Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/2
| ← Pojken |
|
Vildfågelsliv → |
II.
AKKA FRÅN KEBNEKAJSE.
KVÄLLEN.
Den stora tama gåskarlen, som hade följt med upp i luften, kände sig mycket stolt över att få fara fram och tillbaka över Söderslätt i sällskap med vildgässen och föra spektakel med tamfåglarna. Men hur lycklig han än var, kunde det inte hjälpas, att han började tröttna frampå eftermiddagen. Han försökte att ta djupare andetag och slå snabbare vingslag, men i alla fall blev han flera gåslängder efter de andra.
Då de vildgässen, som flögo sist, märkte, att den tame inte kunde följa med, började de ropa till den gåsen, som for i spetsen av vinkeln och ledde tåget: »Akka från Kebnekajse! Akka från Kebnekajse!» — »Vad vill ni mig?» frågade då förargåsen. — »Den vite blir efter. Den vite blir efter.» — »Säg honom, att det går lättare att flyga fort än långsamt!» ropade förargåsen och sträckte på som förut.
Gåskarlen försökte nog att följa rådet och öka farten, men därvid blev han så utmattad, att han sjönk ända ner mot de klippta pilträden, som kantade åkrar och ängar.
»Akka, Akka, Akka från Kebnekajse!» ropade då de, som flögo sist och sågo hur svårt han hade det. — »Vad vill ni nu igen?» frågade förargåsen och lät fasligt vresig. — »Den vite sjunker till jorden. Den vite sjunker till jorden.» — »Säg honom, att det går lättare att flyga högt än lågt!» ropade förargåsen. Och hon saktade inte farten det minsta, utan sträckte på som förut.
Gåskarlen försökte följa också detta rådet, men när han ville höja sig, blev han så andfådd, att han höll på att spränga bröstet.
»Akka, Akka!» ropade då de, som flögo sist. — »Kan ni inte låta mig flyga i fred?» frågade förargåsen och lät än mera otålig än förut. — »Den vite håller på att störta. Den vite håller på att störta.» — »Säg honom, att den, som inte orkar följa med flocken, kan vända om hem!» ropade förargåsen. Och det föll henne visst inte in att sakta farten, utan hon sträckte på som förut.
»Jaså, står det till på det viset,» tänkte gåskarlen. Han begrep med ens, att vildgässen aldrig hade ämnat ta honom med sig upp till Lappland. De hade bara lockat honom hemifrån på lek.
Han kände sig bra förargad över att krafterna nu skulle svika honom, så att han inte fick visa de där landstrykarna, att också en tamgås kunde duga till något. Och det allra harmligaste var, att han hade råkat samman med Akka från Kebnekajse. För så tamgås han var, hade han hört talas om en förargås, som hette Akka och var mer än hundra år gammal. Hon hade så stort anseende, att de bästa vildgäss, som funnos, brukade sluta sig till henne. Men ingen hade ett sådant förakt för tamgäss som Akka och hennes flock, och gärna hade han velat visa dem, att han var deras jämlike.
Han flög sakta efter de andra, medan han överlade med sig själv om han skulle vända eller fortsätta. Då sade plötsligen den där parveln, som han bar på sin rygg: »Kära Mårten gåskarl, du förstår väl, att det är omöjligt för dig, som aldrig har flugit förr, att följa med vildgässen ända opp till Lappland. Ska du inte vända om hem, innan du förstör dig?»
Men husmanspojken var det värsta gåskarlen visste, och inte förr begrep han, att den stackarn trodde, att han inte kunde göra färden, än han beslöt att hålla ut. »Säger du ett ord mer om detta, kastar jag ner dig i första märgelgrav, som vi far fram över,» sade han och fick på samma gång sådana krafter av förargelsen, att han började flyga nästan lika bra som någon av de andra.
Länge hade han nog inte kunnat fortsätta på det viset, men det behövdes inte heller, därför att nu sjönk solen hastigt, och just i solnedgången satte gässen av rätt neråt. Och innan pojken och gåskarlen visste ordet av, stodo de på stranden av Vombsjön.
»Här är det väl allt meningen att vi ska stanna över natten,» tänkte pojken och sprang ner från gåskarlens rygg.
