När vi började 1902/Gustaf af Geijerstam

av Sveriges Författareförening

[ 121 ]

MIN FÖRSTA ALLMOGEBERÄTTELSE.

År 1883 i mars lämnade jag studierna i Uppsala och flyttade till Stockholm för att helt få ägna mig åt författarskapet. Jag hade då redan utgifvit den lilla novellsamlingen »Gråkallt», kände mig omöjlig för den framtid, hvilken studierna kunde skänka mig, och drogs till hufvudstaden som till den plats, där jag väntade finna i full blom det andliga lif, efter hvilket jag törstade.

Om någon i allmänhet lidit af hvad bibeln kallar andlig hunger och törst, tror jag verkligen, att jag vid denna tid gjorde det. Men det märkvärdiga, som denna vår hände mig, var, att jag då för första gången fick en aning om, att sådan hungerkänsla stillas icke af den stora världen, dess skiftande intryck och eggelser. Det gick mig i hufvudstaden, som det så ofta gått mig i senare år, när jag kommit i stark beröring med lifvet i ett modernt [ 122 ]kulturcentrum. Skillnaden var blott den, att jag för tjugu år sedan kände motsatsen mellan hufvudstadslifvet och min egen innersta längtan så dunkelt och obestämdt, att jag först långt senare kunde finna ord för, hvad som dock helt säkert redan då rörde sig inom mig.

Af hvad jag företog mig, kan jag dock tämligen säkert se, att jag redan då var densamme, som jag är nu. Knappt hade jag nämligen tillbragt 2½ månad i Stockholm, färrän jag drog mig ut på landet. Jag gjorde ej som mina kamrater och vänner, sökte mig icke sällskap, föreslog ingen att följa mig. Jag packade helt enkelt en dag min kappsäck och flyttade till en ö långt ut i skärgården, där jag inackorderade mig hos ett bondfolk.

Jag hade ett bestämdt mål för denna handling, och så skygg som jag då var att yppa något, hvilket kunde synas ha en anstrykning af sentimentalitet, skulle jag för ingen ha velat vidgå, att jag därjämte drefs af ett inre behof, hvilket var vida starkare än det nyssnämnda målet. Målet, som jag vidgick, var, att jag önskade komma i beröring med den svenske bonden, hvilkens lif jag ville skildra, icke som en drömmare, utan som en vetande. Behofvet, som jag förteg, var, att jag längtade efter ensamheten för att själf kunna växa, längtade att höra min egen tystnad utom och inom mig, som jag gjort, så länge jag kan minnas tillbaka. Ty jag visste redan då, att endast i denna tystnad kan diktens träd, som bullret aflöfvar, ånyo grönska, blomma och sätta frukt.

[ 123 ]Så kom det sig, att min första ensamma sommar blef den, då jag första gången kom i beröring, personlig, nära beröring med allmogens lif. Hur länge jag drömt om att en gång kunna skildra just detta, vet jag ej nu längre. Men jag vet, att när jag tänkte därpå, föreföll mig själfva försöket så svindlande omöjligt. Det gällde att gifva lif åt människors känslor, tankar, drifter och möjligheter, handlingar och drömmar, hvilka voro så vidt skilda från hvad vi andra tänkte, ville och drömde, som hörde vi ej till samma ras. Det gällde att gifva diktens lif åt människor, hvilka stodo naturen närmare och därför också lefde naturligt, mindre kompliceradt än vi. Nu har ju så mycket skrifvits om detta. Den, som är mätt, har nu — åtminstone inom litteraturen — mer än en gång visat sig kunna förstå den, som är hungrig. Men så var det icke då. Då var ett försök att återgifva allmogens lif väl ej nytt, men dock så pass ovanligt, att det syntes begynnaren öfverstiga hans krafter. Och för att kunna försöka, ville han göra allt, underkasta sig allt, och framför allt gå till verket utan förutfattade meningar.

Den lilla byggnad, där jag hela denna sommar bodde, låg vid en insjö i norra delen af Ornön midt emot Dalarö. Dit gick ingen landsväg. För att komma öfver till östra delen af ön måste man gå genom skogen på stigar, hvilka ofta ledde öfver bara klippan. Den enda vägledning, man då hade för att kunna ta sig fram, var spåren, som klackjärnen under årens lopp nött i gråbergen. Rundt [ 124 ]omkring växte barrskogen låg, och nere i dalen såg man, omgifna af klippor och skog, de små tegar, hvilka — jämte strömmingsfisket — gåfvo familjen dess näring.

Familjen bestod af man, hustru och två barn, två drängar och två pigor. Det synes alltså, som om jag bott i välbärgadt hem. Men så var dock knappast förhållandet. Ty mannen lefde icke som själfsuten bonde på egen gård och grund, utan var en fattig bondarrendator, som hade dryga räntor att betala. Den, som möjligen kan ha intresse af att lära känna familjens inre historia, återfinner den i mina allmogeberättelser i novellen »Ute bland skären».

