När vi började 1902/Anna Wahlenberg
| ← Gustaf af Geijerstam |
|
Selma Lagerlöf → |
MINA FÖRSTLINGSARBETEN.
Då jag erinrar mig hvad jag allra först skref förefaller det mig, som om det mest kommit till på lek. Hvarken mina känslor eller tankar voro med i det på något personligare sätt.
Troligtvis kände jag att de ännu icke voro tillräckligt klara för mig själf att jag skulle mäktat framställa dem förståeligt för andra. Jag var rädd för att göra mig löjlig med att framkomma med några barnsligheter, som icke stodo på verklighetens säkra grund, och som för öfrigt väl icke kunde intressera någon annan än mig själf.
De första försöken blefvo därför blott en del iakttagelser, små studier öfver andras framträdande karaktärsdrag, objektivt hållna novellistiska utkast och allmänna reflexioner med en något tillgjordt ironisk anstrykning.
De sistnämnda alstren af min penna voro i min egen smak de mest lyckade. I dem tyckte jag mig ha anslagit en ton, som kunde ha ett visst berättigande att vinna gehör. Den gaf en slags öfverlägsenhet och vikt åt mina ord, som jag antog skulle verka duktigt och imponerande. Och hvad som smickrade mig mer än något beröm var, då det en eller annan gång hände att man gissade min pseudonym dölja en manlig författare. Jag tog det nästan som en kompetensförklaring till att vara med i de skrifvandes leder.
Min första bok, som utkom 1882 på Sigfrid Flodins förlag och utgjordes af dessa samlade skisser kan jag likväl som sagdt icke nu tillmäta någon vidare betydelse. Det var endast skriföfningar som haft sin nytta för mig själf, såsom lämpliga att mjuka upp handen och forma stilen. Och jag vågar icke säga att jag framkommit med något som haft ett djupare kändt, äkta och ursprungligt innehåll förrän jag fyra år senare gaf ut min första roman »Små själar».
Denna bok räknades af en del till den då blomstrande indignationslitteraturen, hvilken upphöjde kvinnan och nedsatte mannen. Men hur någon så kunde bedöma den har alltid varit mig ofattligt.
Den skrefs tvärtom under harm och bedröfvelse öfver den feghet och småaktighet, som så ofta vidhänger den kvinnliga karaktären och öfver de förhållanden, som äro orsaken därtill. Hvar och en, som gjort sig besvär att läsa igenom den borde också ovillkorligen ha sett att titeln åsyftar de kvinnliga figurerna, helst som de i ett af samtalen uttryckligen nämnas vid detta föga hedrande namn. Men det är nu en gång så, att om en författarinna målar en romans kvinnliga gestalter aldrig så svarta och endast ger några mörka stänk åt de manliga, förefaller det somliga — gudskelof icke alla — herrar läsare som om man gjort alla kvinnorna till änglar och alla männen till deras motsatser.
Jag tror för öfrigt icke att den nyssnämnda indignationslitteraturen gjorde något starkare intryck på mig. Den hade alltid något främmande för mig liksom alla starka öfverdrifter. Och ännu mindre tror jag att den påverkade mig vid nedskrifvandet af »Små själar». Men hvad jag minns är att lifvet själft med sina omilda grepp dref mig in på de tankar, som utgjorde upprinnelsen till romanens idé och öppnade mina ögon för det likartade i så många andras belägenhet, ehuru skilda omständigheter varierade våra historier. Och af allt detta tillsammans började stoffet att arbeta sig fram.
Det tycks mig som om jag först vid denna tid fullt vaknade upp till insikt om att jag själf borde taga något initiativ för att dana min framtid efter mitt eget sinne och göra mig oberoende af andras hjälpande och riktande händer. Men ju häftigare jag ansattes af denna lust, ju mer den blef till ett behof, ju mer trycktes jag ned af omständigheterna, som nekande uppreste sig omkring mig. Och det var under detta tryck, som jag började känna mig rädd att taga skada till det bästa inom mig. Det var detta, som kom mig att se mig omkring och iakttaga andra i liknande lefnadsvillkor, och det var detta, som slutligen satte pennan i min hand.
Och ändå var kanske det tvång hvarunder jag led ett af de lindrigaste. Jag hade alls ingen tyrann öfver mig. Den jag berodde af var endast min gode, ömme far, som blott ytterst sällan gjorde sin vilja gällande öfver andras.
Alltsedan min mors tidiga bortgång hade han varit ensam om att uppfostra sina barn, och han gjorde det kärleksfullt och efter bästa förmåga. Jag fick en, som jag tror det kallas »vårdad» uppfostran. Efter skoltidens slut fortsattes studierna en tid med privatlektioner i språk och musik, dock utan grundlighet i något ämne, och slutligen skickades jag äfven under ett års tid till en prästgård för att inhämta de kunskaper, som för en kvinna äro de viktigaste, insikterna i ett hushålls skötsel.
Min far hade således gjort så stora uppoffringar för min skull, som hans villkor medgåfvo, ja strängt taget kanske större, och säkerligen var han äfven öfvertygad om att ingenting fattades i min uppfostran, och hyste inga farhågor för mina lefnadsutsikter.