Han stod på en smal sandstrand, och framför honom låg en tämligen stor sjö. Den var stygg att se på, för den var nästan alldeles täckt av en isskorpa, som var svartnad och ojämn och full av sprickor och hål, såsom det brukar vara med våris. Men isen hade nog inte lång tid igen. Den var redan landlös och hade runt omkring sig ett brett bälte av svart, blankt vatten. Ännu fanns den dock kvar och spred köld och vinterhemskhet över nejden.
På andra sidan sjön tycktes det finnas öppen och ljus bygd, men där gässen hade slagit ner, låg en stor tallplantering. Och det såg ut, som om barrskogen skulle ha makt att binda vintern vid sig. Överallt eljest var marken bar, men under de risiga grenarna låg det snö, som hade smultit och frusit, smultit och frusit, så att den var hård som is.
Pojken tyckte, att han hade kommit till ett vildmarks- och vinterland, och han kände sig så ängslig, att han hade velat storskrika.
Han var hungrig. Han hade ingenting ätit på hela dagen. Men var skulle han ta mat ifrån? Det växer ingenting ätbart varken på mark eller träd i mars månad.
Ja, var skulle han få mat ifrån, och vem skulle ge honom husrum, och vem skulle bädda hans säng, och vem skulle värma honom vid sin eld, och vem skulle skydda honom för vilddjuren?
För nu var solen borta, och nu kom det köld från sjön, och mörker sjönk ner från himmelen, och fasa smög fram i skymningens spår, och i skogen började det att tassa och prassla.
Nu var det förbi med det glada modet, som pojken hade känt, medan han var uppe i luften, och i sin ängslan såg han sig om efter reskamraterna. Han hade ju inga andra att hålla sig till.
Då fick han se, att gåskarlen hade det ännu sämre än han själv. Han låg kvar på samma ställe, där han hade slagit ner, och det såg ut, som om han höll på att dö. Halsen låg slak utefter marken, ögonen voro slutna, och andedräkten kom bara som ett svagt väsande.
»Kära Mårten gåskarl,» sade pojken, »försök att få dig en klunk vatten! Det är inte två steg till sjön.»
Men gåskarlen gjorde inte en rörelse.
Pojken hade nog varit hård mot alla djur och mot gåskarlen också förr i världen, men nu tyckte han, att gåskarlen var det enda stöd han hade, och han blev fasligt rädd för att mista honom. Han började genast knuffa och skjuta på honom för att få honom ner till vattnet. Gåskarlen var stor och tung, så att det blev ett drygt arbete för pojken, men till sist lyckades han.
Gåskarlen kom ner i sjön med huvudet före. Ett ögonblick låg han stilla i dyn, men snart stack han upp huvudet, skakade vattnet ur ögonen och fnyste. Därpå sam han stolt in mellan vass och kaveldun.
Vildgässen lågo i sjön före honom. De hade inte sett sig om varken efter gåskarlen eller gåsryttaren, utan genast rusat ner i vattnet. De hade badat och putsat sig, och nu lågo de och sörplade i sig halvrutten nate och vattenklöver.
Den vita gåskarlen hade den lyckan att få syn på en liten abborre. Den grep han raskt, sam intill stranden med den och lade den framför pojken. »Här ska du få, till tack för att du hjälpte mig ner i vattnet,» sade han.
Det var första gången på hela den dagen, som pojken hörde ett vänligt ord. Han blev så glad, att han hade velat slå armarna om halsen på gåskarlen, men det kom han sig inte för med. Och åt gåvan blev han också glad. Först tyckte han nog, att det skulle vara omöjligt att äta rå fisk, men så fick han ändå lust att försöka.
Han kände efter om han hade fått slidkniven med sig, och som väl var, hängde den kvar bak på byxknappen, fast den var så förminskad, att den inte var så lång som en tändsticka. Nå, den dugde i alla fall till att fjälla och rensa fisken med, och det dröjde inte länge, innan abborren var uppäten.
Då pojken väl var mätt, kände han sig allt skamsen över att han hade kunnat äta något rått. »Det syns, att jag inte är en människa mer, utan en riktig tomte,» tänkte han.
