Odjur, människor och gudar/I den eviga fredens land
| ← En röd strövkår i vår väg |
|
Mysterier, underverk och en ny strid → |
I DEN EVIGA FREDENS LAND
Invånarna i Urianhai, sojoterna, äro stolta över att vara de mest oförfalskade buddhister och över att de bibehållit den helige Ramas lära och Sakkia-Mounis höga vishet. De äro utpräglade fiender till krig och blodsutgjutelse. Så långt tillbaka som på 1200-talet föredrogo de att flytta ut från sin fädernebygd och taga sin tillflykt längre norrut hellre än att strida eller att bli en del av den blodige erövraren Djingis Khans välde, vilken åstundade att med sina styrkor införliva dessa oförlikneliga ryttare och skickliga bågskyttar. Tre gånger i historien ha sojoterna på det viset dragit mot norr för att undvika strider, och ingen kan säga, att människoblod någonsin besudlat deras händer. I sin fredskärlek ha de sökt undslippa krigets fasor. Icke ens de stränga kinesiska härskarna kunde i detta fredens land i fullt mått tilllämpa sina hårda lagar. På samma sätt uppförde sig sojoterna, när ryssarna i sin vanvettiga blodtörst och brottslighet bragte slaktandets pestsmitta över deras land. De undveko hårdnackat sammanstötningar och strider med de röda trupperna och friskarorna och drogo med sina familjer och boskap söderut till de avlägsna furstendömena Kemtjik och Soldjak. Den östra grenen av denna ström emigranter gick genom dalen Buret Hei, där vi ständigt passerade grupper av dem med deras boskap och fårhjordar.
Vi redo raskt utmed den slingrande vägen genom Buret Hei och kommo efter två dagar till bergspasset mellan dalarna Buret Hei och Karga. Vägen var nu icke blott mycket brant, utan spärrades ofta av kullfallna lärkträd och avbröts egendomligt nog ej sällan av sumpiga platser, där hästarna hade svårt att ta sig fram. Ibland gick vår farliga väg bland mindre stenar, som rullade bort under hästarnas fötter och studsade ner utför bråddjupet vid sidan. Det var mycket påfrestande för våra hästar att ta sig fram över dessa moräner, som voro en kvarleva efter forna tiders glaciärer på bergens sidor. Stundom hade vi att färdas på branten av ättestupor, där hästarna satte massor av stenar och sand i rörelse. Jag minns särskilt ett ställe, där berget var alldeles betäckt med ett sådant löst gruslager. Vi måste stiga av och med tyglarna i hand gå bredvid hästarna nästan ett par kilometer över den osäkra marken, i vilken vi sjönko ner till knäna, utför bergets sida med den djupa branten alldeles inpå oss. Ett enda oförsiktigt steg skulle kunnat komma oss att störta ned i avgrunden. Denna olycka hände också en av hästarna. Den hade sjunkit ner till buken i det lösa gruset och hade ingen möjlighet att få fotfäste, utan följde med skredet och rullade utför branten. Vi hörde blott ljudet av träd som knäcktes utmed dess dödsfärd. På detta sätt fingo vi med stor svårighet ta oss ner för berget och lyckades också mestadels behålla sadlarna och övriga tillhörigheter oskadda. Längre bort måste vi överge en av våra packhästar, som vi haft med oss hela vägen från norra gränsen av Urianhai. Först befriade vi den från dess packning, men detta hjälpte icke och ej heller våra rop och andra försök att driva fram den. Den stod alldeles orörlig och såg så utmattad ut, att vi insågo, att dess mödors dagar voro slut. Några sojoter hjälpte oss att undersöka den, kände på musklerna på framben och bakben, togo dess huvud i sina händer och förde detta åt olika sidor samt sade sedan, efter det de noga undersökt dess huvud:
»Den hästen står inte ut med mera. Dess hjärna är uttorkad.» Vi hade ingenting annat att göra än att lämna den efter oss.
Den aftonen kommo vi till en trakt, där landskapet hade en mycket mera tilltalande karaktär. Vi uppnådde nämligen på toppen av en höjd en platå, bevuxen med lärkträd. På den upptäckte vi några jagande sojoters jurtor, täckta med bark i stället för med skinn, vilket är det vanliga. När vi närmade oss, rusade tio med gevär beväpnade karlar ut ur dem emot oss. De omtalade, att fursten av Soldjak icke tillät någon att komma fram denna väg, emedan han var rädd, att mördare och rånare skulle komma inom hans landamären.
»Återvänd till den plats varifrån ni kommer», sade de till oss med förskrämda blickar.
Jag svarade ingenting, men avstyrde ett gräl, som höll på att uppstå mellan en gammal sojot och en av mina officerare. Jag pekade på ett litet vattendrag i dalen framför oss och frågade vad det hette.
»Ojna», svarade sojoten. »Det utgör furstendömets gräns, som det är förbjudet att övergå.»
