Kokosnöten
| ← I sparsamhetens tecken |
|
Namnsdagspresenten → |
KOKOSNÖTEN.
Det har kommit ut i staden, att Zätterbloms skola skiljas, och fru Rosendelund har för detta sitt uppseendeväckande påstående framlagt sådana bevis, att man knappast kan tvifla på, att det verkligen förhåller sig på detta sorgliga sätt.
Härom eftermiddagen skulle fru Rosendelund gå och hälsa på sin kära vän, fru Beata Zätterblom. Redan utanför det Zätterblomska huset hörde hon stoj och oväsen, hvilket, när hon kom ett stycke upp i trappan, urartade till ett så öronbedöfvande larm, att fru Rosendelund började känna sig öfvertygad om, att det var fråga om jordbäfning, exploderande bomber eller världens undergång.
Med bevingade steg sprang hon uppför trappan och tryckte den Zätterblomska ringknappen in i väggen. Efter en kvarts lika ursinniga som fåfänga ringningar och just som hon stod på vippen att flyga utför trappan efter polis, öppnades dörren och hon slapp in.
Fru Rosendelund framhåller, att Zätterbloms under den där kvarten naturligtvis gjort allt för att utplåna spåren efter det husliga uppträdet, men hur förfärligt såg det inte i alla fall ut där inne!!! En stor dyrbar väggspegel krossad, taklampan i spillror, fru Zätterblom afdånad i en stol med en väldig bulnad och ett ohyggligt blåmärke öfver ena ögat, möblerna kullvräkta, jungfrun gallskrikande, golfvet täckt af porslinsskärfvor, Blomsterblads pojke gömd under en soffa och Zätterblom själf i skjortärmarna med uppsliten krage, håret på ända, ena ögat igensvullet, det andra rödsprängdt och elakt, vänstra handen ombunden med en blodig näsduk och i högra handen en förfärlig slaktyxa.
Fru Rosendelund är en behjärtad kvinna, men inför denna fasansfulla syn tog hon, fruktande att Zätterblom med yxan skulle klyfva hennes hufvud, till flykten, sprang ut och ner för trappan, alarmerade polisen och skyndade därefter omkring till Zätterbloms umgängesvänner för att på ett lifligt och målande sätt berätta, hvilka upprörande saker hon varit ett hjärtskrämdt vittne till.
Dagen därpå kom grosshandlare Zätterblom upp på en af stadens tidningsredaktioner med hufvudet ombundet och vänstra armen i band och bad, att det af fru Rosendelund utkolporterade ryktet om det Zätterblomska inbördeskriget godhetsfullt skulle dementeras.
Hr Zätterblom lämnade följande förklaring öfver den mystiska tilldragelsen:
Zätterbloms fingo härom dagen besök af fru Zätterbloms brorsbarn, den tioårige Pelle Blomsterblad.
På middagen, när Zätterblom gick hem från kontoret, gjorde han en afstickare in i en frukthandel för att, som fru Zätterblom bedt honom, köpa hem något godt till den lille älsklingen. Han ville sträcka sig så långt som till femtio öre, men icke en hårsmån längre. Allting var emellertid så fruktansvärdt dyrt. Päronen kostade nästan sin vikt i guld, drufvorna och äpplena likaså.
Den uttråkade butiksfröken föreslog till sist några knippen morötter och palsternackor, hvilka Zätterblom på grund af deras stora billighet först begärligt grep efter, men sedan sköt ifrån sig såsom just icke varande något godt för ett barn.
Nästan vanmäktig och med svag stämma nämnde då butiksfröken en kokosnöt.
Zätterblom spratt till af glädje, när han såg den stora tunga präktiga nöten med det stenhårda skalet och dess lustiga tre fläckar, som sågo ut som ögon och näsa. När han hörde, att denna härliga frukt kunde fås för 50 öre, kände han en varm tacksamhet mot den goda och ädla kvinnliga varelsen bakom disken.
Vid hemkomsten öfverlämnade han gladt leende nöten till Pelle Blomsterblad, som genast högg tänderna i skalet.
»Vi skola ta hål på det,» skrattade Zätterblom, när han såg Pelles grimas. »Det skall gå som en dans.»
Och han tog upp sin fina pennknif till kr. 6:50 och började skära i skalet.
Två minuter senare hade Zätterblom vänstra handen sönderskuren och den fina pennknifven hade alla sina blad borta. Nöten var lika hel som förut.
»Jag skall knäcka: den tusan med klacken,» sade hr Zätterblom med en röst, som darrade af harmsen förvåning. »Jag är gammal fotbollsspelare och sparkar som en häst.»
Och han måttade en fruktansvärd stöt med högerklacken mot nöten, som låg på golfvet.
I nästa sekund hördes ett förfärligt brak. Nöten, som fortfarande var alldeles hel, hade glidit undan den Zätterblomska foten, tagit sats mot ett stolsben, flugit upp, splittrat väggspegeln och därifrån studsat tillbaka mot taklampan, som krossats i spillror.
När hr Zätterblom, som samtidigt satt en förfärlig rofva i golfvet och dunkat bakhufvudet i en stolsits, kommit upp igen på sina skälfvande ben, var han vid ett fruktansvärdt humör.
Medan den skräckslagna fru Zätterblom vanmäktig sjönk ner i länstolen och den vettskrämde lille Pelle Blomsterblad dök under en soffa, stapplade hr Zätterblom efter kokosnöten, som med sina svarta fläckar till ögon låg och hånlog mot sin förföljare.
Hr Zätterblom vägde nöten i handen, tog sats och slungade den med hela sin kraft ut genom den öppna dörren och mot kaminen i tamburen.
Det blef en fruktansvärd träff. Kaminen af gjutgods rämnade, medan kokosnöten, hel och oskadad, gjorde ett hopp åt sidan rakt i famnen på jungfrun, som just passerade korridoren med middagsbrickan på armen.
Det hördes ett gällt nödrop, ett tungt fall, ett klirrande af krossadt porslin och en utvald samling af kraftiga svordomar.
»O, älskade Jakob,» kved fru Zätterblom svagt ur den stora länstolens djup, »låt den hemska nöten vara! Det slutar aldrig väl.»
Men hr Zätterbom, som klifvit öfver jungfruns liflösa kropp och sprungit ner i källaren efter vedyxan, var döf för alla böner.
Fnysande af vrede kastade han af sig rocken, slet upp kragen, vek upp skjortärmarna, spottade i näfvarna, högg tag om yxskaftet och måttade ett förfärligt dråpslag mot nöten på golfvet.
Nöten slank undan oskadad, flög som en blixt först mot en piedestal och därifrån mot fru Zätterbloms ena öga, hvilket den i en handvändning murade igen och målade rödt och blått. Yxeggen rände ett kvarter ner i parkettgolfvet och hr Zätterblom föll framstupa med ansiktet mot en stolskant.
Det var just i detta kritiska ögonblick som den till lifvet återvaknade jungfrun släppte in fru Rosendelund i det Zätterblomska hemmet.
Sådan är i alla händelser hr Zätterbloms förklaring. Vi öfverlämna åt den kloke läsaren att på egen hand afgöra, hvilken berättelse, fru Rosendelunds eller hr Zätterbloms, som är mäst trovärdig.
Hr Zätterblom afslutade sin berättelse med en kraftig försäkran, att unge Pelle Blomsterblad fått sig ett ordentligt kok stryk och att den unga damen i den där afgrunden till fruktbutik otvifvelaktigt är världens dåligaste och mäst ondskefulla kvinna.