Norrtullsligan/Kap 09

←  Kapitel VIII.

Norrtullsligan av Elin Wägner Kapitel IX.

Kapitel X.  →

IX.

Dagen före julafton.

Det var en tid i mitt liv, innan jag nått upp till de tjugu, som min stora sorg var, att det aldrig hände mig något. Jag gick omkring i spänd undran, varje möte på gatan, varje bud med ett paket, varje brevbärare med post skulle föra med sig det väntade, det anade och oanade.

När ingenting kom, blev jag ängslig och tänkte: skall jag tråka igenom hela mitt liv i en grå ledsamhet, skall min bok ha bara vita blad? Ack, sedan dess har jag haft nog och över nog av livets äventyr. Jag har slutat att räkna dem nu.

För rika människor passar julen, den gör dem ännu rikare, men de fattiga gör den blott ännu fattigare, när den affekterar dem alls. Men julen kommer till onda och goda med sina krav, och vanan att lyda gör, att man tänder ljus och ger varandra presenter och ser glad ut, alldeles som om ingenting annat vore möjligt.

Medan den kom närmare och närmare med jultidningar och annonser och rengöring och allt det där, fanns det ögonblick, då jag tänkte: Jag vill sitta i mörkret och trotsa mig igenom det. Jag vill inte snatta mig till julstämning i andras hem; jag vill inte spela jul, det är äckligt. Men så kom tanken på Putte, och jag förstod, att jag måste. Det var väl också bäst så. Det är till slut så litet man kan göra med livet, inte mycket mer än svara vänligt i telefon och ställa det litet roligt för Putte. Och då får man göra det.

Vi har gjort vårt bästa alla fyra. De sista fjorton dagarna har vi arbetat som slavar. Allesammans har vi haft extra arbete på våra kontor, och när vi kommit hem har vi sytt till långt över midnatt på var sitt arbete, som vi lyckats sälja lotter på — chefen tog 10 — och på vilka vi tänker förtjäna en slant var. Slantarna har vi lagt till förplägningskassan. Baby har magrat två kilo, och jag ser ut med ringar under ögonen så Gud mig hjälpe, men det har räckt till en kavaj och en ångmaskin åt Putte, och det är jag lycklig över.

Genom en underlig tillfällighet har chefen också haft arbete på kontoret kväll efter kväll, man kan då knappast misstänka, att han skall tjäna in till en kavaj och en ångmaskin. Han har mycket svårt att hålla sig lugn inne i sitt rum, så att egentligen hindrar han mig bara. I går kväll sade jag honom det och bad honom tänka på, att jag var fattig och behövde förtjäna. Då tog han bägge mina händer och förklarade, att de icke var skapade för att knacka på hans maskin. Härtill voro de för små och mjuka, och att det var blodig synd att jag skulle förstöra min ungdom och skönhet med kontorsarbete. Det hade varit mycket bättre, om han lovat mig löneförhöjning, men det aktade han sig nog för.

Det finns ett nytt slags flirt, som jag inte upplevat förr, kontorsflirten. Den har sin särskilda terminologi, sina situationer och speciella vedervärdigheter. I vanliga fall, om jag inte kan skaka hand med en man utan hjärtklappning, om vi ha något pinsamt emellan oss, så träffar jag honom helt enkelt inte mer än jag vill, behöver inte se honom, inte tala med honom.

Men är jag på kontor och finns mannen där, som han naturligtvis gör, då kan jag inte undfly. Varje morgon väntar mig mitt öde, arbetet och omtanken om min ekonomi tvingar mig i väg dit jag vet, att den mannen finns, som jag tycker för bra eller för illa om för att vilja träffa, tvingar en att andas samma luft, se, tala, svara, dag efter dag till dess — — —

Prat.

I dag gick jag klockan fem i ganska gott humör till hushållsskolan. Händerna hade jag fulla med paket, och jag gladde mig åt att komma hem och lacka in dem och lägga på dukar och skriva julklappsvers. För ögonblicket hade jag alldeles glömt Babys stora sorg sedan i går. Men när jag fick se barnet, kom jag plötsligt ihåg hennes kassabrist, och förstod att här var inte att hoppas på något roligt, förrän den saken blivit klar. Jag fick tårarna i ögonen av att se henne sitta ensam och hänga med huvudet, så blek och sorgsen utan att röra vid maten, och jag hann inte ner på stolen, innan hon sade: Elisabeth, har du 67 kr. och 58 öre?

— Min älskling, sade jag, nej, men jag kan skaffa dem — kanske. Har du inte hittat pengarna?

— Nej, sade hon och skakade dystert på huvudet. Som jag har räknat! Hela dagen i dag igen. Men det finns inga planer att hitta dem. Fast jag ska, förstås, ju ned med samma igen och leta. Jag skall leta hela natten, så ni får inte bry er om ifall jag inte kommer hem. Och nu till julen, Pegg! Vad skall jag göra?

