Oliver Twist/49
| ← KAP. 48 |
|
KAP. 50 → |
KAP. 49.
Gåtorna lösas.
Två dagar efter de nyss skildrade händelserna rullade två vagnar mot Olivers födelsestad. I den första satt Oliver, fru Maylie, fröken Rose, fru Bedwin och doktor Losberne. I den andra var herr Brownlow och ännu en person. Det talades ej mycket under vägen. Herr Brownlow hade anförtrott damerna och Oliver, hvilka bekännelser han aftvingat Monks, och alla visste, att ändamålet med denna resa var att fullborda det så framgångsrikt påbörjade verket. Men hela saken var likväl ännu så insvept i mörker, att man befann sig i en pinsam spänning.
Man körde samma väg, där Oliver en gång vandrat fram som flykting. Huru många minnen strömmade ej in öfver honom! »Se, se!» utbrast han och fattade häftigt fröken Roses hand och pekade ut genom vagnsfönstret, »där är stättan, som jag gick öfver! Där är häcken, bakom hvilken jag låg gömd! Där är gångstigen till filialanstalten! O, Dick, Dick, om jag kunde få återse dig nu!»
»Du skall nog få se honom», sade fröken Rose. »Och då kan du berätta honom, att du kommit tillbaka för att äfven göra honom glad.»
»Ja, inte sant?» sade Oliver och skrattade och grät på en gång. »Då jag rymde bort, sade han: ’Gud välsigne dig!’ till mig; nu skall jag säga: ’Gud välsigne dig!’ till honom.»
Vagnen rullade in genom stadens smala gator. Där låg Sowerberrys hus, alldeles som det hade sett ut förr, fastän inte så stort och ståtligt, tyckte Oliver. Och där voro alla de välbekanta husen och butikerna! Och där var fattighuset, hans barndoms dystra fängelse, med alla de mörka fönstren, och utanför porten stod ännu samme knotige portvakt. Oliver ryckte ofrivilligt till och drog sig undan från fönstret, men i nästa ögonblick skrattade han åt sig själf. Ty det var ju ingen dröm, att allt var förändradt! Vagnen höll utanför stadens största hotell, och utanför på trappan stod herr Grimwig och tog emot och var idel leenden och vänlighet och erbjöd sig icke en enda gång att äta upp sitt eget hufvud. Och rummen voro i ordning och maten på bordet, och det gick alltsammans som genom trolleri.
Men alla voro tysta. Herr Brownlow visade sig icke vid middagen. Och de två andra herrarne gingo med betänksamma ansikten ut och in och hviskade hemlighetsfullt med hvarandra. Slutligen blef äfven fru Maylie utkallad och stannade borta nära en timme och kom tillbaka med förgråtna ögon. Fröken Rose och Oliver sutto ensamma kvar i rummet, upptagna af sina egna tankar. Endast då och då växlade de halfhögt ett par ord.
Slutligen klockan nio på kvällen inträdde både herr Grimwig och doktor Losberne, och efter dem kommo herr Brownlow och en främmande. Oliver hade så när skrikit till. De andra sade, att den främmande var hans bror; han själf visste, att det var den man han hade träffat på gästgifvaregården och som sedan tillsammans med Fagin hade stått och tittat in genom fönstret i hans lilla kammare. Den främmande såg hatfullt på Oliver och satte sig sedan vid dörren. Herr Brownlow, som höll några papper i handen, gick fram till bordet, där fröken Rose och Oliver sutto.
»Ja, det är mycket pinsamt», sade han, »men de bekännelser, som i London underskrifvits i flera personers närvaro, måste i allt väsentligt upprepas här. Ni vet själf (han vände sig mot Monks), hvarför det är nödvändigt. Alltså: gossen (Brownlow lade handen på Olivers hufvud) är en halfbror till er, son till er far, min dyre vän Edwin Leeford, och den stackars Agnes Fleming, som dog strax efter hans födelse; och han är född här i fattighuset.»
»Ja», sade Monks buttert och sneglade förbittrad på Oliver. »Ni har ju hela historien där i papperen.»
»Ja, men ni måste upprepa den för alla här närvarande», sade Brownlow.
