←  KAP. 37
Oliver Twist
Samhällsroman
av Charles Dickens
Översättare: Ernst Lundquist

KAP. 38
KAP. 39  →


[ 189 ]

KAP. 38.

Gamla bekanta.

Följande kväll vaknade Sikes ur en tung sömn och frågade dåsigt brummande hvad klockan var. Han bodde nu i ett annat hus än det, där han förut hade bott, fastän icke långt därifrån. Rummet var fattigt och dåligt möbleradt, det fick blott ljus från ett smalt fönster, som vette ut mot en trång och smutsig gränd. Också åtskilliga andra tecken tydde på, att det gått bakåt för Sikes, och hans bleka, afmagrade ansikte bekräftade detta ytterligare. Han låg på en säng, insvept i sin stora kappa, och hans utseende förskönades just icke af en smutsig nattmössa och veckgammal svart skäggstubb. Hunden satt bredvid sängen och såg allvarligt på sin herre; då och då, när något buller hördes, antingen på gatan eller någonstädes i huset, spetsade han öronen och morrade. Borta vid fönstret satt Nancy och lappade inbrottstjufvens gamla väst. Äfven hon var blek och såg så tärd ut af nattvak och brist, att man knappt skulle ha kunnat känna igen henne, om icke på rösten.

»Klockan är bara litet öfver sju», sade hon. »Hur är det med dig i kväll, Bill?»

»Usel som vattsoppa», brummade han med en af sina vanliga svordomar. »Kom hit och ge mig en handräckning, så att jag kan komma upp ur den här förbannade sängen.»

Sjukdomen hade icke mildrat Sikes’ lynne. Medan Nancy hjälpte honom och ledde honom till en stol, svor han öfver hennes klumpighet och knuffade henne.

»Låt bli att lipa!» brummade han sedan. »Kan du ingenting annat än det, så är det bäst du packar dig af. Förstår du?»

»Ja, ja», svarade hon och vände bort ansiktet och tvingade sig till att småle. Därefter lade hon handen på hans axel och sade: »I kväll skall du inte vara stygg mot mig, Bill?»

»Jaså», brummade han, »hvarför inte det?»

»Så många, många nätter», svarade hon med en kvinnlig ömhet, som till och med gjorde hennes röst mjuk, »har jag suttit tåligt och vårdat dig, som om du varit ett litet barn, och i kväll ser jag dig för första gången som du brukar vara. Inte sant, om du hade [ 190 ]tänkt på det, Bill, skulle du inte ha behandlat mig som du gjorde nyss? Säg, att du inte skulle ha gjort det!»

»Nej, det skulle jag väl inte», brummade han. »Men hvad tusan tjuter tösen för nu igen? Låt mig slippa de där dumheterna. Upp och rör på dig och plåga mig inte med ditt fruntimmerspjunk!»

När som hälst annars skulle denna uppmaning och den barska ton, hvarmed den uttalades, otvifvelaktigt ha gjort åsyftad verkan. Men Nancy var alldeles utmattad; hon lät hufvudet sjunka mot stolryggen och svimmade, innan Bill hunnit utstöta de svordomar, hvarmed han vid sådana tillfällen brukade ge sina ord eftertryck. Då han ej visste, hvad han skulle gripa till vid denna oväntade tilldragelse, försökte han med litet hädiskt tal, men då det ej förslog, ropade han på hjälp.

»Hvad är det, min vän?» frågade juden och stack in hufvudet genom dörren.

»Tag och gif tösen en handräckning», svarade Sikes otåligt, »och stå inte där och grina!»

Med ett utrop af förvåning skyndade Fagin fram till Nancy. Alldeles i hälarna på honom kom Räfven; han lade i en hast ifrån sig ett bylte på golfvet, ryckte från unge Charley (som också var med) till sig en butelj, tog ur korken med tänderna, smakade på innehållet (förmodligen för att förebygga ett vilsetag) och hällde därefter en del däraf i halsen på patienten. — »Tag och ge henne litet luft med pusten, Charley!» kommenderade han. »Ni kan klappa henne i händerna, Fagin, medan Bill knäpper upp hennes klädning.»