Hela tiden, som pojken åt, stod gåskarlen tyst bredvid honom, men när han hade sväljt sista biten, sade han med låg röst: »Det är så, att vi har råkat ut för ett morskt gåsfolk, som föraktar all tamfågel.» — »Ja, jag har nog märkt det,» sade pojken. — »Det skulle allt vara mycket hedersamt för mig, om jag kunde följa med dem ända opp till Lappland och visa dem, att också en tamgås kan duga till något.» — »Jaa,» sade pojken och drog på det, för han trodde inte, att gåskarlen kunde gå i land med detta, men han ville inte säga emot honom. — »Men jag tror inte, att jag kan reda mig ensam på en sådan resa,» sade gåskarlen, »utan jag vill fråga om inte du kunde följa med och hjälpa mig.»
Pojken hade förstås inte tänkt sig annat än att vända om hem så snart som möjligt, och han blev så förvånad, att han inte visste vad han skulle svara. »Jag trodde, att vi var ovänner, du och jag,» sade han. Men det tycktes gåskarlen alldeles ha glömt. Han kom bara ihåg, att pojken just nyss hade räddat livet på honom.
»Jag skulle väl allt hem till far och mor,» sade pojken. — »Ja, nog ska jag föra dig tillbaka till dem frampå hösten,» sade gåskarlen. »Jag ska inte lämna dig, förrän jag kan sätta ner dig på dörrtröskeln därhemma.»
Pojken tänkte, att det kunde vara rätt så bra att slippa visa sig för föräldrarna än på en tid. Han var inte ohågad för förslaget, och han skulle just säga, att han gick in på det, då de hörde ett starkt dånande bakom sig. Det var vildgässen, som hade kommit upp ur sjön, alla på en gång, och stodo och skakade av sig vattnet. Därpå ordnade de sig i en lång rad med förargåsen i spetsen och kommo fram till dem.
När den vita gåskarlen nu betraktade vildgässen, kände han sig inte rätt väl till mods. Han hade väntat, att de skulle vara mer lika tamgäss, och att han skulle känna mer släktskap med dem. De voro mycket mindre än han, och ingen av dem var vit, utan de voro alla gråa med vattring i brunt. Och deras ögon blev han nästan rädd för. De voro gula och lyste, som om det hade brunnit en eld bakom dem. Gåskarlen hade alltid fått lära sig, att det var mest passande att gå sakta och rultande, men dessa gingo inte, utan de halvsprungo. Men mest ängslig blev han, när han såg på deras fötter. De voro stora med slitna och söndertrasade sulor. Det märktes, att vildgässen aldrig frågade efter vad de trampade på. De togo inga omvägar. De voro mycket prydliga och väl putsade annars, men på fötterna såg man, att de voro fattigt vildmarksfolk.
Gåskarlen hann inte mer än viska till pojken: »Svara nu raskt för dig, men tala inte om vem du är!» så voro de framme.
När vildgässen hade stannat framför dem, nego de med halsarna många gånger, och gåskarlen gjorde så med, ännu flera gånger än de. Så snart som det var nog hälsat, sade förargåsen: »Nu skulle vi väl höra vad ni är för ena.»
»Det är inte mycket att säga om mig,» sade gåskarlen. »Jag är född i Skanör förra våren. I höstas blev jag såld till Holger Nilsson i Västra Vemmenhög, och där har jag varit alltsedan.» — »Du tycks inte ha någon ätt att berömma dig av,» sade förargåsen. »Vad är det då, som gör dig så stormodig, att du vill vara i lag med vildgäss?» — »Det kan ju vara därför, att jag vill visa er vildgäss, att också vi tama duger något till,» sade gåskarlen. — »Ja, det vore gott, om du kunde visa oss det,» sade förargåsen. »Vi har nu redan sett hur pass kunnig du är i att flyga, men du är kanske dugligare i annan idrott. Det kan ju hända, att du är stark i att sträcksimma.» — »Nej, det kan jag inte berömma mig av,» sade gåskarlen. Han tyckte sig märka, att förargåsen redan hade bestämt sig för att sända hem honom, och han brydde sig inte om hur han svarade. »Jag har aldrig summit längre än tvärsöver en märgelgrav,» fortfor han. — »Då väntar jag mig, att du är en mästare i att springa,» sade gåsen. — »Aldrig har jag sett en tamgås springa, och aldrig har jag själv gjort det heller,» sade gåskarlen och gjorde saken värre, än den var.
Den store vite var nu viss om att förargåsen skulle säga, att hon ingalunda kunde ta honom med. Han blev mycket förvånad, när hon sade: »Du svarar modigt på frågor, och den, som har mod, kan bli en god reskamrat, om han också är okunnig i början. Vad säger du om att stanna hos oss ett par dar, tills vi får se vad du går för?» — »Det är jag mycket belåten med,» sade gåskarlen och var helt glad.