»Jaså», svarade jag, »men ni kanske tillåter, att vi rastar här och värmer oss litet.»
»Javisst», utropade de gästvänliga sojoterna och förde oss till sina tälthyddor.
På vägen dit begagnade jag tillfället att ge den gamle sojoten en cigarrett och en annan en ask tändstickor. Vi gingo alla tillsammans utom en sojot, som linkade långsamt efter oss, under det han höll handen för näsan.
»Är han sjuk?» frågade jag.
»Ja», svarade den gamle sojoten sorgset. »Det är min son. Han har blött näsblod i två dar och är alldeles utmattad nu.»
Jag stannade och ropade den unge mannen till mig.
»Knäpp upp ytterrocken», tillsade jag honom, »blotta hals och bröst och vänd upp ansiktet så mycket ni kan.» Jag tryckte på halsådern på båda sidor av hans huvud under några minuter och sade därpå till honom:
»Nu har näsbloden stannat. Gå till er hydda och lägg er en stund.»
Den »hemlighetsfulla» verkan mina fingrar åstadkommit hade gjort ett starkt intryck på sojoterna, och den gamle sojoten viskade med bävan och vördnad:
»Ta lama, ta lama! (Store doktor).»
Inne i jurtan bjödos vi på te, under det att den gamle sojoten satt och grubblade allvarligt på någonting. Därpå rådgjorde han med sina stamfränder och sade till sist:
»Furstens maka har en ögonsjukdom, och jag tror, att fursten skulle bli mycket glad, om jag förde ’ta lama’ till honom. Han kommer inte att straffa mig, för hans befallning var, att inga ’elaka människor’ skulle få passera, men det kan inte utgöra något hinder för ’goda människor’ att komma till oss.»
»Gör som ni själv tycker är bäst», sade jag i ganska likgiltig ton. »Jag förstår mig verkligen på att bota ögonsjukdomar, men jag skall gärna vända om dit varifrån jag kommit, om ni befaller det.»
»Nej, nej!» utropade den gamle mannen förfärad. »Jag skall själv ledsaga er.»
När vi sutto vid elden, tände han sin pipa med ett stycke flinta, torkade av munstycket på sin ärm och räckte pipan till mig på äkta, gästvänligt infödingssätt. Jag uppförde mig »comme il faut» och drog några bloss. Sedan räckte han pipan till varje medlem av vårt sällskap och fick av var och en en cigarrett, litet tobak eller några tändstickor. Det var inseglet på vår vänskap. Snart fylldes vår jurta av en massa individer runt omkring oss, män, kvinnor, barn och hundar, så att det var alldeles omöjligt att röra sig. Bland dem dök upp en lama, slätrakad och med kortklippt hår samt klädd i sin kasts vida röda dräkt. Hans kläder och anletsdrag voro mycket olika mot den övriga mängden av smutsiga sojoter med hårpiskor och skinnmössor, som slutade med en ekorrsvans uppe på toppen. Denne lama var mycket vänligt stämd mot oss, men kastade ständigt begärliga blickar på våra guldringar och klockor. Jag beslöt att utnyttja snikenheten hos denne Buddhas tjänare, gav honom te och torrt bröd samt meddelade honom, att jag var i behov av hästar.
»Jag har en häst. Vill ni köpa den av mig?» frågade han. »Men jag tar inte emot ryska sedlar. Låt oss göra någon byteshandel.»
Jag höll på en lång stund och prutade med honom, och till sist lyckades jag för min vigselring, en regnkappa och en sadelväska av läder erhålla en präktig sojot-häst, för att med den ersätta den packhäst vi förlorat, samt en killing. Vi tillbragte natten där och undfägnades med fett fårkött. Nästa morgon gåvo vi oss av under ledning av den gamle sojoten på vägen genom Ojna-dalen, där det fanns varken berg eller träsk. Som vi visste, att min och min väns hästar jämte tre andra voro alltför medtagna för att uthärda färden fram till Kosogol, beslöto vi oss för att försöka få köpa sådana i Soldjak. Snart kommo vi i närheten av sojot-jurtor, omgivna av boskap och hästar, och till sist närmade vi oss furstens flyttande huvudstad. Vår vägvisare red i förväg för att ha en palaver med honom, sedan han försäkrat, att fursten skulle med glädje ta emot »ta lama», ehuru jag märkte stor oro och rädsla i hans ansikte, när han sade detta. Inom kort kommo vi ut på ett stort, med buskar tätt bevuxet fält. Nere vid flodstranden fingo vi se stora jurtor, över vilka fladdrade gula och blå flaggor och vilka vi lätt gissade oss till vara säte för regeringen. Snart därpå återkom vår ledsagare med strålande uppsyn. Han viftade med händerna och ropade:
»Nojon (fursten) ber er vara välkomna! Han är mycket glad!»
