Norrtullsligan/Kap 08
| ← Kapitel VII. |
|
Kapitel IX. → |
VIII.
Det går onödigt fort mot julen. För att klargöra den ekonomiska situationen utfärdade Eva i går ett cirkulär av följande lydelse:
Ligan kallas till sammanträde lördag afton för att rådgöra om angelägenheter av inre politisk art.
Vi samlades tidigt och mangrant. Ordföranden, Eva, låg på sin ottoman. Emmy satt rätt upp och ner och jag i ett soffhörn med Babys lilla huvud i mitt knä. Medan jag strök hennes lena lockar och heta kinder, undrade jag vid mig själv, vilket slag av aktion notarien själv skulle besluta sig för, sedan nu Baby mankerade honom i bostonklubben i tisdags. Orkar han med att fullfölja anfallsplanen och skrida till att uppträda som en sjunkande ungherre, som räcker ut handen efter den räddande ängeln, eller skall han rycka på axlarna och dansa boston med en annan? Jag önskade naturligtvis det senare, men undrade om jag behövde förbereda Baby på den förstnämnda möjligheten.
— Behagar de närvarande besluta att vi släcker lamporna innan vi skrider till förhandlingarna? sade ordföranden. Fotogenen har stigit.
Förslaget gick igenom utan svårigheter och när det ögonblickligen realiserats, fortsatte Eva:
— Jag har utlyst detta sammanträde, för att vi skall kunna vara i tillfälle att se nöden rätt en face i ansiktet. Till att börja med: hur många dar är det kvar på månaden? Tjugusex. Ja, de trettio sista dagarna är alltid de värsta, som var och en vet.
— Till det dagliga franskbrödet räcker kassan nog, sade jag, men det obehagliga med den här månaden är att det är jul, och då får man så oförskämda pretentioner. Och jag har Putte, flickor! Det har inte ni.
— Vi önskar vi hade, sade de alla på en gång, och jag måste rusa upp och kyssa dem.
— Vi kan väl spara litet nu till den i förväg, sade Emmy. Jag har alltid tyckt, att det är onödigt med smör, när det finns så utmärkt margarin.
— Pellerins margarin är bäst, men köp alltid Zeniths, sade Eva med en liten darrning i rösten. Tycker du inte, att vi skall köpa gammalt bröd också?
— Det gör vi ju alltid, när det finns, men för det mesta går det åt på dagen, svarade Magnhild och Emmy.
— Nej, det är inte sättet, sade jag, det förslår mera att skaffa extra inkomster. Vem har något att föreslå?
— Ligan har sedan urminnes tider brukat sy fina arbeten och ställa till små olagliga lotterier, sade Eva. Vi skulle bara ha börjat förr, men det är så gott vi startar med detsamma. Om vi ändå tänkt på det litet tidigare, så kunde vi ohelgat hela vilodagen i morgon och hunnit ett långt stycke.
Jag sade, att jag hade tänkt få märkning från Nordiska kompaniet och så ta extra arbete igen på byrån ett par timmar var eftermiddag.
— Jag vill sy riktiga julklappar och ge bort, sade Baby litet ömkligt.
— Baby har farliga tendenser, sade Eva, men man förlåter henne för hennes stora ungdom. För resten, liten, tillade hon listigt, har notarien redan tre soffkuddar, en blå och två gröna.
— Å, visst inte! — Baby for upp, ivrig och indignerad. — Han har bara en liten gul, ful, gammal — — —
— Jaså! sade vi menande och allvarligt, och Baby sjönk plötsligt ihop till en liten skrynklig hög på golvet, letande sig en springa i golvtiljorna att försvinna igenom.
— Seså, sade Eva, nu förklarar jag sammanträdet upplöst. Tänd, Baby, jag skall stoppa mina vantar.
Hon hade icke behövt vara finkänslig, för i detsamma ringde det på tamburklockan.
I tanke att det var Putte, rusade jag gladeligen ut för att öppna.
