Oliver Twist/48
| ← KAP. 47 |
|
KAP. 49 → |
KAP. 48.
Förföljd.
Nere vid Themsen, där byggnaderna äro ruskigast och fartygen på floden svartast af koldamm och rök, ligger Londons besynnerligaste och smutsigaste kvarter. För att komma dit måste man slingra sig fram genom ett virrvarr af trånga, osnygga gränder, där den råaste och fattigaste befolkningen håller till. De sämsta och billigaste matvaror ligga uppstaplade i bodfönstren, de uslaste och gröfsta klädesplagg hänga utanför butikerna. Man armbågar sig fram mellan kolbärare och sjåare, fräcka kvinnor och trasiga barn, flodens sorgligaste afskum, och man bedöfvas af stank och allt slags oväsen. Slutligen kommer man till den s.k. Jacobsön, som omgifves af en 6 à 8 fot djup, 15 à 20 fot bred graf. Denna graf är en halft uttorkad arm af Themsen. Genom att öppna några slussar kan man under flodtiden fylla den med vatten. Står man på en af de båda träbroar, som äro byggda öfver grafven, ser man husens invånare från bakdörrar och fönster fira ner ämbar och hämta upp vatten. Öfverallt äro rutorna trasiga eller öfverklistrade med papper, rummen äro små och ruskiga och stinkande. De bristfälliga husen tyckas hota att ramla. De ha ej längre någon ägare, de användas af den lösa befolkning, som har mod att lefva eller dö här. Ingen tar sin tillflykt till Jacobsön utan att han antingen sjunkit förfärligt djupt eller också har mycket tvingande skäl att hålla sig dold.
Inne i ett af dessa hus (det låg litet för sig själft, var förfallet, men hade märkvärdigt solida fönster och dörrar) sutto i ett rum tre personer alldeles tysta och i ängslig väntan. Det var Toby Crackit, unge Chitling och en vid pass femtioårig bandit, som en gång i ett slagsmål fått näsan inslagen och vid samma tillfälle erhållit det fruktansvärda ärr, som prydde hans ansikte. Han hette Kags, hade varit deporterad och var nyligen hemkommen.
Toby Crackit bröt tystnaden: »Du kunde gärna ha gömt dig nå’n annanstans än här, Tom Chitling.»
Tom slokade med öronen. Herr Kags påpekade, att han för sin del alldeles inte hade lust att komma i slanger med polisen igen genast vid sin hemkomst.
Det blef åter en paus. Nu frågade Toby Crackit (men i en ton, som förlorat all sin frimodighet), när Fagin hade blifvit gripen.
»Klockan två i middags», svarade Tom Chitling. »Charley och jag klättrade upp genom skorstenen. Bolter ställde sig på hufvudet i den tomma vattentunnan, men hans långa ben stucko upp och så högg’ de honom.»
»Och Betzy?»
»Stackars Bet!» mumlade Tom, som blef mer och mer dyster. »Hon hade gått för att se liket. Men där blef hon alldeles galen, skrek och slog hufvudet mot väggen, och så satte de tvångströja på henne och förde henne till hospitalet.»
»Hvart har Charley tagit vägen?» frågade Kags.
»Han kommer hit, när det blir mörkt, till dess håller han sig gömd hvar han kan», sade Tom Chitling. »Det finnes ingen annanstans att ta vägen, ty folket på Krymplingarne ä’ fast, skänkrummet där är fullt af poliser. Det har jag själf sett.»
»Ja, det är en katastrof», mumlade Toby och bet sig i läppen. »Mer än en kommer att stryka med.»
»Om de få Bolter till att vittna mot Fagin», anmärkte Kags, »så dinglar juden i galgen, innan veckan är slut.»
»Ni skulle ha hört, hur folket skränade!» sade Tom Chitling. »Om inte konstaplarne hade slagit omkring sig som vilddjur, skulle juden ha blifvit sliten i stycken. En gång låg han omkullslagen på marken, men poliserna samlade sig omkring honom och släpade af med honom, och han klängde sig fast vid dem, som om de varit hans bästa vänner. Hu, så han såg ut, smutsig och blodig! Kvinnfolken skreko, som om de ville slita hjärtat ur bröstet på honom! Tom Chitling höll händerna för ögonen och gick häftigt upprörd af och an på golfvet.
