←  KAP. 50
Oliver Twist
Samhällsroman
av Charles Dickens
Översättare: Ernst Lundquist

KAP. 51


[ 254 ]

KAP. 51.

Slutet.

Hvad som nu återstår att berätta kan sägas med några få ord.

Innan tre månader förgått, vigdes Rose Fleming vid Harry Maylie i den landskyrka, som hädanefter skulle bli medelpunkten för hans verksamhet, och samma dag flyttade de in i sitt nya, trefliga hem. Fru Maylie bodde hos dem. Hon njöt där under den återstående delen af sitt lif den glädje, som stundom kommer en vördnadsvärd ålderdom till del, nämligen glädjen att bevittna deras lycka, på hvilka man slösat ett väl användt lifs bästa kärlek och ömmaste omsorger.

[ 255 ]Då allt var ordnadt, visade det sig, att Monks och hans mor hade handskats lättsinnigt med den förmögenhet de tillskansat sig. När allt, som var kvar, delades lika mellan Monks och Oliver, fick hvar och en af dem föga mer än tre tusen pund. Enligt faderns testamente hade Oliver egentligen rättighet till alltsammans. Men herr Brownlow ville ogärna beröfva den äldste af bröderna all möjlighet att börja ett nytt och bättre lif, och han föreslog därför denna delning, på hvilken Oliver utan betänkande gick in. Med sin andel drog Monks (alltjämt under detta antagna namn) till en aflägsen del af nya världen, där han snart förslösade alltsammans. Sedan återföll han i sina gamla vanor, gjorde sig skyldig till nya bedrägerier och skurkstreck, satt länge fängslad, fick slutligen ett anfall af sin gamla sjukdom och dog i fängelset. Lika långt ifrån fäderneslandet slutade äfven de förnämsta återstående medlemmarna af Fagins band sitt lif. Endast unga Charley gick det annorlunda. Sikes’ förbrytelse hade gjort ett djupt intryck på honom, och han kom att tänka på om ändå inte ett rättskaffens lif var det bästa i längden. En lång tid fick han slita mycket ondt. Men förnöjsam och uthållig som han var, genomförde han likväl sin föresats. Först blef han ladugårdskarl hos en bonde och sedan dräng hos en forman och är nu den gladaste unge kreaturshandlaren i hela Northamptonshire.

Noah Claypole blef benådad, emedan han hade uppträdt som vittne mot juden. Han tyckte, att hans handtering ej hade visat sig så säker, som han önskade, och han var en tid i förlägenhet, hvar han skulle finna ett yrke, som ej betungades med alltför mycket arbete. Efter åtskilligt grubblande hit och dit valde han angifvareyrket, på hvilket han nu har sin rikliga bergning. Hvarje söndag under gudstjänsttiden går han ut tillsammans med Charlotte, som är prydligt klädd. Utanför någon människoälskande värdshusvärds dörr svimmar damen, hennes kavaljer begär för tre pence konjak att upplifva hennes lifsandar med, och följande dag anger han värdshusvärden för sabbatsbrott och stoppar halfva plikten i sin ficka. Ibland svimmar herr Claypole själf, men resultatet blir alldeles det samma.

Herr och fru Bumble blefvo afsatta från sina kommunala ämbeten och sjönko småningom i sådant armod, att de slutligen blefvo hjon i det fattighus, där de fordom fört spiran.

Och Oliver? Honom upptog herr Brownlow som sin egen son och uppfyllde på samma gång hans varma, kärleksfulla hjärtas enda önskan genom att (åtföljd af den gamla hushållerskan) flytta till ett ställe en knapp fjärdingsväg från Roses prästgård. Här bildades efter hand en liten förtrolig krets, hvars lycka väl är så fullkomlig, som öfver hufvud lyckan kan vara i denna växlingsrika värld. Ty ännu ett par kom till. Strax efter det unga parets giftermål hade den hederlige doktor Losberne begifvit sig hem igen. Men beröfvad sina vänners sällskap, skulle han alldeles ha förlorat sitt goda humör, om något sådant med hans natur kunnat vara möjligt. I två, tre [ 256 ]månader gick han omkring och sade, att han visst inte längre tålde »luften» där på trakten, och då han ändtligen kom på det klara med, att han och trakten verkligen ej passade längre för hvarandra, öfverlämnade han sin praktik åt en annan, hyrde sig en villa i utkanten af den by, där Harry Maylie var präst, — och kände sig genast återställd. Han har slagit sig på trädgårdsskötsel, trädplantering, fiske, snickeri och åtskilliga andra sysselsättningar, som han bedrifver med sin vanliga hetsighet.

Jag skulle gärna vilja dröja litet hos de kära människor, om hvilkas lif jag här har berättat. Jag skulle vilja skildra Rose Maylie som den unga, älskliga hustrun, från hvilken ett mildt och ljuft skimmer tycks stråla ut öfver hela hennes omgifning och tränga in i deras hjärtan. Jag skulle vilja mana fram de täcka små ansikten, som muntert jollrande trängas omkring hennes knä — klangen af hennes klara skratt — tåren i hennes milda blå ögon — hennes leende, hennes blick, hennes kloka ord. Likaså skulle jag vilja berätta om, huru herr Brownlow förde sin adoptivson Oliver fram till allt jämt rikare vetande och fäste sig allt mera vid honom, allt efter som gossens karaktär utvecklade sig. Eller jag skulle vilja skildra, huru de bägge föräldralösa, pröfvade af motgången, ihågkommo motgångens lärdomar genom att visa öfverseende mot andra och ömsesidig kärlek och innerlig tacksamhet mot Honom, som skyddat och bevarat dem. Men allt detta är ju något, som ej behöfver omtalas, ty jag har ju redan sagt, att de voro verkligt lyckliga, och ingen sann lycka är möjlig utan innerlig kärlek och hjärtats godhet och tacksamhet mot Den, hvars lag är barmhärtighet och hvars väsen är barmhärtighet mot allt hvad lif och anda har.

Vid altaret i den gamla landskyrkan står en hvit marmorskifva, hvars hela inskrift utgöres af namnet »Agnes». I grafhvalfvet där under står ingen kista, och måtte det dröja många år, innan ett nytt namn inristas på stenen! Men om de dödas andar någonsin återvända till jorden för att besöka de ställen, som kärleken — en kärlek, som varar bortom grafven — har gjort heliga för dem, tror jag, att den arma unga kvinnans själ ofta sväfvar öfver denna stilla vrå, fastän den ju är inne i en kyrka och hon var svag och vilseförd.