Alla dessa upplifningsförsök utfördes mycket energiskt, i synnerhet af unge Charley, som tycktes finna det honom tilldelade uppdradraget mycket nöjsamt. Nancy hämtade sig småningom och vacklade till en stol bredvid sängen, där hon gömde ansiktet i hufvudkudden. Bill Sikes blef sålunda ensam om att uttrycka sin förvåning öfver de oväntade gästernas ankomst. »Hvad blåser det nu för ett gement väder, efter ni kommer?» frågade han Fagin.

»Inte alls något gement väder, min vän», svarade juden, »ty ett gement väder för aldrig något godt med sig, men jag kommer med läckerheter, som det skall fägna er att se. Hör du, Räf, lös upp knytet och låt Bill se de småsaker, som vi gaf ut alla våra pengar för i morse.»

Räfven löste beskäftigt upp den gamla duken omkring byltet och lämnade, ett i sänder, de föremål det innehöll till unge Charley, som under högljudda loford lade dem ifrån sig på bordet. »En så’n kaninpastej, Bill!» utbrast han. »Gjord af så’na läckra små kräk, att till och med benen smälta i munnen, man behöfver inte ta bort dem! — Och här är ett halft skålpund grönt te, så starkt, att om man häller varmt vatten på det, får man knappt locket att sitta kvar på tekannan. — Halftannat skålpund pudersocker af de allra största sockerrör de ha i plantagerna! — Bröd och nykärnadt smör — och ett stycke Gloucesterost! Och här är kronan på verket... make till [ 191 ]det här har du aldrig smakat!» Ur en af sina bottenlösa fickor drog han upp en stor, väl korkad vinflaska, medan Räfven samtidigt ur den flaska han nyss bemäktigat sig slog i ett stort glas brännvin, hvilket Bill hällde i sig utan ett ögonblicks tvekan.

»Ah!» utbrast juden och gnuggade belåten sina händer. »Nu repar ni er, Bill, hvad?»

»Repar mig!» härmade Sikes. »Jag kunde ha strukit med tjugu gånger om, utan att ni hade rört ett finger för att hjälpa mig! Hvad skall det betyda, din satans skurk, att du har låtit mig ligga här i öfver tre veckor?»

»Nej, hör nu gossar, hör bara! Vi, som komma med alla de goda sakerna till honom!» sade juden och ryckte på axlarna. »Jag har ju varit borta från London, min vän, i öfver en vecka, på en expedition!»

»Såå», brummade Sikes. »Nå, men de andra fjorton dagarna, då ni lät mig ligga och rossla här som en sjuk råtta i sitt hål?»

»Kunde inte rå för det, Bill! I så mångas närvaro kan jag inte förklara det, men — jag kunde inte rå för det, på min ära!»

»På hvad?» brummade Sikes med det djupaste förakt. »Skär en bit af pastejen där, en af er, pojkar, för att ta bort smaken af det där ur min mun! Annars kväfver det mig.»

»Seså, bli nu inte ond, min vän», bad juden ödmjukt. »Jag har sannerligen inte glömt er, Bill, aldrig ett ögonblick!»

»Nej, det vill jag lofva!» Sikes smålog bittert. »Ni har gjort upp planer hela tiden, medan jag legat här i frossa och feber! Och naturligtvis, Bill skulle göra det och det åt er, och alltsammans så godt som för intet, så snart han kunde stå på benen igen. Jag hade väl fått ligga här och dö om inte tösen hade varit.»

Juden tog ifrigt fasta på hans sista ord. »Ja visst, Bill, om inte tösen hade varit!» sade han. »Men hvem annan än mig har ni att tacka för att hon var här?»

»Nej, det skall Gud veta, att han har rätt i!» inföll Nancy, som i det samma hastigt trädde fram. »Låt honom vara, låt honom vara!»

Samtalet tog en annan vändning. Efter en hemlig vink af den sluge gamle juden började gossarne nu traktera Nancy med brännvin, hvaraf hon likväl förtärde högst obetydligt. Fagin, som ställde sig ovanligt upprymd, lyckades få Sikes i bättre humör, dels genom att låtsa, som om han ansåg hans hotelser för ett litet lustigt skämt, och dels genom att gapskratta åt ett par plumpa kvickheter, hvar till inbrottstjufven nedlät sig efter att upprepade gånger ha anlitat brännvinsflaskan.

»Ja, allt det här kan vara godt och väl», sade Sikes slutligen. »Men jag måste ha schaber af er och det i kväll.»