Därpå pekade förargåsen med näbben och sade: »Men vem är det, som du har med dig? En sådan som han har jag aldrig förr sett.» — »Det är min kamrat,» sade gåskarlen. »Han har varit gåsvaktare i hela sitt liv. Han blir nog nyttig att få med på resan.» — »Ja, det kan väl vara bra för en tamgås,» svarade den vilda. »Vad kallar du honom?» — »Han har flera namn,» sade gåskarlen tvekande och visste inte vad han skulle finna på i en hast, för han ville inte förråda, att pojken hade ett människonamn. »Jo, han heter Tummetott,» sade han till sist. — »Är han av tomtesläkt?» sade förargåsen. — »Vid vad tid brukar ni vildgäss ställa er att sova?» sade gåskarlen hastigt och försökte komma ifrån att svara på den sista frågan. »Mina ögon faller igen av sig själva så här dags.»
Det var lätt att se, att den gåsen, som talade med gåskarlen, var mycket gammal. Hela fjäderdräkten var isgrå utan mörka streck. Huvudet var större, benen voro grövre och fötterna mer slitna än någon annans. Fjädrarna voro styva, skuldrorna knotiga, och halsen var tunn. Allt detta var ålderns verk. Det var bara ögonen, som tiden inte hade fått makt med. De lyste klarare, liksom yngre än någon av de andras.
Hon vände sig nu mycket högdraget till gåskarlen. »Vet nu, gåskarl, att jag är Akka från Kebnekajse, och att den gåsen, som flyger närmast mig till höger, är Yksi från Vassijaure, och den till vänster är Kaksi från Nuolja! Vet också, att den andra högergåsen är Kolme från Sarjektjåkko, och den andra vänstergåsen är Neljä från Svappavaara, och att bakom dem flyger Viisi från Oviksfjällen och Kuusi från Sjangeli! Och vet, att dessa, liksom de sex gässlingarna, som flyger sist, tre till höger och tre till vänster, alla är högfjällsgäss av bästa ätt! Du ska inte ta oss för landstrykare, som slår sällskap med vem som helst, och du ska inte tro, att vi låter någon dela vår sovplats, som inte vill säga av vad för ätt han är kommen.»
När Akka, förargåsen, talade på detta sätt, steg pojken hastigt fram. Det hade bedrövat honom, att gåskarlen, som hade svarat så raskt för sig själv, gav så undvikande svar, när det gällde honom. »Jag vill inte hålla hemligt vem jag är,» sade han. »Jag heter Nils Holgersson och är son till en husman, och ända till denna dag har jag varit en människa, men i förmiddags...
Längre kom inte pojken. Så snart han sade, att han var en människa, ryggade förargåsen tre steg baklänges och de övriga ännu mera. Och de sträckte alla fram halsarna och fräste vredgat emot honom.
»Detta har jag misstänkt, alltsedan jag först såg dig här på stranden,» sade Akka. »Och nu må du genast laga dig bort. Vi tål inga människor ibland oss.»
»Det är väl inte möjligt,» sade gåskarlen medlande, »att ni vildgäss kan vara rädda för en, som är så liten. I morgon ska han visst ge sig av hem, men över natten måtte ni väl låta honom stanna här ibland oss. Det kan ingen av oss stå till svars med att låta en sådan stackare reda sig på egen hand med vessla och räv nu i natten.»
Vildgåsen kom nu närmare, men det syntes väl, att hon hade svårt för att betvinga sin fruktan. »Jag är lärd att vara rädd för allt, vad människor heter, de må vara stora eller små,» sade hon. »Men om du, gåskarl, vill svara för den här, att han inte gör oss något ont, så får han väl stanna hos oss i natt. Men jag tror inte, att vårt nattkvarter är till lags varken för dig eller för honom, för vi ämnar ställa oss att sova på den landlösa isen härute.»
Hon tänkte nog, att gåskarlen skulle bli tveksam, när han fick höra detta. Men han lät sig ingenting bekomma. »Ni är bra klok, som förstår att välja en så säker sovplats,» sade han.
»Men du ansvarar för att han i morgon ger sig av hem till sitt.» — »Det blir då så, att jag får lämna er, jag med,» sade gåskarlen. »Jag har lovat att inte överge honom.» — »Det står dig fritt att flyga vart du vill,» sade förargåsen.
