Oliver Twist/50
| ← KAP. 49 |
|
KAP. 51 → |
KAP. 50.
Judens sista natt.
Domsalen var fylld från golf till tak med människoansikten. Allas blickar voro riktade på en man — juden. Jurymännen kommo in och gingo tätt förbi honom; deras ansikten voro som af sten, omöjligt att läsa i dem! Så en ljudlös tystnad, icke en rörelse, icke ett andedrag — — skyldig! Nu ljöd ett glädjerop från åhörarna, det tilltog i styrka och besvarades utifrån af ett riktigt tjut. Folkmängden där ute hade fått veta, att juden var dömd och skulle hängas följande måndag.
Larmet lade sig. Han blef enligt bruket tillfrågad af domaren, om han hade något att säga till sitt försvar. Men frågan måste upprepas två gånger, innan han tycktes förstå den. Sedan mumlade han, att han var en gammal man — en gammal man — och tystnade. Hans hufvud var fortfarande framåtböjdt, och hans ögon stirrade. Då lade fångknekten sin hand på hans arm och tillsade honom att följa med. Han såg på honom med en slö blick och lydde.
Han fördes genom en gång, där det på ena sidan var ett galler, som vette utåt gården. Där utanför stod en hop människor, som, då de fingo sikte på honom, började ropa och skräna. Han hotade dem med knytnäfven och ville hälst ha spottat på dem, men fångknekten drog af med honom, in i fängelset. Här visiterades han, för att man skulle förvissa sig om, att han ej hade något medel att gå rättvisan i förväg. Sedan förde man honom in i en för lifdömda afsedd cell och lämnade honom ensam.
Han satte sig på en stenbänk midtför dörren, stirrade med sina blodsprängda ögon ned i golfvet och sökte samla sina tankar. Hvad det hade blifvit mörkt! Hvarför fick han intet ljus? Cellen hade funnits till i långa tider. Hundratals fångar måste ha tillbragt sina sista stunder här. Rummet var liksom fullt af döda! ... Ljus! Ljus... Och han bultade händerna blodiga mot dörren, tills slutligen två fångknektar kommo in. Den ene hade ett ljus, som han anbragte i en järnring på väggen, den andre hade en madrass, som han själf skulle ligga på. Ty nu fick fången ej längre lämnas ensam.
Och så kom natten, den svarta, tysta, förfärliga natten. Andra glädjas, då de höra kyrkklockan slå, ty det bebådar vaknande lif och dagens ankomst. Men för juden hade klockkläppens slag blott ett ljud: död! Och hvad gagn hade han af den glada morgonens larm, som trängde in till och med här? Det var blott ett nytt slags klockringning, som till sin varnande påminnelse lade gäckeri.
Dagen gick — skönt! Det var ju ingen dag; knappast var den kommen, förr än den åter var försvunnen. Och åter blef det natt, lång i sin förskräckliga tystnad, kort genom timmarnas ilande gång. Än rasade han, svor och förbannade, än grät han och slet håret af sitt hufvud. Och så blef det lördagskväll, och han hade, utom den natten, blott en natt kvar att lefva. Medan han grubblade därpå, grydde redan den nya dagen — söndagen!
Först på kvällen af denna förfärliga sista dag kom det öfver honom ett förkrossande medvetande af, huru förtviflad hans belägenhet var. Då först gick det upp för honom, att han verkligen skulle dö! Han satt nedhukad på stenbänken och tänkte på det förflutna. Den dagen, då han blef arresterad, hade han blifvit träffad af några stenar, som pöbeln kastat på honom, och hans hufvud var förbundet med en duk. Det röda håret hängde ner omkring hans blodlösa ansikte, skägget var hoptofvadt och ögonen lyste med en hemsk glans. Åtta — nio — tio! Hvar skulle han vara, när timvisaren fullbordat ännu ett kretslopp? Elfva! Åter ett klockslag, innan ljudet af den förra timmens röst upphört att dallra! Klockan åtta skulle han vara den ende sörjande i sitt eget liktåg, och klockan elfva —!
Platsen framför fängelset var redan afspärrad, och några svartmålade bommar voro anbragta tvärs öfver gatan, då herr Brownlow och Oliver vid porten uppvisade en order från myndigheterna, som gaf dem tillstånd att besöka fången.
Juden satt på stenbänken och vaggade af och an med en uppsyn, som påminde om ett inspärradt vilddjurs. Fastän han såg de inträdande, tycktes han ej betrakta dem annat än som gestalter i de drömsyner, som föresväfvade honom.
»Duktig pojke, Charley, bravo!» mumlade han. Det var rätt, Bill! Bolters strupe... bry er inte om flickan! Bolters hufvud, så djupt ni kan skära! Såga hufvudet af honom!»
»Fagin», sade gevaldigern.
»Ja», svarade juden och intog genast samma lyssnande ställning som under rannsakningen. »En gammal man, herr domare, en mycket gammal man!»
»Här är någon, som vill tala med er, Fagin», sade gevaldigern.
Juden fick nu sikte på herr Brownlow och Oliver, och han drog sig undan längst bort på bänken.
»Ni har i ert förvar några papper, som ni erhållit af en person vid namn Monks», sade herr Brownlow och trädde litet närmare. »Hvar äro de?»
»Det är lögn — lögn!» skrek juden. »Jag har inte fått några papper... inte ett! ... Oliver», tillade han plötsligt och vinkade, »kom hit och låt mig hviska något till dig!»
»Jag är inte rädd», sade Oliver halfhögt till gevaldigern och släppte hans hand.
Juden drog honom tätt intill sig. »Papperen ligga i en lärftspåse i en urhålkning uppe i spiseln i rummet ofvanpå utåt gatan», hviskade han. »Jag måste tala med dig, min gosse, jag måste tala med dig. Men utanför — utanför!» Han sköt gossen framför sig mot dörren och stirrade med frånvarande min ut öfver hans hufvud. »Säg, att jag har somnat! Dig tro de. Du kan skaffa mig ut, om du gör, som jag säger.»
»Gud förbarme sig öfver den stackaren!» mumlade Oliver och brast i gråt.
»Det var rätt, det var rätt! Det hjälper oss ut!» fortfor juden. »Först denna dörr. Om jag dånar, då vi gå förbi galgen, skall du inte bry dig om det, utan gå bara raskt förbi! Nu, nu!»
»Har ni något mera att fråga honom om?» frågade gevaldigern herr Brownlow. »Annars är det bäst att vi gå nu.» Han öppnade dörren och de båda fångknektarne inträdde.
»Fort, fort!» skrek juden. »Försiktigt, men inte så långsamt. Fortare, fortare!»
Fångvaktarne befriade Oliver från judens tag och höllo denne tillbaka. Han spjärnade förtvifladt emot och uppgaf sådana skrik, att de till och med hördes genom de tjocka fängelsemurarna och trängde till herr Brownlows och Olivers öron, då de trädde ut på gården.
De kunde ej gå strax. Oliver var nära att svimma, och det dröjde en hel timme, innan han åter kunde stödja på benen.
Då de kommo ut på gatan, grydde dagen. Fönstren voro fulla af folk, och öfverallt trängdes en larmande människoskara. Allt var lif och rörelse, men i taflans medelpunkt syntes någonting mörkt, tyst, orörligt: en svart ställning — tvärbjälken — repet, dödens ohyggliga redskap.