Odæ Sveticæ (1674)/VII. Ächtastånds-Prijs

←  VI. Kärleks-prijs
Odæ Sveticæ
av Samuel Columbus

VII. Ächtastånds-Prijs
VIII. Til en ung sielf-klook  →


[ 30–31 ]
VII.

En trogen wänskaps liuflighet/
Jag rätt wijd intet lijkna weet:
Om nu den fins i Ächtastand/
Hwad hiertli-liufligt hierte-band!

Cantus.

Hur fåfängt är alt hwad mäd ifwer I Mänsklig' Hiertan effterstå; Där Tijd ock Lycka dock kullrijfwer/ Alt hwad Ehr hog sig fäster på: En trogen wänn ock roligt Sinn/ Är aldrastörsta Skatten min.

Bassus.
2.

En Kunglig Spijra kan snart wändas/
  Uti en ringa Heerde-staaf.
Ährgirigheet kan aldrig ändas/
  Förr än hon tränges need i graaf.
  En trogen wänn och roligt sinn/
  Blijr aldrastörsta ähran min.

3.

Gullboijor meer än dyrt den köper/
  Som sig til träl åt Mammon gieer;

[ 32–33 ]

Wällust som snarast fram-omlöper/
  Som Blixten flyr/ och är eij meer:
  En trogen Wän och roligt Sinn/
  Är aldrastörsta Lusten min.

4.

The Konst-wärck som Naturen påcka/
  Är een skeenfager ögnefrögd:
De måste sig för Tiden båcka/
  Och lemna hiertat ringa nögd!
  En trogen wänn och roligt Sinn/
  Taar tijden aldrig ur mitt Minn.

5.

När iag mijn Sinnen widt utsänder/
  At hämta til Förnufftet fram;
Hwad werlden täckligt före-wänder
  Af alt sitt sminka' gods och kram:
  En trogen wän och roligt Sinn
  Blijr billigt största skatten min.

6.

När iag min hog än längre föllier/
  Hwar mig min Skatt blir uppenbaar;
På twiflans Haaf bland många böllior/
  Min styrsel Himlen på sig taar;
  Och förer til din blijda strand/
  Du heder-wärde Äckta-stand.

7.

Då iag orörligt huus mig bygger/
  På Dygd och Trooheets fasta grund:
För all hog-rettnings anfall trygger/
  Eij acktar All-mans marga fund;
  Eij af-unds onske-fulla tand:
  Ty prijsar iag mitt äckta-stand.

8.

Är iag eij rijk af gyllne stycker
  Som floo'n Pactólus gull-sand bär:

[ 34–35 ]

Mig Himlen med sin Nåd besmycker/
  Och mig min deel med roo beskär.
  Gott nöije är min gyllen sand/
  Ty prijsar iag mitt Äckta-stand.

9.

Naturen all will thed bejaka/
  At ensamt lefwa ledsamt är:
Den minsta fogel haar sin Maka/
  Den han för andra håller kär.
  Alt hvad som hafwer lijf och and/
  Med mig thed prijsa Äckta-stand.

10.

Om sorge-moln mig stundom drifwer/
  (Som Lufften altijd klaar eij står;)
En gång thed Soolen sönder-rifwer/
  När Gud så will thed öfwer-går:
  I medler tijd hans Nådes-brand/
  Mig lijsar i mitt æckta-stand.

11.

Sool-blomman rörd af Kärleks minne/
  Sig skickar effter Soolen sin:
Altså ock iag med ährsamt Sinne/
  Skal gå tilhanda wännen min.
  Gott hiertelaag är ju thed band/
  Som gör thäd rätte æckta-stand.

12.

Hwad lust at sij/ när Kärlek drifwer
  Den råda bör/ sig giee til träl!
När i twå Makars Kroppar blifwer/
  En innerlig för-eenad Siäl!
  En är dens andras högra hand:
  O Himmels-liufwe æckta-stand!

[ 36–37 ]
13.

Ack at! män thet står eij at önska/
  Dy grymma död skull borto blij;
Dock skal i ewig tijder grönska
  Min wänn hoos mig/ ditt wälde frij:
  Så segrar öfwer mackten din/
  En trogen Wänn ock roligt Sinn.