Odæ Sveticæ (1674)/VI. Kärleks-prijs
← V. Tröste-sång |
|
VII. Ächtastånds-Prijs → |
Hwad himmelsk krafft som wäcker opp
Hvart ädelt Sinne/ Siäl ock Kropp/
At hugna sig och blifwa kär/
År alt thäd gott ock wackert är!
All Lijfs och lefnads springekälla/ iag menar tig O kärleek reen: Hur skal iag titt beröm fram ställa? titt mästa lof är dock titt meen. En Himmelsk Tunga boorde mig/ om tig at siunga wärdelig.
Tå ett oskapat hijsligt öde
War/ thed dock slätt als-intet war;
Gud sielf af Kärleks öfwerflöde
Then ganska Werlden skapat haar.
Af Gud blef Kärlek först utsänd/
Til Gud bör han ock blifwa wänd.
Hwem är som än titt lopp förmeenar/
Hur är din Mackt så underbaar!
Jord/ Himmel/ Watten tu för-enar/
At thäd lijf får som lijf eij haar;
I Elden haar du ditt hemwist;
Du äst i Werlden först ock sist.
Förutan dig är alt i tystnad/
Ohyggligt/ mörkt/ ijskalt och dödt:
Mäd dig är alt i liuflig lystnad/
Frögdsamligt/ täckt ock som nyfödt:
Som Norden för all Segel-nåål/
Ästu för all Natur ett Måål.
Et urwärk snart af gången stannar/
När thed eij haar sin tyngd och wickt:
Alt wårt beställ thäd samma sannar/
När thed eij är af Kärlek qwickt.
Då är wårt lijf en ork-lös Död/
Wår hog en Dröm/ wij sielf en söd.
Du äst som ädla hiertat adlar/
Thess nedrig tancka är tin soot;
Förutan dig man bittig sadlar/
Dock kommer aldrig foot om foot:
Du äst en drifft uti wårt Blood/
Du yrker/ styrcker alt wårt Mood.
Til Dygd ock ähra du osz reetar/
När Hiertat undfår dijne stick/
Med flijt ock ifwer thed arbetar/
At föllia foort ditt råd ock skick.
All swårheet gör du lätt som strå/
Til thess man dock ditt mål kan nå.
Til Konst och lära du osz lockar/
Med Suckersöt wälsmakligheet:
Stoor ting förståndet underbockar/
Med en sött-twingand lämpligheet.
Där du ditt Tiäll haar slagit neer/
Owett och groofhet man eij seer.
Till roo du wåra tanckar böijer/
Som wist thed högsta goda är.
Alt hierte-gnaag ur wägen röijer/
Som arga sinnen möta plär.
Du äst thed starka wärldens band/
Som sammen-håller folk och land.
Omsicktigheten af dig läres/
Råd blijr din såta föllie-slag:
Förfarenheeten af dig näres/
Som bättrar dömet dag från dag:
Til thess thet fast i sanning står/
Thed onda flyr/ thed goda får.
Skönheeten snart sitt wörde miste/
All' ögons strålar woordo stumm:
Hwad gåfwor är snart ingen wiste/
Män får man Kärlek lijte rum:
Som blixt och åskia genom slår/
Slijk krafft du ginast känna får.
Du gör at Folk hvar-andra möta
Med hiertefrögdig höflighet;
Du gör at wänner trohet sköta/
I alsomstörsta liuflighet.
Stygg' ord ock wärck/ fuult samwets solk/
Du lemnar kölds och mörksens Folk.
All werdsens Sorg du underkufwar/
Uti dig sielfwan wederqwäckt;
Hwad ampert är/ du oss förliufwar/
In til wår siste ande-dräckt:
Du swalkar hettand' hierte-glöd/
Gieer Sinnes-roo i kroppens död.
Dens Blod som du haar öfwergifwit/
Är i sitt lijf fast wärr' än död;
Tu onskan haar från honom drifwit/
All dygde-lust/ wårt Sinne-bröd:
Han är sig sielf en plåge-stad/
Hans werld ett långligt Sorge-bad.
För-rottnelsen du ewigt tråszar/
Din är och blijr ju Segren än:
Hwad Tijd och ålder sönder-kråszar/
Hoop-samlar du til lijfs igän.
Hwad jordiskt är/ til jord förgås/
Af Kärlek åter wederfås.
När iag en ting mig föör til sinnes/
En nyck mitt Hierta sätter ann:
At intet gott i werlden finnes/
Som någorleds ju skada kan.
Ju hög'r en ting af wärde är/
Ju större Last thesz miszbruk bär.
I Soolen är ju Elden fijner/
I jorden är han jord-bemängd;
I Gudi sielf reen kärleek skijner/
I syndigt Hierta är han wrängd.
Dock om Förnufft osz råda får/
Blijr osz en stadig kärleks wåår.
Ty älskom nu hwart redligt Sinne/
Thet wackert gott och ährbart är:
Haat/ Af-und/ ondska/ Sorg förswinne/
Som Blood och Mood förtära plär.
Så får wår hiertan sannas wijd/
At wår Tijd är en gyllen Tijd.