←  Min reskamrats hemlighet
Odjur, människor och gudar
av Ferdinand Ossendowski
Översättare: Thorsten W. Törngren

Kamp för livet
Ett fiskafänge  →


[ 25 ]

KAMP FÖR LIVET


Jag var således ensam. Runt omkring mig endast skogen med snötäckta, ständigt gröna cederträd, avlövade buskar och så långt jag kunde se mellan trädens grenar och stammar ett väldigt hav av snö och cedrar. Det var den sibiriska »taigan» (skogen). Hur länge skall jag bliva nödsakad att vistas här? Skola mina vänner få veta var jag finns? Vad kan väl hända min familj? Dessa frågor brunno oavlåtligt som eld i min hjärna. Snart kom jag underfund med varför Ivan fört mig så långt bort. Vi passerade många ensliga platser, som lågo mycket avlägset från varje mänsklig varelse och där Ivan kunnat lämna mig i trygghet, men han sade alltid, att han ville föra mig till en plats, där det var lättare att livnära sig, och det var det här. Det behagliga i min ensliga tillflyktsort låg i cederskogen och de skogbeklädda bergen, som sträckte sig åt synkretsens alla håll. Cedern är ett ståtligt, kraftigt träd med ett vitt utgrenat lövverk, likt ett ständigt grönt tält, välkommet som ett skydd för alla levande varelser. Bland dessa träd rådde alltid ett brusande liv. Ekorrarna hoppade från träd till träd, nötskrikorna läto höra sina gälla skrik, en flock domherrar med sina karminröda bröst svepte genom träden som eldflammor, och en hel liten armé gullfinkar uppenbarade sig och fyllde luften med sin visselkonsert. En hare skuttade från den ena trädstammen till den andra, och efter honom smög sig fram den knappt synliga skuggan av en vit hermelin, som kröp utefter snön. Jag kunde länge ge akt på den svarta fläcken, som jag visste vara spetsen av dess svans. En ståtlig hjort nalkades försiktigt på snöns hårda [ 26 ]skare, och slutligen hade jag besök från bergets topp av den sibiriska skogens konung, den bruna björnen. Allt detta förströdde mig, avledde mina sorgliga tankar och gav mig mod att uthärda. Ehuru det var besvärligt, fann jag också nöje uti att klättra upp till toppen av mitt berg, som stack upp över skogen och varifrån jag kunde se bort till den röda strimman vid horisonten. Där låg det röda berget på Jenisejs bortre strand. Där funnos landet, städerna, vännerna och fienderna, och där fanns också den punkt, där jag hade min familj. Det var en av orsakerna till att Ivan fört mig dit. Och under det dagarna förflöto i min ensamhet, började jag bittert sakna denne följeslagare, som visserligen varit Gavronskys mördare, men tagit hand om mig som en far, alltid sadlat min häst åt mig, huggit ved och gjort allt möjligt för att ordna det behagligt för mig. Han hade levat många vintrar i ensamhet endast med sina tankar som sällskap ansikte mot ansikte med naturen — jag skulle vilja säga inför Guds ansikte. Han hade prövat på ensamhetens fasor och förvärvat sig förmåga att uthärda dem. Ibland tänkte jag, att om jag måste gå min död till mötes på denna plats, skulle jag använda mina sista krafter till att släpa mig upp på bergstoppen för att dö där med mina ögon riktade över den ändlösa vidden av berg och skogar mot den punkt, där mina kära funnos.

Men detta liv gav mig många tillfällen till eftertanke och ännu mera sysselsättning för mina kroppskrafter. Det var en oupphörlig kamp för tillvaron, svår och ansträngande. Det hårdaste arbetet var att göra i ordning de grova stockarna för naidan. De kullfallna trädstammarna voro täckta av snö och fastfrusna vid marken. Jag var tvungen att gräva fram dem och sedan med tillhjälp av en lång stör som hävstång förflytta dem från deras plats. För att underlätta detta arbete föredrog jag att skaffa mig stockar uppe på berget, varifrån det var lätt att låta dem rulla ned, ehuru klättringen dit upp var besvärlig. Snart gjorde jag emellertid en utmärkt upptäckt. Nära min håla fann jag nämligen, att under någon hård storm blåst omkull en stor mängd lärkträd, dessa skogens vackra, men dystra jättar. Stammarna voro betäckta med snö, men hängde fortfarande [ 27 ]fast vid sina stubbar vid det ställe, där de bräckts av. När jag högg i dessa stubbar med yxan, fastnade denna i dem och kunde endast med svårighet ryckas loss, och när jag undersökte anledningen härtill, fann jag, att de voro fulla av kåda. Stickor av dessa kådrika träd behövde endast en gnista för att antändas, och efter den upptäckten hade jag alltid ett förråd därav för att hastigt kunna få eld för att värma mina händer, när jag kom tillbaka från jakten, eller för att koka mitt tevatten.

