Nyckeln
← Wetterbergh, C. A. |
|
NYCKELN.
En miniaturteckning.
I.
Det oförklarliga har något tillockande, lärgirigheten vaknar, hvad man icke vet, kan man möjligen få veta; det är af denna orsak barnet spejar och frågar så ofta, ty det tror att vi ”store” veta så förskräckligt mycket; det är af denna orsak det oförklarliga, eller det som vi ej genast begripa, är oss kärt hela lifvet igenom, förutsatt likväl, att vi ej tro lifvets gåta löst derigenom att vi lefva och förmå äta biffstek och dricka bajerskt öl.
Då man är barn har man ingenting som liknar ärelystnad, och derföre faller det sig på intet vis tungt att få komma med ”på köpet”, då pappa och mamma skola på kalas; man fördrar till och med att de berätta för sällskapet, att de ej vågat lemna gunstig herrn hemma ensam, derföre att ingen har händer med honom; med ett ord, man är icke äresjuk, man är frisk ända midt igenom och har den oskattbara lyckan att vara utan jemförelse med andra; ty de der rangskilnaderna barn och barn emellan förstår man sig icke på. På ett så anspråkslöst sätt kom jag med på en bjudning hos Baron Dagobert Gyllenpil, en stor bjudning; ty sanningen var, att Anna Lena derhemma, vår beskedliga jungfru, ej hade hvad man kallar händer med unga herrn, som, på grund af sina fyllda åtta år och sin djupa lärdom i ABC-boken, ansåg sig kunna göra hvad han ville, då han var under Anna Lenas inseende, väl vetande att ej många ord skulle behöfvas, för att göra henne god igen, om så illa skulle åtbära, att hon fann sig föranlåten att säga: ”ja ja, lilla Rolf, det der skall jag tala om för Majoren.” — Jag kom således med på den stora bjudningen. Jag blef förblindad af de glindrande kronorna i taket, de stora speglarne på väggarna, förgyllningarna, folkhvimlet i de präktiga rummen, och ändtligen af de mjuka mattorna, som, trotsande mina klackar, läto min lilla person smyga fram tyst som en ande. I det vackra sällskapsrummet stod och satt en hel societet i tystnad — ett piano ljudade, en stor konstnär lät höra några af sina nyaste kompositioner. Det var säkert en stor konstnär; ty jag, äfven jag förstod honom, kände, kanske klarare än de andra, hvad han känt då han författade dessa stycken, tonfall och vändningar, som jag tyckte vara ett slags språk — kanske jag förut hört detta språk i en dröm, en sådan dröm, som endast barn kunna drömma. Jag stod tätt inkrupen intill min far och höll mig tyst så länge musiken varade, men också, i samma ögonblick den slutade, öppnade jag min frågobok.
— Hvem är den der gubben der står på pelaren?
— Det är en filosof.
— Fy, se filosofer så ut? Hvad är han af?
— Af marmor.
— Äro filosofer alltid af sten? — Så der fortsatte jag min examen om döda ting, ty de voro ovanligast. — Pappa! hvem är det vackra fruntimret der borta? fortfor jag och pekade på en skön qvinna, som, tätt omkretsad af herrar, smålog med ett barns liflighet och behag.
— Det är vår värdinna, friherrinnan Dagobert.
— Dagobert?
— Ja, hon kallas efter sin mans förnamn, ty der borta sitter en annan friherrinna Gyllenpil.
— Den der tjocka?
— Ja — tyst min gosse — hon kallas friherrinnan Alexander.
— Jaså. — Kors, pappa, hvad friherrinnan Dagobert är vacker!
Sida:Nordstjernan1845.djvu/181 Sida:Nordstjernan1845.djvu/182 Sida:Nordstjernan1845.djvu/183 Sida:Nordstjernan1845.djvu/184 Sida:Nordstjernan1845.djvu/185 Sida:Nordstjernan1845.djvu/186 Sida:Nordstjernan1845.djvu/187 Sida:Nordstjernan1845.djvu/188 Sida:Nordstjernan1845.djvu/189 Sida:Nordstjernan1845.djvu/190 Sida:Nordstjernan1845.djvu/191 Sida:Nordstjernan1845.djvu/192 Sida:Nordstjernan1845.djvu/193 Sida:Nordstjernan1845.djvu/194 Sida:Nordstjernan1845.djvu/195 Sida:Nordstjernan1845.djvu/196 Sida:Nordstjernan1845.djvu/197 Sida:Nordstjernan1845.djvu/198 Sida:Nordstjernan1845.djvu/199 Sida:Nordstjernan1845.djvu/200 Sida:Nordstjernan1845.djvu/201 Sida:Nordstjernan1845.djvu/202 Sida:Nordstjernan1845.djvu/203 Sida:Nordstjernan1845.djvu/204 Sida:Nordstjernan1845.djvu/205 Sida:Nordstjernan1845.djvu/206 Sida:Nordstjernan1845.djvu/207 Sida:Nordstjernan1845.djvu/208 Sida:Nordstjernan1845.djvu/209 Sida:Nordstjernan1845.djvu/210 Sida:Nordstjernan1845.djvu/211 Sida:Nordstjernan1845.djvu/212 sakramenskade von Turn som höll ett sådant tal om qvinnans värde, han borde ha min juvel.
Den, som ej någonsin trott, att juveler finnas, att det gifves ett qvinnligt värde, som likt en perla blygsamt gömmer sig i hjertats helgedom, är ej värdig att finna andra juveler än de falska, de eftergjorda fluss-grannlåterna, som blott genom sin slipning och sina facetter likna de verkliga, men till sin halt äro glasbitar utan värde, och snart, rispiga och skadade, bortblandas i gruset.
Gamle onkel Gabriel, du tänkte godt om hela verlden och gladde dig säkert innerligt i ditt barnahjerta, då lilla Anna stod vid dina knän och mottog din välsignelse; du trodde dig göra godt, då du gaf Emerence dina gods. Arma gubbe, du bedrog dig; ty välsignelsen hade du sjelf skiljt från egodelarna. Dina penningar skola skingras, men din välsignelse lefver oförskingrad i ett soldattorp, der alla äro nöjda med litet; öfver hvars låga tak stormen far fram utan att skada. Hur ofta kan ej nyckeln ringa sannt och säga:
Armod i ditt bo,
Hopp och tro,
Rikedom och lycka.