Härmed lyfte hon vingarna och flög ut över isen, och den ena efter den andra av vildgässen följde henne.
Pojken var bedrövad över att hans Lapplandsresa inte kunde bli av, och till på köpet var han rädd för det kalla nattkvarteret. »Det blir allt värre och värre, gåskarl,» sade han. »För det första kommer vi att frysa ihjäl ute på isen.»
Men gåskarlen var vid gott mod. »Det har ingen fara,» sade han. »Jag ber dig nu bara, att du i all hast samlar ihop så mycket boss och gräs, som du kan bära.»
När pojken hade famnen full av torrt gräs, knep gåskarlen tag i hans skjortlinning, lyfte honom och for ut på isen, där vildgässen redan stodo och sovo med näbben under vingen.
»Bred nu ut gräset på isen, så att jag får något att stå på och inte fryser fast! Hjälp du mig, så ska jag hjälpa dig!» sade gåskarlen.
Pojken gjorde så, och när han var färdig, grep gåskarlen honom än en gång vid skjortlinningen och stack in honom under sin vinge. »Där tänker jag att du ska ligga varmt och bra,» sade han och tryckte till med vingen.
Pojken var så inbäddad i dun, att han inte kunde svara, men varmt och skönt låg han, och trött var han, och sov gjorde han inom ett ögonblick.
NATTEN.
Det är en sanning, att is alltid är trolös och ingenting att lita på. Mitt i natten flyttade sig den landlösa isskorpan på Vombsjön, så att den på ett ställe kom att stöta intill stranden. Det hände sig nu, att Smirre räv, som då för tiden bodde på östra sidan om sjön i Övedsklosters park, fick syn på det där stället, när han var ute på sin nattjakt. Smirre hade sett vildgässen redan på kvällen, men han hade inte vågat hoppas att kunna komma åt någon av dem. Han begav sig nu genast ut på isen.
När Smirre var vildgässen helt nära, råkade han att halka, så att hans klor skrapade mot isen. Gässen vaknade och flaxade med vingarna för att kasta sig upp i luften. Men Smirre var dem för snabb. Han slungade sig framåt, som om han hade varit kastad, grep en gås vid vingbenet och rusade tillbaka mot land igen.
Men denna natten voro inte vildgässen ensamma ute på isen, utan de hade en människa ibland sig, så liten hon än var. Pojken hade vaknat vid det att gåskarlen hade slagit ut med vingarna. Han hade fallit ner på isen och blivit sittande yrvaken. Han hade ingenting förstått av all oron, förrän han hade fått se en liten lågbent hund springa bort över isen med en gås i munnen.
Pojken skyndade genast efter för att ta gåsen från den där hunden. Han hörde nog, att gåskarlen ropade efter honom: »Akta dig, Tummetott! Akta dig!» Men pojken tyckte, att en så liten hund behövde han väl inte vara rädd för, och stormade åstad.
Vildgåsen, som Smirre räv släpade med sig, hörde slamret, när pojkens träskor slogo mot isen, och hon kunde knappt tro sina öron. »Tänker den där parveln ta mig från räven?» undrade hon. Så eländigt hon än hade det, började det att kackla helt lustigt djupt nere i strupen på henne, nästan som om hon hade skrattat.
»Det första, som händer honom, blir, att han stupar ner i en spricka i isen,» tänkte hon.
Men så mörk natten var, såg pojken tydligt alla de springor och hål, som funnos i isen, och tog djärva språng över dem. Det kom sig därav, att han nu hade tomtarnas goda nattögon och kunde se i mörkret. Han såg både sjö och strand lika tydligt, som om det hade varit dager.
Smirre räv lämnade isen, där den stötte mot land, och just som han arbetade sig uppför strandsluttningen, ropade pojken till honom: »Lägg ner gåsen, din lymmel!» Smirre visste inte vem det var, som ropade, och tog sig inte tid att se sig om, utan bara ökade farten.
Räven begav sig nu in i en skog av stora, präktiga bokar, och pojken följde efter utan en tanke på att han kunde löpa någon fara. Däremot tänkte han hela tiden på hur försmädligt han hade blivit mottagen av vildgässen förra kvällen, och han ville bra gärna visa dem, att en människa ändå är litet förmer än allt annat skapat.