I stället för krigare måste jag nu bli diplomat. När vi närmade oss furstens jurta, möttes vi av två ämbetsmän, som buro mongoliska mössor med uppåtstående påfågelsfjädrar baktill. Med djupa bugningar bådo de den främmande »nojon» stiga in i jurtan. Min vän, tataren och jag efterkommo inbjudningen. I den präktiga, med dyrbara sidentyg draperade jurtan blevo vi varse en liten och klen gammal man med visset ansikte. Han var slätrakad, hade kortklippt hår och bar en hög toppmössa av bäver med röd silkestofs, som slutade i en mörkröd knapp med långa påfågelsfjädrar utstrålande bakåt. På näsan hade han stora kinesiska glasögon. Han satt på en låg divan, nervöst fingrande på kulorna på sitt radband. Detta var hans höghet fursten av Soldjak, buddhistisk överstepräst. Mycket hjärtligt bad han oss vara välkomna och anmodade oss att slå oss ner framför den på ett fyrfat av koppar brinnande elden. Hans förvånansvärt vackra furstinna bjöd oss te, kakor och kinesiska sötsaker. Vi rökte våra pipor, men fursten i sin egenskap av lama tillät icke sig själv att göra detta, ehuru han uppfyllde sin skyldighet som värd genom att föra till sina läppar de pipor vi erbjödo honom, och till gengäld räckte han oss sin snusdosa av grön nefrit. Sedan dessa etikettens fordringar blivit fullgjorda, avvaktade vi, att han skulle börja samtalet. Han frågade, om vår resa gått lyckligt och vilka planer vi härefter hade. Jag talade alldeles öppet med honom och anhöll om hans gästfrihet för de övriga i vårt sällskap och för hästarna. Han gav genast sitt bifall och befallde, att fyra jurtor skulle sättas upp för oss.
»Jag hör, att den främmande ’nojon’», sade fursten, »är en skicklig läkare.»
»Ja, jag förstår mig på en del sjukdomar och har med mig litet medicin», svarade jag, »men jag är inte någon läkare. Jag är vetenskapsman inom andra fack.»
Men det fattade fursten icke. För hans enkla sinne var den man en läkare, som kunde behandla en sjukdom.
»Min hustru har haft ont i ögonen oavbrutet i två månader», sade han. »Bota henne!»
Jag bad furstinnan visa mig sina ögon, och jag fann, att hon hade en typisk näthinneinflammation, orsakad av den ständiga röken i jurtan och den allmänna smutsen. Tataren hämtade min medikamentslåda. Jag tvättade hennes ögon med borsyra och dröp in en smula kokain och en svag zinksulfatlösning.
»Jag ber er, att ni botar mig», sade furstinnan. »Far inte härifrån, förrän ni har gjort det. Vi skall ge er får och mjölk och mjöl för hela ert sällskap. Jag gråter mycket ofta nu, därför att förr hade jag mycket vackra ögon och min man brukade säga åt mig, att de lyste som stjärnor, men nu är de så röda. Jag kan inte uthärda det, nej, omöjligt!»
Hon stampade mycket nyckfullt med foten och frågade med ett kokett leende:
»Ni vill väl bota mig?»
Vackra kvinnor äro sig lika överallt, antingen det är i belysningen på Broadway, utmed den ståtliga Themsen, på de livliga bulevarderna i det glada Paris eller i sojot-furstinnans med siden draperade jurta bortom det med lärkträd bevuxna Tannu Ola.
»Jag skall helt visst göra vad jag kan», svarade den nye ögonläkaren.
Här tillbragte vi tio dagar, omgivna av hela den furstliga familjens vänlighet och gästvänskap. Furstinnans ögon, som för åtta år sedan tjusat den redan då gamle fursten, voro nu återställda. Hon var utom sig av förtjusning och släppte sällan spegeln.
Fursten gav mig fem ganska bra hästar, tio får och en säck mjöl, som omedelbart förvandlades till torrt bröd. Min vän förärade honom en romanov-sedel på femhundra rubel med en bild av Peter den store, under det jag gav honom en liten guldklimp, som jag hittat i en strömfåra. Fursten befallde en sojot att följa med oss till Kosogol. Hela den furstliga familjen ledsagade oss till klostret, som låg tio kilometer från »huvudstaden». Vi besökte icke klostret, men gjorde ett uppehåll vid en »dugun», vilket betyder en kinesisk handelsplats. De kinesiska köpmännen betraktade oss på ett mycket fientligt sätt, ehuru de samtidigt utbjödo alla slags varor åt oss och särskilt tänkte locka oss med sina runda lerkrus med »majgolo», ett slags sött brännvin med anissmak. Som vi icke hade vare sig omyntat silver eller kinesiska dollars, kunde vi endast se på dessa frestande flaskor med längtansfulla blickar, tills fursten kom till vårt bistånd och befallde kineserna att stoppa fem stycken i våra sadelväskor.