Oliver Twist/25
| ← KAP. 24 |
|
KAP. 26 → |
KAP. 25.
Åter hos Fagin & C:o.
Samma kväll som detta hände i fattighuset, satt Fagin i sitt näste och funderade vid brasan. Bakom honom vid ett bord sutto Räfven, unge herr Charley och Chitling och spelade whist. Räfven hade trekarlen. Då och då, när tillfälle gafs, granskade han hastigt och uppmärksamt Chitlings kort och inrättade sitt spel därefter. Det måste tilläggas, att Chitling och hans medspelare alltid tappade, hvilket dock ej på minsta sätt tycktes förarga unge Charley. Hvarje gång ett spel var slut, stämde han tvärtom upp ett skallande gapskratt och svor på, att han aldrig i sitt lif hade varit med om en så’n skojig whist. Hans skratt väckte till och med Fagin ur hans grubblerier och föranledde honom att fråga, hvad det var.
»Det är Chitling», sade Charley skrattande, han har inte vunnit ett enda spel; han och jag spela mot Räfven och trekarlen.»
»He he he!» fnissade juden med en min, som om han mycket väl förstod, huru det gått till, »den, som vill vinna på Räfven, får stiga upp tidigt om mornarna och öfva sig.»
»Och då måste han ändå ha dragit på sig stöflarna om kvällen och ha glasögon för bägge ögonen och kikare till på köpet», förklarade unge herr Charley.
Räfven, som satt med hatten på, hörde med öfverlägset lugn på dessa loftal och ville slå vad om, att han vid hvarenda gifning skulle få den första »målaren». Då ingen kände sig hågad att slå vad med honom, började han, gällt hvisslande, teckna på bordet med en bit krita en plan af Newgatefängelset. Plötsligt vände han sig till Chitling och sade: »Hvad du har blifvit väldigt tråkig, Tommy! — Hvad tror ni, att han sitter och funderar på, Fagin?»
»Hur skall jag kunna veta det, min vän?» svarade juden och vred hufvudet mot dem, medan han blåste på elden med pusten. »Kanske på att han tappade nyss... eller kanske på det lilla sommarnöjet han nyss kommer ifrån, he he he! Har jag inte rätt?»
»Visst inte!» förklarade Räfven och tog ordet ur munnen på Chitling. »Hvad tror du, Charley?»
»Jag tyckte», svarade Charley flinande, »att han var så ovanligt kärvänlig mot Betsy. Se, så han rodnar! Nej, det var lifvadt, ha ha ha! Han är förlibt! Tommy är förlibt!» Och Charley öfverväldigades till den grad af skratt, att han ramlade ner på golfvet, och där låg han en stund och skrattade, och han skrattade ännu, då han återtagit sin plats på stolen igen.
»Bry dig inte om honom, min vän», sade Fagin lugnande till Chitling, och han blinkade till Räfven och gaf Charley en varnande puff med pusten. »Charley pratar alltid så mycket dumheter. Håll du dig till Betsy, det är en präktig flicka, och om du gör som hon säger, står du dig bra.»
»Gör jag kanske inte det?» frågade Chitling. »Tror ni, att jag hade kommit i trampkvarnen, om jag inte hade rättat mig efter henne? Om jag bara hade velat säga ett enda ord om henne, så hade jag sluppit lös — är det inte sant, Fagin?»
»Jo, naturligtvis, min vän, naturligtvis», svarade juden, »men det var du alldeles för storsint till, alldeles för storsint!»
»Nåja», förklarade Tommy och såg sig omkring, »då är det väl ingenting att grina åt?»
Juden skyndade sig att försäkra, att det alls inte var någon som grinade, och han såg på unge herr Charley liksom för att uppfordra denne att bekräfta hans ord. Men just som Charley öppnade munnen för att bedyra, att han aldrig i sitt lif varit så allvarlig som nu, frustade han tyvärr ut i en riktig kaskad af skratt. Hvarpå den förolämpade Tom Chitling utan vidare ceremonier rusade tvärt öfver golfvet för att ge honom ett knytnäfslag, som (då Charley behändigt böjde sig undan) träffade juden midt i bröstet, så att han tumlade mot väggen. Där stod han nu och kippade efter andan, medan Tommy förkrossad såg på.
