sig just då. Hon hälsade på hos sin syster och svåger, som ännu bodde kvar uppe i Värmland. Och den, som är kommen för att under en kort tid hälsa på kära vänner, kan ju ej tillbringa sina dagar vid skrifbordet.

Hon skref alltså om nätterna och satt hvarje natt i den veckan uppe till fyra.

Ändtligen återstod endast ett dygn af den dyrbara tiden. Och ännu voro tjugu sidor kvar att författa.

Detta sista dygn voro de bortbjudna. Hela familjen skulle resa och ligga borta under natten. Hon måste naturligtvis följa med de andra.

Till sist tog gästabudet slut, och hon satt och skref på natten på det främmande stället.

Ibland blef hon rätt underlig till mods. Stället, som hon besökte, var just samma bruk, där den elake Sintram hade bott. Ödet hade på ett underligt sätt fört henne dit just den natten, då hon hade att skrifva om honom, som satt i gungstolen och vaggade.

[ 152 ]Ibland såg hon upp från arbetet och lyssnade utåt salongen om ej möjligen ett par gungstolsmedar skulle vara i gång därute.

Men ingenting afhördes, och då klockan slog sex på morgonen, voro de fem kapitlen färdiga.

Frampå förmiddagen reste de hem på en liten lastångare. Där lade hennes syster in paketet, förseglade det med lack och sigill, som för ändamålet voro medtagna hemifrån, skref utanskriften och sände af novellen.

Detta skedde en af de sista dagarna i juli. Mot slutet af augusti innehöll Idun en notis om att något mer än tjugu täflingsskrifter hade inkommit till redaktionen, men ett par af dessa voro så förvirradt skrifna, att de ej kunde medräknas.

Då uppgaf hon att vänta mer på utgången. Nog visste hon hvad det var för en novell, som var så förvirrad, att den ej kunde medräknas.

I november fick hon en eftermiddag ett underligt telegram. Det innehöll endast orden »Jublande lyckönskningar» och var undertecknadt af tre bland hennes seminariekamrater.

Det blef henne rätt långt att vänta till middagen nästa dag, då Stockholms-tidningarna utdelades. Då hon hade tidningen i sin hand, måste hon söka länge utan att finna något. Ändtligen fann hon på sista spalten en liten notis i fin stil, som berättade att hon hade fått priset.

[ 153 ]Det skulle kanske inte ha varit så mycket för en annan, men för henne kom det att betyda, att hon skulle få ägna sig åt det lefnadskall, som hon i hela sitt lif hade längtat efter att få utöfva.




Det är föga att tillägga efter detta. Sagan, som ville ut i världen, var nu tämligen nära sitt mål. Nu skulle den ju bli skrifven åtminstone, om det än komme att dröja några år, innan den blefve färdig.

Hon, som skref den, hade rest upp till Stockholm om julen efter att hon hade fått priset.

Iduns redaktör erbjöd sig att trycka romanen, så snart den blefve färdig.

Ja, om hon bara någonsin kunde få tid att skrifva den.

Kvällen innan hon åter skulle resa ned till Landskrona, satt hon hos sin gamla trogna vän, friherrinnan Adlersparre, och läste upp några kapitel.

Esselde hörde på, så som endast hon kunde höra, och hon blef intresserad. Efter läsningen satt hon tyst och grubblade.

»Hur länge kommer det att dröja, innan allt är färdigt?» sade hon till sist.

»En tre eller fyra år.»

Så skildes de åt, men nästa morgon, två timmar innan hon skulle lämna Stockholm, kom en biljett från Esselde, att hon måtte komma till henne före afresan.

Gamla friherrinnan var i sitt bestämda och företagsamma humör. »Nu skall du taga dig [ 154 ]tjänstledighet på ett år och skrifva färdig boken. Jag skall skaffa pengar.»

En kvart därefter var hon på väg till seminariets föreståndarinna för att bedja om hennes bistånd att finna en vikarie.

Klockan ett satt hon lyckligen på tåget, men for nu ej längre än ner till Sörmland, där hon ägde goda vänner, som bodde i ett förtjusande hem.

Och så gåfvo de, ingeniör Otto Gumælius och hans hustru, henne gästfrihet därute på landet, arbetsfrid och ro och all god omsorg under nära ett års tid, ända tills boken var färdig.

Hon fick nu ändtligen skrifva från morgon till kväll. Det var den lyckligaste tid hon upplefvat.

Men då sagan till sist var färdig i slutet af sommaren, såg den underlig ut. Den var yr och vild och sanslös, och med sammanhållningen var det ej bättre beställdt, än att alla dess delar alltjämt hade kvar sin gamla lust att fara hvar och en åt sitt håll.

Den blef aldrig någonsin hvad den skulle ha blifvit. Det var dess olycka, att den hade fått gå och vänta så länge på att bli berättad. Om den ej blef tillbörligen tuktad och efterhållen, berodde det mest däraf, att dess författarinna var så alltför lycklig att ändtligen få skrifva den.