Han ropade gång på gång åt den där hunden för att få honom att lägga ifrån sig bytet. »Vad är du för en hund, som inte skäms för att stjäla en hel gås?» sade han. »Lägg ner henne genast, annars ska du få se vad stryk du får! Lägg ner henne, annars ska jag tala om för husbonden hur du bär dig åt!»
Då Smirre räv märkte, att han blev tagen för en strykrädd hund, fann han detta så löjligt, att han höll på att tappa gåsen. Smirre var en storrövare, som inte nöjde sig med att bara jaga råttor och sorkar på åkrarna, utan också vågade sig fram till gårdarna för att stjäla höns och gäss. Han visste, att han var fruktad över hela trakten. Något så galet hade han inte hört, sedan han var liten unge.
Men pojken sprang så fort, att han tyckte, att de tjocka bokarna gledo baklänges förbi honom, och han vann på Smirre. Äntligen var han honom så nära, att han fick fatt i svansen. »Nu tar jag gåsen ifrån dig ändå,» ropade han och höll emot, så mycket han kunde. Men han hade inte kraft nog att hejda Smirre. Räven ryckte honom med sig, så att det torra boklövet yrde omkring honom.
Men nu tycktes Smirre ha kommit underfund med hur ofarlig den var, som förföljde honom. Han stannade, lade ner gåsen på marken och ställde sig på henne med framfötterna, för att hon inte skulle flyga sin väg. Han skulle just till att bita av henne strupen, men dessförinnan kunde han inte låta bli att retas litet med parveln. »Skynda dig bort och klaga för husbonden, för nu biter jag ihjäl gåsen!» sade han.
Den, som blev förvånad, när han såg vilken spetsig nos och hörde vilken hes och arg röst den hunden hade, som han hade förföljt, det var allt pojken. Men han blev så förargad också över att räven gjorde narr av honom, att han inte tänkte på att bli rädd. Han grep fastare om svansen, tog spänntag mot en bokrot, och just som räven höll gapet över gåsens strupe, ryckte han till, allt vad han förmådde. Smirre blev så överraskad, att han lät sig dras baklänges ett par steg, och vildgåsen blev fri. Hon flaxade tungt uppåt. Hon hade ena vingen sårad, så att hon knappast kunde bruka den, och därtill kom, att hon ingenting såg i nattmörkret i skogen, utan var så hjälplös som en blind. Hon kunde därför inte hjälpa pojken på något sätt, utan hon sökte sig upp genom ett hål i grentaket och flög ner till sjön igen.
Men Smirre kastade sig mot pojken. »Får jag inte den ena, så ska jag väl ha den andra,» sade han, och det hördes på rösten hur ond han var. — »Nej, det ska du inte tro att du får,» sade pojken och var helt upprymd, därför att han hade räddat gåsen. Han höll sig alltjämt fast i rävsvansen och svängde med den över åt andra sidan, när räven försökte fånga honom.
Det blev en dans i skogen, så att boklövet yrde. Smirre svängde runt, runt, men svansen svängde också, och pojken höll sig fast i den, så att räven inte kunde gripa honom.
Pojken var så munter efter framgången, att han till en början bara skrattade och gjorde narr av räven, men Smirre var ihärdig, som gamla jägare bruka vara, och pojken började frukta, att han skulle bli fast till sist.
Då fick han syn på en liten ungbok, som hade skjutit i höjden så smal som en sticka för att snart nå upp i fria luften ovan grentaket, som de gamla bokarna bredde ut över den. Han släppte helt hastigt taget om rävsvansen och klättrade uppför boken. Smirre räv var så ivrig, att han fortfor att dansa runt efter svansen en lång stund. »Bry dig inte om att dansa längre!» sade pojken.
Men Smirre kunde inte stå ut med den smäleken att inte få makt med en så liten parvel, och han lade sig nedanför trädet för att vakta ut honom.
Pojken hade det inte för gott, där han satt och red på en svag gren. Ungboken nådde ännu inte upp till det höga grenvalvet. Inte kunde han komma över till ett annat träd, och inte vågade han sig ner till marken.
Han frös så, att han höll på att stelna och släppa taget om grenen, och han var förfärligt sömnig, men han tordes inte somna, av fruktan för att han skulle ramla ner.