»Jag har inte en enda pluring på mig», sade juden.

»Så har ni så många flera där hemma. Ja, hur många ni har, det vet jag inte, tillade han», då juden bedyrande lyfte upp händerna, [ 192 ]»det vet ni kanske inte ens själf, ty det skulle ta en vacker tid att räkna dem. Men pängar måste och skall jag ha i kväll, förstår ni?»

»Nåja», suckade juden, »jag skall skicka hem Räfven och...»

»Nej, det blir ingenting af med den saken!» förklarade Sikes. »Räfven är alldeles för räfaktig, han skulle inte komma igen eller också ta miste om vägen eller bli knipen af polisen eller hvilka skälmstycken ni nu hittade på. Nej, Nancy skall gå med hem och hämta pängarna, så är jag säker, och så lägger jag mig så länge och tar mig en lur.»

Efter åtskillig dagtingan lyckades juden slutligen pruta af halftannat pund på de begärda fem, och han svor på, att han nu bara hade aderton pence kvar att lefva på. Därefter sade han farväl till sin tillgifne vän och gick, följd af Nancy och gossarne. Bill kastade sig på sängen och beredde sig att sofva, tills flickan kom tillbaka.

Hemma hos juden sutto Toby Crackit och Tom Chitling vid sitt femtonde parti cribbage, hvilket den senare naturligtvis förlorade och därmed sin femtonde och sista sexpenceslant. Toby tycktes bli litet generad öfver att påträffas i så förtroligt sällskap med en herre, som stod så långt under honom i bildning och intelligens. Han reste sig genast för att gå och frågde gäspande, hur Sikes mådde.

»Har det varit någon här, Toby?» sade juden.

»Inte en katt en gång!» förklarade Toby och rättade på sin skjortkrage. »Fy fan, så tråkigt här har varit! Om jag inte af pur beskedlighet hade roat den här spolingen, hade man inte kunnat hålla ögonen öppna.»

Han strök sin vinst till sig och stoppade den i västfickan med en min, som om det egentligen var under en Toby Crackits värdighet att befatta sig med sådana småslantar. Därefter svassade han ut ur rummet med så elegant hållning, att unge herr Chitling sände beundrande blickar efter hans pantalonger och stöflar, tills de voro ur sikte. Han förklarade, att han ansåg femton sexpencestycken vara en billig ersättning för nöjet att få vara tillsammans med en sådan man, och att han inte brydde sig ett dyft om, att han hade tappat. »Jag kan ju för resten gå ut och förtjäna mera när jag vill, inte sant, Fagin?»

»Jo visst, min vän», svarade juden och blinkade till de bägge andra pojkarne, att de skulle låta bli att drifva med Tom. »Det är alldeles riktigt. Och ju förr du ger dig i väg, desto klokare är det... ja, Räf och Charley, det är visst också på tiden, att ni gå till ert arbete. Klockan är snart tio, och ni ha ännu ingenting förtjänat.»

Gossarne togo sina hattar, nickade farväl till Nancy och gingo. Under vägen gjorde Räfven och Charley sig mycket lustiga på Tom Chitlings bekostnad, fastän det ju egentligen icke låg något så märkvärdigt i hans uppförande. En mängd fina unga herrar betala ju alltid långt mera än han för att kunna visa sig i »gentilt» sällskap [ 193 ]Och en mängd herrar af den s. k. fina societeten bygga ju sitt rykte på ungefär samma grund som den fiffige Toby Crackit.

»Ja», sade juden, då de gått, »nu skall jag ta fram pängarna åt dig, Nancy. Detta är bara nyckeln till ett litet skåp, där jag gömmer de småsaker, som pojkarne skaffa. Mina pängar låser jag aldrig in, he he he, för jag har inga! Det är ett eländigt yrke, Nancy, det inbringar ingenting. Men det roar mig att se ungdom omkring mig, och därför får jag väl dras med svårigheterna. — Tyst!» afbröt han sig plötsligt och stoppade hastigt nyckeln i barmen. »Hvad var det? Sitt stilla!»

Nancy satt vid bordet med armarna i kors och tycktes vara alldeles likgiltig för, hvem som kom eller gick — tills hon hörde en karlröst mumla något ute i trappan. I en blink ryckte hon af sig hatt och sjal och kastade dem under bordet. Och då juden nu vände sig om mot henne, klagade hon i matt ton öfver, att där var så hett...