Jag sade som alla gamla förståndiga människor i alla tider: ”Ät först, annars kan du inte räkna. Du hittar dem nog, om du inte är nervös.” Och Baby tyckte, som alla unga människor i alla tider, att gammalt folk är likgiltiga inför ens sorger och kommer med plattheter, men hon åt ändå. I ett anfall av galghumor beställde hon t. o. m. efterrätt.

— Pegg, detta är livets verkliga sorger och allvar. Detta har jag för att jag gått och hängt huvudet för notariens fruntimmer och trott jag var olycklig. Bah — all själens smärta är bara bosch. De verkliga sorgerna är gallsten och brist i kassan! Adjö, Pegg, om du hittar 67:58 på gatan kan du ringa på till 6359, för där är jag. — Och hon log ett litet smärtsamt leende och gick till kassan: — En kalvstek och en mandelform med sylt — 60 öre och 30, 90, var så god.

Jag blev kvar en stund ännu och funderade skarpt. Så gick jag tillbaka till kontoret. Där satt jag i en timme och försökte arbeta, väntande under stigande nervositet på att chefen skulle komma.

Han kom också, i ett milt, medgörligt Rosenbadslynne.

— Häradshövdingen har alltid varit vänlig, sade jag, vore det inte möjligt, det är kanske oförskämt, men ett förskott på lönen — 100 kronor —. Vad jag hatade honom för den blick, han fick i ögonen.

— Då får fröken sedan dåliga affärer allt framgent, sade han och såg stint på mig.

— Jag kan ju sitta av pengarna på eftermiddagarna, föreslog jag.

— Det finns kanske andra utvägar.

Jag förstod hans mening mycket väl, men sade: — Ja, jag skall försöka, om någon av mina släktingar vill hjälpa mig i stället.

— Och det tror ni, jag skulle låta er göra! Ni kan inte få pengarna av affären som förskott, för det skulle strida mot mina principer, men ni kan få dem personligen av mig.

— Villkoret? sade jag affärsmässigt men med börjande hjärtklappning.

— Ni själv, sade han och gick emot mig. Jag reste mig och gick bakom pulpeten.

— Förstår ni inte, att sammanställningen är förfärligt krass? sade jag med blodet i kinderna.

Då började han kalla sig själv fula namn och bad mig om ursäkt med många vackra ord, och jag skulle nödvändigt skaka hand med honom till tecken, att allt var bra mellan oss igen. Men jag ville begagna mig av situationen.

— Jag skall tala om för häradshövdingen, sade jag, att vi kontorsflickor har en hemlig svart lista på Stockholms flirtigaste chefer.

— Den skulle jag vilja se, sade han.

— Det tror jag nog, svarade jag, men det skall icke lyckas. Den existerar blott i den muntliga traditionen. Å, ni skulle bli förvånad! Ni är n:r 3 på den, alla kontorsflickor i Stockholm vet av det.

Det smickrade honom bara. O, det var lustigt; för att riktigt bräcka honom drog jag hela historien med Baby och kassabristen, men han trodde mig inte.

— Jag trodde fröken var mindre skenhelig än så, sade han, med frökens erfarenheter av livet!

Naturligtvis begrep jag, att det var Putte han menade, men teg, för jag visste, att han icke skulle tro mig, förrän han får se Putte i egen 13-årig hög person. Och darrande i hela kroppen gick jag ut i tamburen för att sätta på mig igen, fast besluten att gå till Strandvägen och förödmjuka mig på nytt för Babys skull.

Medan jag stod och fumlade med handskarna, kom han ut med ett kuvert i handen.

— Fröken skulle fått 100 kronor ändå som julklapp, sade han avmätt.

Jag blev förfärligt glad och överraskad och gav honom handen, som han kysste.

— Det syns då, att det icke är alltid, som jag verkar lugnande på häradshövdingen, sade jag skämtsamt.

— Det vill nog inte fröken heller, viskade han tätt inpå mig.

— Jag måste gå nu, förklarade jag och retirerade.

— Ett ögonblick. Jag ser på er att ni är ond alltjämt för att jag var så stygg och rå nyss? Vill ni inte visa mig, att ni inte hatar mig, för det får ni inte.

Mitt svar var två steg baklänges, men vid dörren fångade han mig, slog armarna om mig och kysste mig.

Jag var alldeles viljelös, minns bara, att jag hade en tanke:

— O, att han ids!

Men när jag väl kom ut på gatan, hur det gick till vet jag inte, vek allt annat för den plötsliga och stora glädjen, att nu hade jag i alla fall hjälp åt Baby och litet därtill. Och nu gnodde jag i väg till henne, och jesses vad flickungen blev glad! Vi rusade hem, men köpte en massa saker på vägen.

Därhemma surrade Eva omkring i ett tillstånd av obehärskad salighet över 50 kr. som hon opåräknat fått i julkova.

Hon skrattar ännu i sömnen, när jag skriver detta.

Klockan är över 12. Julafton alltså. Har jag gjort något förfärligt illa? I så fall är det fasligt, att jag inte ångrar en smul, bara känner mig uppskojad.