Men som jag kom in i denna familj, skygg för dem, som af natur och vana voro misstänksamma mot främlingar och framför allt mot dem, hvilka ej tillhörde deras klass, hade jag intet lätt arbete i att komma dem nära och få veta något. Hur detta egentligen till sist lyckades, skulle taga för lång tid att berätta. Den första svårigheten var naturligtvis maten. Med den lust att gå grundligt till väga, som behärskade mig, var det från början min afsikt att bara helt lugnt äta familjens egen kost, och det var blott gummans bestämda afslag, som hindrade mig att äta äfven vid folkets bord ute i köket. Sedermera visade sig detta vara en vis anordning af min förträffliga värdinna. De två första dagarna gick nämligen allt bra. Hvad jag förtärde, minns jag icke. Men redan den tredje yppade sig svårigheter, och den middagen glömmer jag nog aldrig. Den bestod af sur mjölk samt salt [ 125 ]kött och potatis. Sur mjölk hör till mina älsklingsrätter. Och potatis är ju alltid potatis. Men det salta köttet! Hvarifrån det kommit, och hvaraf det egentligen bestod, är mig omöjligt att säga. Men jag kunde icke svälja det. Jag försökte samvetsgrant, och tuggade af alla krafter. I min förtviflan tog jag fram min konjaksbutelj och sväljde ett par bitar, som när man tar medikamenter. Men det ville inte gå. Jag försökte med ännu en konjak. Men det var och förblef omöjligt. Och med hungern rasande i mina inälfvor gick jag hela eftermiddagen, grubblande på, hur matfrågan skulle lösas.

Den löstes morgonen därpå under ett längre vänskapligt samtal mellan mig och värdinnan så, att jag betalade 50 öre om dagen mera i inackordering, och hon å sin sida lofvade att till middagarna hålla mig med särskild mat. För mig var det en öfverraskning, att detta arrangement icke syntes i ringaste mån såra den goda kvinnan, hvilket jag hela tiden hade fruktat. Tvärtom behandlade hon mig med ett visst medlidsamt öfverseende, nästan som en afslöjad dåre, emedan jag kunnat föreslå något så afvita som jämlikhet mellan herrskap och annat folk i fråga om kost. När jag lämnade henne, kände jag mig både stukad och lättad, och från att dela bondens mat afstod jag med nöje, då jag nu gärna vill vara uppriktig. Men tanken på, att jag ej kunnat, plågade mig i hemlighet länge, både därför att det lärde mig, hur veklig mitt lif, som dock ej alltid varit så lätt, vid så unga år redan gjort mig, samt därför att jag genom denna [ 126 ]lilla detalj förstod, hur mycket, af hvad vi kalla nödvändigt, det egentliga folket aldrig kommer att ens eftersträfva.

Föga bättre gick det mig i början, när jag försökte att samtalsvis komma i beröring med min omgifning. Jag förstod nämligen då ej bättre, än att jag gjorde frågor, hvilka föreföllo mig själf vänliga, men som hos vederbörande endast framkallade undran öfver en nyfikenhet, hvilken de funno misstänkt. Jag fick sedan veta, att man undrat öfver, hvad en ung man som jag egentligen hade där att göra. Jag umgicks denna sommar nästan uteslutande med August Strindberg, hos hvilken jag tillbragte oförgätliga lördagsaftnar, de stilla »dyningarna efter veckans stormar». Jag for sällan till hufvudstaden. Jag gick ut med mina böcker och min hängmatta, var borta i flere timmar och kom igen till måltiderna. Eller jag gjorde långa, ändamålslösa promenader i skogen, satt i timtal på förstugukvisten, rökte och såg ut öfver den lilla sjön, kring hvilken aftonsolen förgyllde granarnas toppar. Eller ock stängde jag mig inne på mitt rum, där jag satt stilla vid det stora slagbordet, det bästa skrifbord jag öfverhufvud vet, eller gick fram och åter på golfvet, medan hela rummet omkring mig blef ett enda moln af tobaksrök.

En person, som uppträder så underligt, och om hvilkens sysselsättning ingen vet riktigt besked, kan ej undgå att i en stilla landsbygd väcka en viss förvåning. Är han då därtill sysselsatt med papper, vakna misstankarna af sig själfva, och det var [ 127 ]därför måhända mindre underligt, att bonden och hans familj fruktade min därvaro och icke kunde förklara den på annat sätt, än att jag troligen blifvit utskickad af kronan för att taga reda på, hur folk hade det på landet, emedan ju hvar man visste, att de höga herrarne aldrig ville något hellre än att år efter år öka utskylderna.

På grund af denna uppfattning af min person och verksamhet kan jag tryggt säga, att mer än halfva sommaren förgick, utan att mellan mitt värdfolk och mig växlades andra ord än de mest hvardagliga. Af instinkt lärde jag mig tålamod, som eljest ej hör till mina dygder. Jag väntade och teg. Och som det alltid går i sagor och stundom i lifvet, kom belöningen för min dygd, därigenom att omsider förtroligheten inställde sig, och misstron aflägsnades.