»Nå väl då. — Hans far sjuknade och dog i Rom. Min mor och jag reste dit för att ta hand om hans förmögenhet. Han kände inte igen oss, innan han dog. Bland hans papper var det två, som voro skrifna samma dag han sjuknade och som lågo i ett konvolut adresseradt till herr Brownlow. Det ena var ett bref till henne, flickan, som ni nyss talade om. Det var bara ånger och böner om förlåtelse och sådant där. Om ett par månader skulle hon föda sitt barn. Han berättade, hvad han ville ha gjort för henne; han bad henne komma ihåg den dag, då han hade gifvit henne den lilla medaljongen och ringen, hvari hennes förnamn stod och där det var lämnadt rum för det namn, som han hade hoppats att en gång kunna skänka henne; han sade, att hon fortfarande skulle bära medaljongen vid sitt hjärta, och det upprepade han gång på gång, som om han varit rubbad... och det tror jag verkligen att han var.»
»Nå, det andra papperet?» inföll herr Brownlow och klappade Oliver, som grät häftigt. »Testamentet?»
Monks teg.
»Testamentet», fortsatte herr Brownlow i hans ställe, »var affattadt i samma anda. Min vän erinrade sig all den olycka er mor hade bragt öfver honom och all er brådmogna lastbarhet och elakhet. Han anslog åt er och er mor hvar sin lifränta. Hela sin återstående förmögenhet delade han i två delar, hvaraf den ena delen skulle tillfalla Agnes Fleming, den andra delen hennes barn, så snart det blef myndigt. Blef det en flicka, skulle hon ärfva utan några förbehåll; blef det en gosse, skulle arfvet tillfalla honom, så framt han icke, innan han blef myndig, hade fläckat sitt namn genom någon inför lagen straffbar handling. Er far var öfvertygad om, att barnet måste få sin mors kärleksfulla hjärta och rena tänkesätt. Sveks denna förväntan, skulle denna del af förmögenheten tillfalla er, ty endast i detta fall ville er far erkänna, att ni hade ett äldre kraf på hans förmögenhet, äfven om ni ej hade något kraf på hans godhet.»
»Min mor», sade Monks, »gjorde hvad hvarje kvinna i hennes ställe skulle ha gjort. Hon brände upp testamentet och gömde brefvet. Agnes Flemings far fick af henne — i hetsiga ordalag — upplysning om, huru det förhöll sig med hans dotter. Utom sig af blygsel reste han bort med sina barn och bytte till och med om namn, för att ingen skulle kunna finna honom. Hans äldsta dotter lämnade i hemlighet sitt hem. Han letade efter henne öfver hela trakten och kom till den öfvertygelsen, att hon tagit lifvet af sig. Natten efter sedan han kommit tillbaka, dog han, och man trodde, att han tagit sig själf af daga.»
Det blef en liten paus. Sedan fortfor herr Brownlow: »Flera år därefter kom modern, till denne unge man, Edward Leeford, till mig. Hennes adertonårige son hade öfvergifvit henne, sedan han först stulit henne på juveler och pengar, spelat, rumlat, skrifvit falska växlar; sedan hade han flytt till London, där han lefde tillsammans med det värsta pack. Hon var dödssjuk och ville träffa honom, innan hon dog. Vi sökte och sökte... ändtligen funno vi honom. Och så tog hon honom med sig tillbaka till Frankrike.»
»Där dog hon», sade Monks. »Och hon inpräntade ända in i det sista hos mig sitt brännande hat till dem, som hade förledt min far. Jag svor henne (det var för resten mitt eget hjärtas mening), att, om ett barn blifvit följden af denna förbindelse och om jag träffade detta barn, skulle jag ej ge mig någon ro, förrän jag, för att göra det förolämpande testamentet om intet, hade släpat barnet till galgen. Jag var på god väg, och om inte den skvalleraktiga slinkan varit, skulle jag ha lyckats i min föresats.»
Han lade armarna i kors öfver bröstet och mumlade en förbannelse. Herr Brownlow vände sig emellertid till de andra och omtalade, att Fagin (som Monks kände sedan gammalt) hade fått en stor summa pengar för att göra Oliver till en brottsling. En del af pengarna skulle återbetalas, om Oliver kom undan. Af den anledningen hade det uppstått osämja mellan Fagin och Monks, och det var orsaken, hvarför de bägge rest ut till fru Maylies landställe, för att förvissa sig om, att Oliver verkligen var där.
»Än medaljongen och ringen då?» fortfor herr Brownlow, Han nickade till herr Grimwig, som gick ut och genast kom tillbaka i sällskap med herr och fru Bumble.