Det var otroligt så kusligt det var att sitta så där nattetid ute i skogen. Han hade aldrig förr vetat vad det ville säga, att det var natt. Det var, som om hela världen hade blivit förstenad och aldrig mer kunde komma till liv.
Så började det att dagas, och pojken blev glad, därför att allting blev sig likt igen, fast kölden kändes ännu vassare än förut under natten.
När solen äntligen steg upp, var den inte gul, utan röd. Pojken tyckte, att det såg ut, som om den vore ond, och han undrade vad den var ond för. Det var kanske därför, att natten hade gjort det så kallt och dystert på jorden, medan solen hade varit borta.
Solstrålarna jagade fram i stora knippen för att se vad natten hade ställt till, och det syntes hur alla ting rodnade, som om de hade haft dåligt samvete. Skyarna på himlen, de sidenglatta bokstammarna, skogstakets små sammanflätade grenar, rimfrosten, som täckte boklövet på marken, allt flammade upp och blev rött.
Men fler och fler strålknippen jagade genom rymden, och snart var all nattens hemskhet bortdriven. Försteningen var borta, och det kom fram så märkvärdigt mycket levande. Den svarta spillkråkan med den röda nacken började hamra med näbben mot en trädstam. Ekorren kilade ur sitt bo med en nöt, satte sig på en gren och började skala nöten. Staren kom flygande med en rottåga, och bofinken sjöng i trädtoppen.
Då förstod pojken, att solen hade sagt till alla dessa småttingar: »Vakna nu, och kom ut ur era bon! Nu är jag här. Nu behöver ni inte vara rädda för något.»
Från sjön hördes vildgässens rop, när de ordnade sig för flykten. Strax därpå kommo alla fjorton gässen flygande över skogen. Pojken försökte ropa till dem, men de flögo så högt uppe, att hans röst inte kunde nå dem. De trodde väl, att räven hade ätit upp honom för längesedan. De brydde sig inte en gång om att söka efter honom.
Pojken var nära att gråta av ångest, men solen stod nu på himmelen guldgul och glad och satte mod i hela världen. »Inte är det värt, Nils Holgersson, att du är ängslig eller orolig för något, så länge som jag finns,» sade solen.
Allt förblev oförändrat i skogen så lång tid ungefär, som en gås behöver för att äta sitt frukostmål, men just som morgonen höll på att övergå till förmiddag, kom en ensam vildgås flygande under det täta grentaket. Hon letade sig tveksamt framåt mellan stammar och grenar och flög mycket sakta. Så snart som Smirre räv såg henne, lämnade han sin plats under ungboken och smög emot henne. Vildgåsen undvek inte räven, utan flög ganska nära honom. Smirre gjorde ett högt språng efter henne, men han förfelade henne, och gåsen for vidare ner mot sjön.
Det dröjde inte länge, förrän en ny vildgås kom flygande. Hon tog samma väg som den första och flög ännu lägre och långsammare. Också hon for tätt förbi Smirre räv, och han gjorde ett så högt språng efter henne, att hans öron snuddade vid hennes fötter, men hon undkom honom oskadd och fortsatte tyst som en skugga sin väg mot sjön.
En liten stund gick, och återigen kom en vildgås. Ännu lägre och långsammare flög hon, ännu svårare tycktes hon ha att leta sig fram mellan bokstammarna. Smirre gjorde ett väldigt hopp, och det felades bara en hårsmån i att han hade gripit henne, men också denna gåsen räddade sig.
Strax efter att hon hade försvunnit, kom en fjärde vildgås. Fastän hon flög så långsamt och illa, att Smirre ansåg sig kunna fånga henne utan särdeles stor svårighet, var han nu rädd att misslyckas och ämnade låta henne flyga förbi oantastad. Men hon tog samma väg som de andra, och just då hon hade kommit mittöver Smirre, sänkte hon sig så djupt, att han förleddes att hoppa efter henne. Han nådde så högt, att han rörde vid henne med tassen, men hon kastade sig raskt åt sidan och bärgade sitt liv.
Innan Smirre hade flämtat ut, syntes tre gäss i rad. De flögo framåt på samma sätt som de andra, och Smirre gjorde höga språng efter dem alla, men det lyckades honom inte att fånga någon av dem.
Därpå kommo fem gäss, men dessa flögo bättre än de föregående, och fast också de tycktes vilja locka Smirre till språng, stod han emot frestelsen.
