←  Kokosnöten
Zätterbloms och annat hyggligt folk
av Ingeborg Dahllöf

Namnsdagspresenten
Attentatet  →


[ 24 ]

NAMNSDAGSPRESENTEN.

Det var söndag och fru Zätterbloms namnsdag.

Hr Zätterblom gick småhvisslande omkring i våningen och såg glad och belåten ut vid tanken på den lilla vackra gåfva, han tänkte öfverraska sin gemål med.

Fru Zätterblom hade önskat sig ett par kanariefåglar, men då hr Zätterblom inte för sitt lif kunde tåla fågelpip, hade han i samråd med sin gode vän Johan Blomsterblad beslutat gifva fru Zätterblom en hund i stället. Det var ju också något lefvande. Blomsterblad, som hade bekanta ute på landet, lofvade att skaffa ett vackert djur.

»Jag frågar inte efter priset,» hade hr Zätterblom sagt. »Det skall vara ett djur, som tar sig bra ut och har en fin stamtafla.»

Blomsterblad meddelade i sinom tid, att hunden var funnen och skulle komma med middagståget på fru Zätterbloms namnsdag. Blomsterblads månadskarl skulle hämta honom vid stationen och leda hem honom till Zätterbloms.

Det var detta, hr Zätterblom med tillfredsställelse tänkte på, där han promenerade omkring i våningen och i smyg tittade på fru Zätterblom, som såg ledsen och förstämd ut, i tro att hr Zätterblom glömt bort hennes namnsdag och inte ämnade ge henne någon present.

Det blef middagstid, och man satte sig till bords. Det var surstek och hr Zätterblom rågade sin tallrik [ 25 ]med denna ädla rätt. Just då han skulle lyckliggöra sig med den första smakbiten, ringde det på tamburdörren. Jungfrun gick och öppnade, gaf till ett gallskrik och kom rusande tillbaka in i matsalen.

»Ihhh!» skrek hon gällt och förfäradt. »Det var en karl, som släppte in en hund och se’n gick han sin väg.»

Hr Zätterblom reste sig leende upp, bugade sig artigt för sin fru och sade:

»Det är min lilla namnsdagspresent till dig, älskling. Du kommer nog att tycka om den — det är ett extra fint och dyrbart djur.»

Och vändande sig till jungfrun tillade han:

»Vill Soffi vara-snäll och locka in det lilla rara krypet —»

Orden fastnade i halsen på honom, och leendet gled bort från hans bleknande ansikte, när han i detsamma i dörröppningen fick se en väldig grå ulmerdogg, stor som en liten häst och med blackiga ögon, i hvilka hr Zätterblom trodde sig läsa bottenlös ondska.

Jungfrun gaf till ett illtjut och galopperade med svindlande fart ut i köket, hvars dörr hon med dånet af ett kanonskott smällde igen, och fru Zätterblom flög jämfota upp på stolen och svepte ängsligt kjolarna omkring sig.

»Ohhh!» snyftade hon. »Tänk om han bits! Eller om han har ra - a - a - bies! Kör ut honom i tamburen, Jakob! Eller är — är — är du rädd??»

»Rädd!» sade hr Zätterblom med skallrande tänder. »Rädd för en hund!»

»Hvarför kör du inte ut honom då?» frågade fru Zätterblom, som gjorde energiska men totalt misslyckade försök att klättra uppför kakelugnen.

»Man skall vara vänlig mot djuren, man vinner deras tillgifvenhet genom godhet,» förklarade Zätterblom, som [ 26 ]rest sig upp och placerat sig bakom stolen. Så-åh, ja, pojken — så-åhh, vackra lilla pojken!»

»Rädda stekfatet!» skrek fru Zätterblom, när ulmerdoggen stor och förfärlig stegade fram mot matbordet och lät sina lystna ögon glida öfver läckerheterna där.