»Hm», mumlade juden, liksom litet förargad öfver att bli störd, »det är den mannen jag väntade; han kommer utför trappan nu. Inte ett ord om pängarna, Nancy, så länge han är här! Han stannar inte länge, bara i tio minuter.»

Han hade lagt sitt pekfinger på munnen och tog nu ljuset och gick mot dörren. Men i det samma han kom dit, inträdde den främmande hastigt.

Det var Monks. Han liksom vek tillbaka, då han såg, att det fanns någon mera i rummet.

»Bara en af mina unga vänner!» förklarade juden, »du kan gärna stanna, Nancy.»

Nancy drog sin stol närmare bordet, såg likgiltigt upp på Monks och tog sedan ögonen till sig. Men då Monks strax därefter vände sig om mot juden, stal hon sig till att se upp igen, och denna gång var blicken så spejande och fintlig, att hon föreföll som en helt annan människa.

»Något nytt?» frågade juden.

»Viktiga nyheter.»

»Och... goda? sade juden i en ton, som om han vore rädd att reta Monks genom att låta alltför förhoppningsfull.

»Inte så dåliga», svarade Monks och skrattade. »Jag har varit ganska verksam. Låt mig få tala ett par ord med er.»

Nancy drog sig åter närmare bordet och erbjöd sig ej att gå, fastän hon kände, att Monks såg på henne. Och juden var kanske rädd, att hon skulle börja tala om pängarna, om han körde bort henne. Han pekade alltså mot taket och gick före ut ur rummet.

»Men inte upp till det där satans hålet, där vi voro sist», hörde Nancy Monks säga, medan de gingo uppför trappan. Juden skrattade och svarade något, som hon icke kunde höra. Att döma efter trappstegens knarrande gingo de upp i andra våningen.

Innan ännu ljudet af deras steg dött bort, hade flickan försiktigt [ 194 ]tagit af sig skorna, slagit upp kjolen öfver hufvudet och svept in armarna i den; sedan stod hon ett ögonblick vid dörren och lyssnade med återhållen andedräkt. Då allt hade blifvit alldeles tyst, gled hon ut, smög sig ljudlöst uppför trappan och försvann i mörkret där uppe.

Minst en kvarts timme stod rummet tomt. Sedan kom Nancy insmygande lika ljudlöst som förut, och strax därefter hörde hon de bägge männen komma ner. Monks gick sin väg med det samma, juden gick upp igen efter pängarna; då han slutligen kom tillbaka, stod Nancy och tog på sig hatt och sjal och beredde sig att gå.

»Hvad du är blek, Nancy!» utbrast juden och studsade, då han satte ner ljuset.

»Blek?» frågade hon och skuggade med handen öfver ögonen liksom för att se honom bättre. »Ja, jag har ju också suttit här i denna kvafva luft, Gud vet huru länge. Låt mig nu få gå, så är ni snäll.»

Med en suck för hvarje särskild slant räknade Fagin upp den betingade summan. Och så skildes de med ett kort »god natt».

Så snart Nancy kommit ut på gatan, sjönk hon ner på en dörrtrappa liksom förstenad och ur stånd att gå längre. Men plötsligt sprang hon upp och skyndade vidare, i motsatt riktning mot den, där Sikes bodde. Hon gick allt fortare, slutligen sprang hon. Alldeles utmattad måste hon stanna ett ögonblick för att hämta andan, och nu kom hon plötsligt till besinning och insåg, att det hon så outsägligt gärna ville, det kunde hon icke. Hon vred händerna och brast i gråt.

Kanske skänkte tårarna henne lindring, kanske förstod hon, att det ej fanns någon utväg. Nog af, hon vände om och skyndade nästan lika hastigt tillbaka. Dels ville hon försöka ta igen den tid hon försummat, dels måste hon väl springa för att liksom hålla jämna steg med sina tankars våldsamma ström. Ändtligen kom hon hem till Sikes. Om hon också ännu var mycket upprörd, märkte han det icke, han frågade endast, om hon hade fått pängarna. Då hon svarade »ja», brummade han belåtet, lade sedan ner hufvudet på kudden igen och somnade om.