Oliver Twist/24
| ← KAP. 23 |
|
KAP. 25 → |
KAP. 24.
Ett kort, men viktigt kapitel.
Den gamla krokryggiga och darrande gumman linkade utför korridorerna och uppför trapporna och mumlade då och då ett otydligt svar på fru Corneys skällsord. Slutligen orkade hon ej längre, utan måste stanna för att hämta andan. Hon räckte ljuset till fru Corney, som gick raskt förut och inträdde i rummet, där den döende låg.
Det var en usel vindskammare. Borta i andra ändan däraf stod ett ljus och brann. Vid sängen satt en gammal vakhustru. Då den andra gumman hade kommit in, satte de bägge gamla fattighjonen sig vid spiseln och började hviska med hvarandra.
»Sade hon något, medan jag var borta, Anny?» frågade den gumman, som hämtat fru Corney.
»Inte ett ord», svarade Anny. »Hon låg och fäktade litet med armarna, men jag höll henne, och så domnade hon af igen. Hon har inte mycket krafter kvar, så att jag fick ganska lätt bukt på henne.»
»Fick hon något af det varma vinet, som doktorn ordinerade att hon skulle ha?» frågade den andra.
»Nej, jag kunde inte få i henne en droppe. Då drack jag ur det själf, och det gjorde godt.» De bägge gamla häxorna sneglade försiktigt åt sidan för att öfvertyga sig om, att ingen hörde dem, och fnissade belåtet.
»Ja», sade hon, som gått med budet, »jag minns nog den tiden, då hon själf skulle ha gjort likadant.»
»Ja, det var humör i henne på den tiden, då hon klädde lik här på inrättningen...»
I det samma kom fru Corney fram till dem. Hon var nu trött på att vänta och frågade skarpt, hur länge den döende skulle ligga utan medvetande.
»Inte länge, frun», svarade Anny. »Tålamod bara! Döden tar oss tids nog allesammans.»
»Å, håll mun, gamla idiot!» sade frun strängt. »Säg mig, Martha, har hon varit sådan förut?»
»Ja, ofta», svarade Martha.
»Men nu är det sista gången», inföll Anny. »Hon vaknar bara en gång till, och sanna mina ord, se’n lefver hon inte lång stund.»
»Ja, det kan göra det samma», sade fru Corney vresigt, »för jag ämnar i alla fall inte sitta här och hänga. En annan gång besvärar ni mig inte för ingenting. Jag är inte skyldig att se alla gamla käringar här i huset dö, och jag vill det heller inte, förstår ni det, ni båda gamla spöken!»
Hon ämnade snurra af ut genom dörren. Men gummorna, som hade vändt sig om mot sängen, gåfvo i det samma ifrån sig ett litet skrik, och hon såg sig om. Den sjuka hade satt sig upp i sängen och sträckte ut armarna. »Hvem är det?» frågade hon med ihålig röst.
»Tyst, tyst», sade den ena af gummorna och lutade sig öfver henne, »lägg dig ner igen!»
»Jag lägger mig aldrig mera lefvande!» sade den döende och spjärnade emot. »Jag vill tala med henne där! Kom hit, ännu närmare! Jag vill hviska något till er!» Hon grep fru Corney om armen, så att denna måste sätta sig på stolen bredvid sängen. Hon ämnade just börja tala, då hon fick sikte på de bägge gummorna, som stodo och böjde sig fram och spetsade öronen. »Kör ut de där båda!» hviskade hon. »Genast! Genast!»
De bägge gamla häxorna jämrade sig i kapp öfver, att det hade gått så långt med den arma stackaren, att hon ej längre kände igen sina bästa vänner. Men åldfrun knuffade utan vidare ut dem genom dörren och återvände därefter till sängen.
»Hör nu på mig!» sade den döende med höjd röst, som om hon samlat sina sista krafter. »I det här rummet — ja, i samma säng — skötte jag en gång en ung vacker kvinna, som hade kommit hit dödstrött och med blödande fötter. Hon födde en liten gosse och dog — låt se, hvad var det för år?»
»Det är detsamma med årtalet», inföll den otåliga fru Corney. »Nå, hvad var det vidare med henne?»
»Hvad var det vidare?» upprepade den döende, som sjunkit tillbaka i sitt förra slöa tillstånd. »Hvad var det vidare? Jo, nu vet jag!» utbrast hon plötsligt och satte sig upp i sängen med blossande ansikte och vildt rullande ögon. »Jag plundrade henne! Hon var ännu inte kall — hör ni, hennes lik hade ännu inte kallnat, då jag stal från henne.»
»Hvad i Herrans namn stal du?» frågade åldfrun och gjorde en rörelse, som om hon ville kalla dit folk.
»Det!» svarade den sjuka och lade sin hand öfver hennes mun. »Det enda hon hade! Hon hade behöft kläder att hålla sig varm med och mat för att inte svälta ihjäl, men hon hade inte skilt sig från det, utan hade det gömdt i barmen. Och det var guld förstår ni — äkta guld, som kunde ha räddat hennes lif!»
»Äkta guld!» upprepade fru Corney och böjde sig ifrigt ner öfver den döende, som hade sjunkit tillbaka. »Vidare! Vidare! Hvem var hon? Och när var det?»
»Hon bad mig gömma det väl, jag var ju den enda, som var hos henne. Och jag stal det! Man skulle ha behandlat gossen bättre, om man hade vetat det alltsammans.»
»Om man hade vetat... hvad?»
Den sjuka gjorde ännu en kraftansträngning. »Då modern kände, att döden närmade sig, hviskade hon till mig, att om hennes barn blef vid lif, skulle det kanske komma en dag, då det inte behöfde blygas så mycket öfver sin stackars mor. »Herre Gud», sade hon, antingen det nu blir en gosse eller en flicka...»
»Hvad hette barnet?» afbröt fru Corney henne.
»De döpte honom till Oliver», mumlade den sjuka sakta. »Och guldet, som jag stal... guldet...»
»Ja, hvad var det?»
Fru Corney böjde sig ännu djupare ner öfver sängen. Men hon drog sig instinktmessigt tillbaka, då den sjuka ännu en gång, långsamt och stelt, satte sig upp och famlade med bägge händerna på täcket, mumlade några obegripliga ord — och sjönk tillbaka.
»Stendöd!» sade den ena af de bägge gummorna, som genast rusade in, så snart dörren öppnades.
»Ja, och naturligtvis var det ingenting hon hade att säga!» förklarade fru Corney och gick likgiltigt sin väg.