Jag minns öfver hufvud taget icke att han yttrat ett ord af bekymmer för sina barns blifvande öden i lifvet. Han var nog säker på att kunna lägga allt till rätta för dem, ty han trodde ju alltid fullt och fast att han i morgon eller i öfvermorgon skulle bli rik genom någon af sina många uppfinningar. Alltid skulle väl åtminstone en af dessa slå igenom, och sedan skulle det för all framtid bli ljust och soligt kring honom och hans kära. Och i dessa tankar och med sitt ordspråk, »det reder sig väl», ständigt på läpparna bar han gladt alla inträffande svårigheter.
Men åren gingo i väntan på denna soliga morgondag, som aldrig kom, och under tiden skapades förhållanden, som blefvo allt mera tryckande, just därför att man var så litet beredd på att möta dem. Och som det alltid går i sådana fall uppstod det ena trycket ur det andra, det inre ur det yttre. Den ökade ofriheten och nödvändigheten att underordna sig och finna sig i situationer, som under andra omständigheter icke skulle ha förekommit, födde begäret att slita sig lös, och då detta icke lät sig göra på grund af bristande utrustning för lifskampen, infann sig upprorslusten och känslan af det förnedrande i att icke kunna råda öfver sig själf.
Jag tror att den harm, som var frukten af detta bundna lif, och som fyllde mig då jag skref »Små själar», kanske i somligt var orättvis, men den kom mig att skrifva med brinnande ifver och fart.
O Gud, hvad jag väntade mig mycket af den boken! Ja, det vill säga om jag verkligen skulle lyckas få den tryckt, ty det var då icke så säkert. Jag hade förut förgäfves vändt mig till åtskilliga förläggare. Men om den skulle komma ut, hvad den då skulle göra för ett uppseende!
Den behandlade ju som jag trodde något alldeles nytt, som ingen annan före mig kommit att tänka på. Andra bråkade om att få likställighet med mannen och ville därför reformera samhället. Men de hade icke sett saken så djupt som jag. Det var icke för någon fåfäng och meningslös likställighet vi skulle kämpa, utan vi skulle göra det för att rädda det stolta och människovärdiga inom oss; vi skulle göra det för att beroendet icke skulle trycka ned oss och ombilda oss till hvad vi nu med rätta så ofta räknas för, små själar.
Jag var öfvertygad om, att hvar och en som läste den boken skulle förnimma som en väckelsens stöt. De unga flickorna skulle känna hvilken fara de löpte. Fäderna och mödrarna skulle inse hvilket ansvar de hade och ge sina döttrar en mera passande uppfostran, så att dessa, då de kände sig behöfva det skulle kunna stå på egna fötter. Och alla andra skulle förstå och besinna att det var högst tänkvärda ord jag hade yttrat. Ja, till och med de mest inbitna motståndarna till kvinnoemancipationen trodde jag skulle afväpnas genom min klara och träffande skildring af kvinnans mest beaktansvärda nöd. Och då boken verkligen kom ut gjorde jag något, som ingen annan än en nybörjare kunnat hitta på i sin oskuldsfulla djärfhet och inbilskhet. Jag skickade ett exemplar till August Strindberg.
Och jag fick äfven svar.
Hur detta lydde kan jag dock tyvärr icke ordagrant relatera, då det olyckligtvis förkommit, men hufvudinnehållet erinrar jag mig lifligt.
Det hade naturligtvis icke kunnat falla honom in att läsa boken. Han hade alls ingen lust att taga
någon kännedom om de förnumstiga funderingar en liten egenkär, bortskämd mamsell i sin inskränkthet och okunnighet satt och klottrade ned på papperet. Men han hade ändå råkat få se ett ställe i boken, där hjältinnan talar om att kvinnorna skola komma att tränga in på arbetsmarknaden som kineserna i Amerika, och han hoppades att den som kunde framkomma med ett yttrande så dumt och så fräckt icke skulle undgå sin välförtjänta näpst.
Där låg en af mina illusioner krossad och förtrampad, och af de andra blef det heller icke mycket kvar.
Visserligen sågo en del läsare och recensenter hvad jag menat, för hvilket jag än i dag ägnar dem en varm tacksamhet. Men på det hela taget blefvo mina ljusa förhoppningar ganska illa realiserade. Det nya i mitt ämne, som jag trott skulle åstadkomma en sådan väckelsens effekt, observerades icke af någon människa. Talade man om bokens idé, så räknades den som sagdt merendels till den gamla vanliga indignationslitteraturens hugskott. Och ville man vara vänlig och framhålla arbetets värdefulla egenskaper, sade man att det var lättläst och underhållande.
Ja, så gick det med den storhetsdrömmen!
Men i dess ställe hade jag förvärfvat mig en hälsosam lärdom, den, att det finns två konster som äro synnerligen svåra, den ena att reformera världen och den andra att skrifva så att alla människor förstå en.
Anna Wahlenberg.