Om en rätt lång stund kom en ensam gås. Det var den trettonde. Det var en, som var så gammal, att hon var alldeles grå och inte hade ett mörkt streck på kroppen. Hon tycktes inte riktigt kunna bruka ena vingen och flög jämmerligt illa och snett, så att hon nästan rörde vid marken. Smirre inte bara gjorde ett högt språng efter henne, utan han förföljde henne springande och hoppande ända ner mot sjön, men inte heller den gången fick han någon lön för mödan.
När den fjortonde kom, tog det sig mycket vackert ut, därför att den var vit, och det glimmade som en ljusning i den mörka skogen, när den svängde sina stora vingar. När Smirre såg den, uppbjöd han all sin kraft och hoppade halvvägs mot grentaket, men den vita for förbi alldeles oskadd, den som de andra.
Nu blev det stilla en stund under bokarna. Det såg ut, som om hela vildgåsflocken hade farit förbi.
Helt plötsligt kom Smirre ihåg sin fånge och lyfte ögonen mot ungboken. Som det var att vänta, var parveln borta och försvunnen.
Men Smirre hade inte lång tid att tänka på honom, för nu kom den första gåsen tillbaka från sjön och flög sakta som förut fram under grentaket. Trots all otur var Smirre glad, att hon kom tillbaka, och han störtade sig efter henne med ett högt hopp. Men han hade haft för bråttom och inte gett sig tid att beräkna språnget, utan kom på sidan om henne.
Efter denna gåsen kom ännu en och så en tredje, en fjärde, en femte, ända tills varvet avslutades med den gamla isgråa och den stora vita. De flögo alla sakta och lågt. Just då de svävade fram över Smirre räv, sänkte de sig, alldeles som om de ville inbjuda honom att fånga dem. Och Smirre förföljde dem och gjorde hopp, som voro ett par famnar höga, men var inte i stånd att gripa en enda ibland dem.
Det var den förfärligaste dag, som Smirre räv hade upplevat. Vildgässen foro oupphörligen fram över hans huvud, kommo och foro, kommo och foro. Stora, härliga gäss, som hade ätit sig feta på de tyska åkerfälten och hedarna, svävade hela dagen fram genom skogen så nära honom, att han många gånger rörde vid dem, och han fick inte stilla sin hunger med en enda.
Vintern var ännu knappast förliden, och Smirre mindes dagar och nätter, när han hade måst driva omkring sysslolös utan att äga ett villebråd att jaga, när flyttfåglarna voro borta, när råttorna gömde sig under den frusna jordytan, och när hönsen voro instängda. Men all vinterns hunger hade inte varit så svår att uthärda som denna dagens missräkning.
Smirre var ingen ung räv. Han hade mången gång haft hundarna efter sig och hört kulorna vina om öronen. Han hade legat gömd djupt i lyan, medan taxarna hade krupit inne i gångarna och varit nära att finna honom. Men all ångest, som Smirre hade erfarit under den jäktande jakten, var inte att jämföra med den, som han kände var gång han misslyckades att gripa en av vildgässen.
På morgonen, när leken började, hade Smirre räv varit så grann, att gässen hade häpnat, när de sågo honom. Smirre älskade prakt, och hans päls var skinande röd, bröstet var vitt, nosen svart och svansen yvig som en plym. Men när kvällen kom denna dagen, hängde Smirres päls i tovor, han badade i svett, ögonen voro utan glans, tungan hängde långt ut ur hans flämtande gap, och ur munnen flöt skum.
På eftermiddagen var Smirre så trött, att han föll i yrsel. Han såg intet annat än flygande gäss för sina ögon. Han tog språng mot solfläckar, som han såg på marken, och mot en stackars nässelfjäril, som hade kommit för tidigt ut ur sin puppa.
Vildgässen fortsatte outtröttligt att flyga och flyga. De fortforo att pina Smirre hela dagen. Det rörde dem inte till medlidande, att Smirre var förstörd, hetsad, vansinnig. De fortsatte obevekligt, fast de förstodo, att han knappt såg dem, att han gjorde språng efter deras skuggor.
Först när Smirre räv sjönk ner på en hög torra löv, alldeles kraftlös och matt, nästan färdig att ge upp andan, slutade de att gäckas med honom.
»Nu vet du, räv, hur det går den, som vågar sig på Akka från Kebnekajse,» ropade de då i hans öra, och därmed lämnade de honom i ro.