»Se här, pojken,» sade hr Zätterblom med hes röst, i hvilken han sökte lägga ett helt haf af inställsam vänlighet, och kastade till hunden en köttskifva från sin tallrik. »Vi vill dig så väl så —»

Och när hunden gillande och uppmuntrande tittade på hr Zätterblom och menande öppnade sitt gap, slungade hr Zätterblom bit efter bit från sin tallrik ner i djupet. Därefter öfvergick han, trots fru Zätterbloms jämrande protester, till stekfatet, länsade det och tog sedan till det lilla förråd fru Zätterblom lagt upp på sin tallrik.

Fru Zätterblom grät hela floder i servietten.

»Men herre gud Jakob,» snyftade hon, »hela vår goda middag!»

»Skall inte djuret ha mat?» frågade hr Zätterblom stelt. »Skall det svälta ihjäl? Eller plågadt af hunger kasta sig öfver oss och slita oss i stycken?»

»Oh! Oh! Oh!» jämrade sig fru Zätterblom. »Alldeles säkert har han rabies».

»Ser du så’na hörntänder han har?» frågade hr Zätterblom. »Så — åh ja, pojken, här är litet potatis och syltlök och ett glas öl — Smakar det inte? — Hvad i all världen skall vi hitta på, Beata?»

Hr Zätterblom hade skjutit stolen mellan sig och hunden, som stod mol stilla och hungrigt smällde med käftarne.

»Behagas såskoppen»? frågade Zätterblom inställsamt. »Och här ha vi en skål med bakelser — så där ja, nu ha vi ingenting mer att bjuda på,» tillade han och [ 27 ]hans blodsprängda ögon flögo sökande rundt rummet, tills de stannade på fru Zätterblom.

»Du ämnar väl inte kasta också mig i gapet på vidundret?» frågade fru Zätterblom misstänksamt och nervöst.

»Djuret är hungrigt,» sade hr Zätterblom och sökte hålla ulmerdoggen från lifvet på sig med stolen. »Jag är så liten och mager, att jag i alla fall inte skulle förslå för en så glupande hunger, men du däremot — —»

Hr Zätterblom log på ett sätt, som talade om stilla vansinne.

Med ett förfärligt nödrop tog fru Zätterblom sats från stolen, där hon stod, och upp på buffeten, bland hvars dyrbarheter hon ställde till en fruktansvärd förödelse.

―  ―  ―  ―  ―  ―  ―  ―  ―  ―  ―  ―

När händelserna hunnit så långt i sin utveckling, ringde grossh. Johan Blomsterblad på den Zätterblomska tamburdörren för att komma och öfvertyga sig om, att den fromma ulmerdoggen fallit i smaken.

Han ringde en gång, två gånger, tre — ingen öppnade. Inifrån hördes underliga ljud. Han lade örat till dörrspringan, det lät som nödrop.

Hr Blomsterblad ryckte upp sin väldiga nyckelknippa, slungade den med full kraft mot glasrutan i dörren, stack in armen genom öppningen låste upp dörren och rusade in i matsalen.

Han såg sig förvånad omkring i rummet, klappade den fromme, med svansen vänligt viftande ulmerdoggen på det väldiga hufvudet, hjälpte därefter ner fru Zätterblom från hennes upphöjda plats på buffeten och vände sig sedan till hr Zätterblom för att få en förklaring.

Och hr Zätterblom förklarade sig, talade utförligt [ 28 ]och skämtsamt om fru Zätterbloms svaga nerver och hennes uppjagade fantasi, som tagit ett snällt och beskedligt hundkreatur för ett farligt vilddjur.

Fru Zätterblom var för medtagen för att kunna säga någonting. Hon bara snyftade.

Hr Zätterblom förklarade vidare, att han för sin del redan vore mycket fästad vid det ståtliga djuret, men af hänsyn till fru Zätterbloms dåliga nerver ville han afstå från det och med varm hand skänka det till vännen Blomsterblad.

Och hr Blomsterblad vandrade bort med fru Zätterbloms namnsdagspresent.