»Ser jag rätt?!» utbrast Bumble med illa spelad förtjusning. »Är det verkligen lille Oliver? Å, om du visste, så mycket jag har tänkt på dig!»
»Håll munnen, din narr», mumlade fru Bumble.
»Naturen måste ta ut sin rätt!» ifrade Bumble. »Måste jag inte bli rörd, då jag ser lille Oliver, som har varit ett kommunalt barn och nu sitter här bland de allra gentilaste herrar och damer? Jag älskade sannerligen den gossen, som om han varit min — min egen — morfar! Ack, herr Oliver, minns ni den snälla herrn i hvita västen? Han gick till Gud i förra veckan, i ekkista med nysilfverhandtag!»
»Seså, behärska edra känslor!» snäste herr Grimwig.
»Jag skall försöka», svarade Bumble. Och vändande sig till Brownlow tillade han: »Hur står det till, min herre? Bra, hoppas jag.»
Brownlow, som gått fram till det hedervärda paret, pekade på Monks och frågade: »Känner ni den mannen?»
»Nej», svarade fru Bumble morskt. Hvarpå hennes man tillade: »Har aldrig sett honom i hela mitt lif.»
»Inte det? Då har ni inte häller sålt något till honom? Hade ni t. ex. inte en gång en liten medaljong och en ring....»
»Jag förstår inte», sade fru Bumble. »Har ni kallat oss hit upp bara för att fråga om sådan strunt?»
Åter nickade herr Brownlow till herr Grimwig, och åter linkade herr Grimwig ut. Denna gång kom han tillbaka med två gamla, giktbrutna käringar.
»Ja, ni stängde visserligen dörren den där kvällen, då gamla Sally dog, men springorna kunde ni inte stoppa igen», sade den ena af käringarna till fru Bumble och lyfte upp sin skrumpna hand.
»Nej», tillade den andra, i det hon såg sig omkring och tuggade med sina tandlösa käkar, »nej, det kunde ni inte!»
»Vi hörde alltsammans», fortfor den första, »och vi sågo er ta papperet ur handen på liket, och dagen därpå sågo vi er gå till pantlånaren....»
»Skulle ni kanske ha lust till att också hälsa på pantlånaren?» frågade herr Grimwig och gick mot dörren.
»Nej», sade fru Bumble, »när han (hon pekade på Monks) har varit nog feg att bekänna, och när ni har pumpat de där bägge häxorna, så kan jag gärna säga det. Ja, jag sålde skräpet, och nu ligger det där ingen kan hitta det. Än se’n då?»
»Då är det ingenting vidare», sade herr Brownlow, »utom att vi ska dra försorg om, att hvarken ni eller er man hädanefter användes i det allmännas tjänst. Ni kan gå.»
»Det är då väl inte meningen», frågade den bestörte Bumble, medan herr Grimwig förde ut de bägge gummorna, »att den här ledsamma historien kommer att beröfva mig min kommunala anställning?»
»Jo, det är det onekligen», försäkrade herr Brownlow. »Och ni kan ändå säga, att ni slipper lätt ifrån det. Ni var närvarande, då smyckena förstördes, och bär egentligen ansvaret. Ty lagen utgår ifrån, att en hustru handlar enligt sin mans vilja.»
»Ja, om lagen utgår från det», sade herr Bumble, »då säger jag, att lagen är en åsna... en idiot. Om lagen inte har mera förstånd, så är den en riktig... ungkarl! Och jag vill önska den det värsta jag vet, nämligen att den måtte få upp ögonen genom erfarenhet... jag säger: genom erfarenhet!» Han satte förbittrad hatten på sig, stoppade händerna i fickorna och följde efter sin äkta hälft.
Herr Brownlow kom fram till fröken Rose. »Räck mig er hand, fröken!» bad han. »Nu måste ni vara stark. Ni har för resten ingen anledning till oro. — Känner ni denna unga dam?» frågade han Monks.
»Ja.»
»Jag har aldrig sett den mannen», invände fröken Rose darrande.
»Fadern till den stackars Agnes Fleming hade två döttrar. Hvart tog den yngsta vägen?» frågade herr Brownlow.