»Tyst!» utbrast Räfven i det samma. »Det ringde!» Och han tog ljuset och smög sig ut.
Strax därefter, medan de andra sutto i mörkret, hördes en ny häftig ringning. Räfven kom tillbaka och hviskade något med hemlighetsfull min till Fagin.
»Hvad för slag?» utbrast juden. »Ensam?!» Han stod ett ögonblick och bet i sina gula fingrar, och det kom ett uttryck i hans ansikte, som om han var rädd för något. Slutligen såg han upp. »Hvar är han?» frågade han.
Räfven pekade ut mot trappan och gjorde en rörelse, som om han ville gå sin väg.
»Ja», sade juden till svar på hans tysta fråga, »släpp in honom!... Tyst, Charley och Tom! ut med er!»
Charley och Tom Chitling försvunno ögonblickligen, som om jorden uppslukat dem. Strax därefter kom Räfven utför trappan, med ljuset i handen och följd af en karl i grof kavaj. Karlen såg sig hastigt omkring i rummet, vecklade därefter af sig en vidlyftig halsduk, som hade dolt hela den nedre delen af hans ansikte, och befanns nu vara den gentile Toby Crackit, men blek, otvättad och orakad.
»God kväll, Fagin!» sade den hedersmannen och nickade till juden. »Stoppa ner den här halsduken i min hatt, du Räf, så att jag vet, hvar den är, då jag skall till att gå!» Därmed drog han fram en stol till spiseln och satte sig med fötterna uppe på gallret. »Se bara, Fagin!» tillade han och pekade nedslagen på sina kragstöflar, »inte en droppe blanksmörja se’n — ja, ni vet! Inte en droppe! Låt bli att stå och glo på mig så där, människa! Hvar sak har sin tid; jag kan inte tala om affärer, förr än jag har ätit och druckit; jag har inte fått en ordentlig bit mat på tre dagar!»
Juden gaf Räfven en vink, att han skulle sätta fram på bordet hvad de hade; sedan slog han sig själf ned midt emot inbrottstjufven och väntade. Men Toby tycktes ingalunda ha någon brådska att börja samtalet. Förgäfves sökte juden läsa i hans ansikte, hvilka nyheter han medförde. Toby såg trött och utsliten ut, men för öfrigt hade han sin vanliga prägel af själfbelåten liknöjdhet. Då reste juden sig och gick otåligt af och an på golfvet och följde med spänning hvarje bit han förde till munnen. Toby fortfor helt trankilt att äta, tills han ej orkade mera. Då först körde han ut Räfven, stängde dörren, lagade till en grogg åt sig och harskade sig för att tala: »Alltså, Fagin —»
»Ja — ja visst», inföll juden ifrigt och drog fram sin stol till hans.
Toby tog sig en klunk ur glaset och förklarade, att whiskyn var utmärkt. Därefter placerade han sina fötter uppe på spiselkransen, så att de kommo ungefär i jämnhöjd med hans hufvud. »Alltså, Fagin...» sade han. »Hur är det med Bill?»
»Hvafalls?» skrek juden och flög upp från stolen.
Toby bleknade. »Det är då väl inte meningen —?» började han.
»Meningen? Meningen?» skrek juden ursinnigt och stampade i golfvet. »Hvart ha de tagit vägen? Hvar ä’ Sikes och pojken? Hvar hålla de sig gömda? Hvarför ha de inte varit här?»
»Det misslyckades», mumlade Toby.
»Det vet jag», svarade juden och tog upp en tidning ur fickan och pekade på den. »Vidare då?»
»De sköto och träffade pojken. Vi satte af öfver fälten med honom mellan oss — öfver stock och sten. Och de satte efter oss. Förbanna mig, kom inte hela grannskapet på benen, och hundarna voro efter oss.
»Men pojken?» flämtade juden.
»Bill hade honom på ryggen och flög som en stormvind. Vi stannade för att ta honom emellan oss igen; då hängde hufvudet ner på honom och han var kall. De va’ alldeles i hälarna på oss, hvar och en måste tänka på sig, om han skulle klara sig för galgen. Så skildes vi åt och lät pojken ligga där i ett dike. Om han var lefvande eller död, skall jag inte kunna säga.»
Juden hörde ej mera. Han utstötte ett stönande läte, ref sig med bägge händerna i håret och rusade ur rummet, ut ur huset.