Oliver Twist/35
| ← KAP. 34 |
|
KAP. 36 → |
KAP. 35.
Ett kort kapitel.
»Jaså, ni reser med mig i dag?» frågade doktor Losberne, då Harry Maylie slog sig ned jämte honom och Oliver vid frukostbordet. »Ni ändrar ju beslut som en väderflöjel.»
»Ni skall, hoppas jag, nog en gång få anledning att bedöma mig annorlunda», svarade Harry och rodnade utan synlig orsak.
»Det hoppas jag också», svarade doktorn, »fastän jag, uppriktigt sagdt, tviflar på det. I går morse hade ni plötsligt kommit på det klara med, att ni skulle stanna och som en god son följa er mor ner till kusten. Strax före middagen meddelade ni mig, att ni skulle göra mig den äran att följa med mig så långt min väg går åt Londonhållet. Och ändtligen i går aftse bad ni mig i hemlighetsfull ton, att vi skulle ge oss af, innan damerna hade stigit upp. Följden är den, att nu måste Oliver sitta fastsmidd här vid bordet, i stället för att han skulle ha ströfvat omkring på ängarna och samlat botaniska märkvärdigheter. Tycker du inte också, Oliver, att det går för långt?»
»Det skulle ha gjort mig mycket ondt, om jag inte hade varit hemma, när ni och herr Maylie resa», svarade Oliver.
»Hm, snäll pojke!» sade doktorn. »Du skall komma och hälsa på mig, då ni ha kommit hem igen. Men allvarsamt sagdt, Harry, är det ett budskap från stormakterna, som har vållat denna plötsliga brådska att komma i väg?»
»Jag har alldeles icke, medan jag varit här, fått något budskap från »stormakterna», hvarmed väl bl. a. menas min högförnäma onkel.»
»Ni är en konstig kurre», sade doktorn och såg på honom. »Nå, man vill väl välja in er i parlamentet nu till jul, och sådana plötsliga omsadlingar äro ju alltid en god förberedelse till det politiska lifvet. Träning behöfs ju, antingen det gäller en syssla, en silfverbägare eller ett första pris.»
Harry Maylie gjorde en min, som om han ämnade stoppa till munnen på doktorn med ett par generande anmärkningar. Men han nöjde sig med att svara: »Vi få se!» och sedan talades det ej vidare om saken. Strax därefter stod vagnen utanför dörren, Giles bar ut sakerna, och doktorn skyndade efter för att se till, att de blefvo ordentligt fastsurrade.
»Oliver», sade Harry halfhögt, »jag vill gärna tala ett par ord med dig.»
Oliver gick bort till honom i fönsternischen, där han stod, och förvånade sig öfver, att han såg så dyster och på samma gång upphetsad ut.
»Nu skrifver du ju mycket bra, inte sant?» frågade Harry och lade sin ena hand på gossens axel.
»Jo, någorlunda.»
»Jag kommer kanske inte hem igen så snart och ville gärna att du skref till mig — till exempel hvar fjortonde dag, hvarannan måndag, under adress Centralpostkontoret, London. Vill du det?»
»Ja, det vill jag gärna», svarade Oliver, helt stolt öfver hans begäran.
»Jag ville gärna, att du skulle skrifva till mig om, hur mamma och... fröken Maylie ha det», fortfor Harry. »Du kan mycket väl fylla ett helt ark med att tala om, hvad ni ta er för och hvad ni ha talat om och om hon — jag menar om de tyckas vara glada och ha det bra. Förstår du mig?»
»Ja, mycket väl.»
»Men jag vill hälst, att du inte talar till någon om det», fortfor Harry ifrigt, »ty då skulle kanske mamma anse, att hon bör skrifva oftare, och jag vill ogärna göra henne besvär. Låt detta bli oss emellan. Men skrif nu riktigt utförligt!»
Oliver kände sig helt viktig och lofvade att vara både tystlåten och utförlig. Därpå tog Harry afsked af honom och försäkrade honom upprepade gånger, att han var hans vän.
Doktor Losberne satt redan i vagnen; Giles (som skulle stanna hos frun) stod och höll vagnsdörren öppen; inifrån trädgården sågo pigorna på. Harry sneglade flyktigt upp till fröken Roses fönster och sprang sedan raskt upp och satte sig bredvid doktorn.
»Kör!» ropade han till kusken. »Fort! I galopp! I dag måste det gå som en stormvind!»
»Nånå!» utbrast doktorn. Han slog hastigt ner fönstret och sade till kusken: »Jag kan mycket väl nöja mig med något mindre fart än stormvindens.»
Vagnen rullade bort. Bullret däraf försvann allt mer och mer — ett ögonblick doldes vagnen af ett dammoln — kom åter fram — och blef slutligen alldeles borta. Då äfven dammolnet skingrats, försvunno åskådarne.
Det var dock en, som fortfor att länge se åt detta håll. Uppe bakom den hvita gardinen, som hade dolt henne för Harrys ögon, satt fröken Rose.
»Han tycktes vara munter och glad», sade hon för sig själf. »Jag var rädd för, att han inte skulle vara det, men jag misstog mig. Det gläder mig mycket.»
Tårar kunna ju betyda både glädje och sorg. Men de, som gledo utför fröken Roses kinder, medan hon satt där uppe och stirrade tankfullt åt samma håll, tycktes nästan mera häntyda på sorg än på glädje.