Jag höll på att ramla baklänges då jag fann att det var min förlovade strandvägskusin beväpnad med fästmannen, som är lärare och aldrig älskat någon annan. Jag har då inte blivit så förvånad, sedan den dag, då jag upptäckte, att han samtyckte till, att hon ville ha honom. Vid ljudet av deras röster dunstade flickorna in i det inre rummet, och jag fick in mitt främmande och placerade det i soffan mitt framför: Män må icke under någon förevändning taga plats i damkupé. Men det roade inte honom, så det märktes att det gått långt med honom; de skall gifta sig i nästa månad. Vi hade förfärligt tråkigt, och Görel och jag tänjde i det oändliga på hennes äktenskaps G, d. v. s. märkningen av utstyrseln. Jag frågade, om hon ville ge mig beställningen för gängse betalning, och då märkte jag, att hon hade tänkt sig att jag skulle hjälpa henne gratis och för äran. Hon har själv så litet tid, se, att ägna åt saken, hon går på adliga husmoderskursen. Hon visade mig ett urklipp ur en tidning om spelprinsessans utstyrsel — ser du, så skulle man ha det. Jag tänkte på vårt gamla bröd och Zeniths margarin och socialistnade till, och just i detsamma kommer Eva in, den raringen.
— Å, förlåt, är här främmande? Jag ville höra, Elisabeth, om du visste var den där brödpåsen är, där jag gömmer gamla brödkanter att ge djuren på Skansen? Jag tänker gå dit i morgon.
Jag gav fästmannen och Görel en liten blick; han bara stirrade på Eva, som var mycket näpen, som alltid, med sin lilla mjuka figur och sin rosenbladshy, men Görel stirrade på honom.
— Snälla Eva, sade jag tydligt, har du frågat Magnhild? Jag vet, att hon inte haft några vidare pengar den senaste tiden, sedan hon halvsulade sina kängor.
— Har hon ätit upp dem? Nåja, det fick hon så gärna, svarade Eva utan att ändra en min; jag hade ju sparat åt små hungriga djur i bur, så det kan komma på ett ut.
— Svälter ni? frågade fästmannen intresserad.
— Nej, det hör ni ju att vi inte gör, sade Eva, så länge brödkanterna räcker — — —
— Men, Sven lilla, de bara skämtar, kysste Görel fram och körde huvudet in mot hans axel, så att en av plymerna kittlade honom i ansiktet.
— Görel, sade jag strängt, det är på tiden att du får veta, att icke hela svenska folket halvsular sina kängor i Frankrike som du och moster. Jag tycker verkligen, att när du har en fästman, som konfirmerat en småprins och givit ut ett psalmboksförslag — —
— Bästa Elisabeth, sade fästmannen och såg på Eva, medan han talade, sedan när är du socialist?
— Sedan jag började försöka försörja mig själv, sade jag.
— Därför skall icke heller kvinnor försörja sig själva, avgjorde han.
— Mycket riktigt, inföll Eva och nöp mig oförmärkt i armen, de skall ägas av en man, som är deras husbonde och herre.
— Jag skulle, sade jag och nöp tillbaka, vilja föreslå, att de, i stället för att ägas av en man, ägdes av ett motsvarande antal män.
— Ett acceptabelt sätt att lösa kvinnofrågan, sade han och klappade sin privata lösning i ryggen.
Eva och jag gav varandra ett tecken i skydd av Görels plymer, och så lockade vi honom ut på hal is. Under Görels uppriktiga beundran höll han ett lärorikt föredrag om den plats, som kvinnan på grund av sin speciella och nyckfulla begåvning enligt försynens mening borde inta i skapelsen.
När de gått, höll Eva en föreläsning och härmade honom storartat, och för var gång hon efter en attack på kvinnan med basröst sade sitt: ”Men det finns undantag” med en trösterik gest, som sammanfattade oss andra, fick vi verkliga skrattattacker. Baby påstod, att hon blev trött i munnen.