Hur och genom hvilka medel är mig omöjligt att förklara. Sannolikt förde oss den dagliga samvaron omärkligt närmare hvarandra. Troligt är äfven, att jag själf genom att leta mig fram småningom kom att tala det språk, som mitt dåvarande umgänge förstod. Åtminstone vet jag, att jag länge efteråt i hufvudstadslifvet fick gifva akt på mig för att ej alltför drastiskt falla in i det rustika. Alltnog — förtroligheten kom småningom. Och för första gången gjorde jag den erfarenheten, att har man en gång börjat komma en svensk bonde något så när in på lifvet, då växer förtroligheten hastigt, och innan man vet ordet af, får bekantskapen karaktären af ett slags trygg, fåordig vänskap.

[ 128 ]Så gick det till, att jag första gången kom att göra närmare bekantskap med vår landsbefolknings lif, och jag kan säga, att så mycket vet jag mig aldrig på kort tid hafva lärt som under denna sommar ensam i en svensk bondstuga. Hvad jag direkt såg, lärde mig mycket nytt, men ensamheten gjorde mig efter min dåvarande ståndpunkt klar öfver mig själf, och öfver hvad jag ville.

Jag fann — om jag också ej då formulerade det så noga — att hvad litteraturen då sträfvade efter, lösandet af samhällsproblem, formulerandet af samtidens sista ord i tidens frågor, allt detta, hvilket dock som sträfvan hade min obetingade sympati, det var ingenting för mig. Jag fann, att när jag ville gå bondens tillvaro in på lifvet och forma den om till dikt, då hade jag helt enkelt ingen användning för de ståndpunkter, åsikter och teorier, hvilka dittills så lifligt intresserat mig. Ju mera jag vande mig att tänka ensam med mig själf, desto tydligare förnam jag, att inom mig lefde ett annat behof än det att lösa samhällets problem och frågorna för dagen. I olikhet mot ett senare släkte fanns det hos mig i denna känsla alls ingen ironi. Där fanns endast en lugn och samlad förnimmelse af, att min väg var en annan än mina dåvarande litterära vänners, och när jag gjorde mina första försök att skildra bondelifvet, skedde det i medvetandet om, att människan som individ trotsar alla teorier, om man vill förstå henne djupast. Hon har ju själf skapat teorierna och måste väl också därför själf vara ett stycke förmer. Därför kände jag mig,

[ 129 ]när jag skref första delen af »Fattigt folk», som ett slags oppositionsman just gent emot den del af den svenska litteraturen, med hvilken jag eljest kände mig som mest befryndad, och hade jag älskat program, kunde jag i ett företal till boken hafva berättat, hvad jag nu förtäljer som ett af mina lifligaste ungdomsminnen. Jag kunde ha gjort ett nytt program af programlösheten och kanske skapat skola. Gud ske lof, att jag lät bli!

Jag läste mycket denna sommar, men mina tankar rörde sig ständigt om den tendensfria dikten, som jag ville bygga på folklig grund. Så kom i juli månad ett af dessa förfärliga oväder, hvilka så hemskt bryta af våra vackra nordiska somrar. Stormen rasar i dagar, och regnet strömmar ned. Skärgården blir så dyster och mörk, att hjärtat krymper i ens bröst som under de tunga vinteraftnarna, när snön yr emot rutan. Under dessa dagar satte jag mig till skrifbordet. Jag hade ett ämne, som under ett par år redan sysselsatt mig, men som jag aldrig vågat försöka skrifva, emedan jag kände mig sakna den yttre detaljkunskap, utan hvilken ingen berättelse kan få verklighetens lif. Det var »Förbrytare», jag då skref. På tre dagar fullbordade jag den, och under den vinter, som följde, tillkommo de tre öfriga berättelserna i den omnämnda samlingen.

Därmed hade jag tagit det första medvetna steget till att utan bitankar skildra människor för deras egen skull. Vid senare år har jag försökt detsamma äfven utanför allmogelifvet. Men jag vill [ 130 ]aldrig glömma, att det var där jag började lära mig att se.

Där jag nu sitter hör jag bruset af en bergbäck i Tirol, utanför mina fönster grönska ädelkastanien och de väldiga nötträden. På en bergstopp glänser den eviga snön, och de skogklädda höjderna mörkna och tätna mot skymningen.

Allt omkring mig är så olika som gärna är möjligt mot hvad det var en sommar för nitton år sedan, och dock står jag nu som då i begrepp att fullborda just en berättelse ur allmogens lif. Åren hafva skänkt mig om hvartannat glädje och sorg, böjt mig ned och rätat mig upp. Det är länge sedan jag skref om detta slags ämnen. Men nu när jag åter hoppas äga sundhet nog för att våga det, nu flyga mina tankar från den sydländska, romantiska, yppiga natur, som nu gläder mina ögon, till den röda bondstugan med granskogen kring den lilla sjön och de låga gråa klipporna på andra sidan gärdet. Och minnet vaknar med tacksamma känslor i följe, af den ljusa, tankefyllda utvecklingssommar, då jag första gången lärde mig ana mig själf och gå min egen väg.

Tirol, juni 1902.

Gustaf af Geijerstam.