»Då fadern dött», sade Monks, »på ett främmande ställe, under ett falskt namn, utan att efterlämna ett bref eller ett papper, som antydde, hvem han var, tog ett fattigt torparefolk barnet till sig. Hatet är ju ibland skarpsyntare än vänskapen. Min mor fann barnet, sedan hon sökt efter det i ett år. Torparefolket, åtminstone mannen, hade börjat ledsna på det. Därför lät min mor det stanna hos dem, det vill säga, hon lockade dem att behålla det genom några obestämda löften för framtiden, som hon aldrig tänkte hålla. Och för att barnet skulle få det ännu värre, bad hon dem se noga efter flickan, ty hon var af dålig släkt, förklarade hon, och så stufvade hon om historien litet. Men så hände det tyvärr, att en rik änkefru fick se barnet och tog det till sig af medlidande; det är då också, som om den onde haft sitt finger med i spelet! I ett par år förlorade jag flickan ur sikte och återsåg henne först för några månader sedan.»
»Känner ni denna unga dam?» frågade herr Brownlow Monks.
»Ser ni henne nu?» frågade herr Brownlow.
»Ja, hon stöder sig ju på er arm.»
Fröken Rose var nära att svimma. Men fru Maylie slog armarna om henne. »Min älskade flicka», sade hon, »du är och förblir mitt kära barn! Så... lugna dig nu! Ser du inte, att här står en liten gosse och längtar att lägga armarna om halsen på sin stackars mors enda syster?»
Må de tårar, som götos, och de brutna ord, som växlades under en lång omfamning, förbigås med tystnad! En far, en mor, en syster hade i ett ögonblick vunnits och förlorats. Glädje och sorg voro blandade i en bägare, men sorgen steg liksom mildrad upp ur blida och ömma minnen.
Länge voro de allena. Så knackade det på dörren, Oliver öppnade den och smög sig ut, och Harry Maylie inträdde.
»Jag vet allt», sade han och satte sig bredvid Rose, »jag fick veta det redan i går! Kommer du ihåg, Rose, att du gaf mig lof att komma igen och fråga, om du inte hade ändrat beslut?»
»De skäl, som då bestämde mig, bestämma mig ännu», svarade Rose. »När skulle jag väl tydligare än i afton känna, hvad min plikt är mot henne, som i sin godhet räddade mig från ett lif fullt af nöd och kanske skam? Hvarför skola vi pina oss själfva, Harry? Vi ha talat tillräckligt om den saken.» Och hon gjorde min af att resa sig.
Han höll henne kvar. »Nej, Rose», sade han, »inte ännu. Sedan vi talades vid, har allt förändrat sig för mig, utom min kärlek. Det jag nu erbjuder dig, är inte en lysande plats i en dåraktig omgifning, som rodnar och förargas öfver allt utom det, som verkligen är dåligt. Det var min af sikt, då jag reste, att kunde inte min värld bli din, skulle din värld bli min. Och det har nu skett. Kanske min förnäma och inflytelserika släkt hädanefter inte vill kännas vid mig. Men i en af vårt lands vackraste trakter ligger en liten landskyrka och en prästgård, som du kan göra mig tusenfaldt stoltare öfver, än alla mina ungdomsdrömmar kunde ha gjort mig, äfven om de gått i fullbordan. Det är den ställning jag bjuder dig!»
⁎
»Det är minsann tålamodspröfvande att vänta med kvällsmaten
på ett älskande par», sade herr Grimwig, som vaknade ur en liten
lur och tog bort näsduken, som han hade bredt öfver sitt ansikte.
»Jag tänkte verkligen göra allvar i kväll af att äta upp mitt eget
hufvud, efter man inte tycks unna mig något annat. Men nu vill
jag först ta mig den friheten att önska den tillkommande bruden
lycka med en kyss.»
Han utförde genast sin hotelse mot den rodnande fröken Rose, som nyss inträdt, och hans mod smittade både doktorn och herr Brownlow. Några påstå visserligen, att Harry Maylie hade föregått med godt exempel inne i det angränsande mörka rummet. Men som Harry ju ännu var ung och därtill präst, anse andra det för ett skamligt förtal.
»Men, Oliver, min egen gosse!» utbrast i det samma fru Maylie. »Hvad gråter du för? Och hvar har du varit?»
Ack, vi lefva i de svikna förhoppningarnas värld — och ofta se vi just det hopp sviket, som gör vårt hjärta den största hedern. Stackars Dick var död!