Mina dagar upptogos huvudsakligen av jakt. Jag kom underfund med att jag måste indela varje dag till vad jag hade att göra för att därigenom avleda mina sorgsna och beklämmande tankar. När jag druckit mitt te på morgnarna, gick jag i allmänhet ut i skogen för att få tag i tjäder och orre. Sedan jag skjutit en eller två, började jag laga min middag, som aldrig bestod av någon rätternas mångfald. Det var ständigt soppa på vilt jämte torrt bröd och sedan en mängd koppar te, denna oundgängliga dryck ute i skogarna. När jag en dag var ute på jakt efter fågel, fick jag höra ett prassel i den täta buskvegetationen, och då jag såg mig försiktigt omkring, upptäckte jag spetsarna av hornen på en hjort. Jag kröp framåt mot platsen, men det vaksamma djuret hörde mig nalkas. Med stort brak rusade det sin väg från buskaget, och sedan det sprungit bort omkring trehundra steg, såg jag mycket tydligt, att det stannade på bergssluttningen. Det var ett ståtlig exemplar, med mörkgrå päls, nästan svart utmed ryggraden, och så stor som en liten ko. Jag lade min bössa mot en gren och fyrade av. Hjorten tog ett långt skutt, sprang några steg och stöp. Uppbjudande alla mina krafter, sprang jag efter den, men den kom på fötter igen och till hälften hoppade, till hälften släpade sig upp för berget. Med ett andra skott avlivade jag den, och jag hade fått en varm matta för min jordkula och ett ansenligt köttförråd. Hornen satte jag upp bland grenarna på min vägg, där de tjänstgjorde som en utmärkt hängare.

Jag kan icke glömma en mycket intressant, men rätt så sällsam tilldragelse, som utspelades på några kilometers avstånd från min håla. Där låg ett litet träsk övervuxet med [ 28 ]gräs, vari det fanns gott om tranbär, och dit kommo vanligen tjäder och rapphöns för att äta av bären. Jag närmade mig ljudlöst bakom några buskar och fick se en hel flock tjäder krafsa i snön och plocka i sig bären. Medan jag betraktade denna tavla, gjorde en tjäder plötsligt ett skutt, och hela flocken flög genast skrämd sin väg. Till min förvåning började den första fågeln höja sig rätt upp i luften i spiral flykt och störtade sedan livlös rätt ned. När jag gick fram, sprang en rovlysten hermelin från den döda tjäderns kropp och gömde sig under stammen av ett kullfallet träd. Fågelns hals var svårt sargad. Då begrep jag, att hermelinen, som anfallit tjädern och bitit sig fast i dess hals, blivit lyft upp i luften av fågeln, medan den sugit till sig dess blod, och varit orsaken till det häftiga fallet tillbaka till marken. Tack vare hermelinens härvid ådagalagda aeronautiska skicklighet sparade jag en patron.

På detta sätt kämpade jag för mitt dagliga bröd, under det mina tankar blevo allt tyngre och bittrare. Dagar och veckor förflöto, och snart kände jag fläkten av varmare vindar. På öppna platser började snön töa bort, och här och där syntes små rännilar. Somliga dagar såg jag en fluga eller en spindel, som vaknat till liv efter sin vintersömn. Våren var i antågande. Jag fick klart för mig, att det var omöjligt att komma ut ur skogen under denna årstid, då alla strömmar svämmade över sina bräddar, träsken blevo oframkomliga och djurens stigar förvandlades till fåror för rinnande vatten. Jag förstod, att jag var dömd att fortsätta min ensliga tillvaro, tills sommaren kom. Våren utvecklade sig mycket snabbt, och snart var mitt berg fritt från snö och endast betäckt med stenar, stammarna av björkar och aspar samt myrstackarnas höga käglor. Floden bröt på flera ställen sitt istäcke och forsade med skum och bubblor.