I detsamma hördes ett tassande ljud ute i trappan, och Sikes’ hund kom inrusande. Alla tre skyndade fram till fönstret och tittade ut; nej, hans herre syntes ej till.
»Hvad vill det säga?» utbrast Toby och gick ifrån fönstret. »Han ämnar väl inte komma hit?»
»Nej, då hade han kommit tillsammans med hunden», menade Kags och lutade sig ner öfver hunden, som låg på golfvet och stönade. »Ge honom litet vatten. Han måtte ha kommit långväga ifrån, så som han ser ut.»
»Men hvar kommer han ifrån?» frågade Toby. »Naturligtvis har han först varit i de andra nästena, och då där var fullt med främmande folk, sprang han hit, där han har varit så ofta. Men hvarifrån kommer han?»
»Han» — ingen af dem nämnde mördarens namn — »har väl inte gjort af med sig?» sade Tom Chitling.
Toby skakade på hufvudet. Och Kags anmärkte, att i så fall skulle hunden inte ha legat så lugn (han hade verkligen nu krupit in under en stol och lagt sig att sofva). »Nej», sade han, »han har säkert lyckats komma öfver till kontinenten. Och hunden har han lämnat kvar.»
Det hade emellertid blifvit mörkt. Man stängde fönsterluckorna och tände ljus. De bägge sista dagarnas händelser hade gjort ett djupt intryck på dem alla tre, och ställningen var ju också osäker och farlig. De ryckte sina stolar tätt tillsammans och talade endast då och då och i hviskande ton. Plötsligt knackade det häftigt nere på porten. »Det är Charley», sade Kags och såg sig bistert om på de bägge andra, för att dölja, att han blef ängslig. Men knackningen upprepades. Toby gick och tittade ut genom fönstret; han drog genast hufvudet tillbaka, skakande i hela kroppen. Ingen frågade, hvem det var; de sågo det på hans bleka ansikte. Hunden hade rest sig och sprungit till dörren och stod där och tjöt.
»Ja», sade Toby slutligen och tog ljuset, »vi måste väl släppa in honom.»
Han gick ner och kom genast upp igen, följd af en person, som hade en näsduk bunden omkring nedre delen af ansiktet och en annan näsduk knuten om pannan under hatten. Han tog långsamt af sig bindlarna; ansiktet var blekt som ett liks, ögonen insjunkna, kinderna ihåliga, hakan stubbig, andedräkten kort och hes: en vålnad af Sikes. Han tog med den ena handen om ryggen på en stol, som stod midt på golfvet, men då han skulle sätta sig, ryste det till i honom, och han såg sig ängsligt omkring. Därpå drog han stolen tätt intill väggen och satte sig.
Ingen sade ett ord. Sikes såg från den ene till den andre; hvarje gång en blick mötte hans, vändes den genast bort igen. Då han med sin ihåliga röst bröt tystnaden, ryckte de andra till. »Hur har hunden kommit hit?» frågade han.
»Ensam. För ett par timmar sedan.»
»Det står i aftontidningarna, att Fagin är tagen. Är det sanning eller lögn?»
»Sanning!»
Åter blef det en paus. »Det var då fan», sade Sikes och strök sig öfver pannan, »kan ni inte säga något?» Och då de andra icke svarade, utan endast flyttade på sig, vände han sig till Toby: »Det här är ju din håla. Ämnar du sälja mig eller låta mig vara gömd här, tills klappjakten är öfver?»
Toby drog litet på svaret: »Ni kan stanna här, om ni tror att det är klokt.»
Sikes gjorde en rörelse, som om han ville försöka se upp på väggen bakom sig. »Är... liket... begrafvet?» frågade han.
De andra skakade på hufvudet.
»Hvarför inte?» Han försökte åter vrida på hufvudet. »Hvarför skall... så’nt där... vara ofvan jord? Hvem är det, som knackar?»
Toby reste sig och gick ut, i det han med en åtbörd antydde, att det ej var någon anledning till oro. Strax därefter kom han tillbaka följd af Charley. Sikes satt midt för dörren; Charley såg honom genast, då han inträdde. Han ryckte till. »Toby!» utbrast han. »Hvarför sade ni mig inte det, innan vi gingo upp? Låt mig gå in i ett annat rum!»
»Nå, Charley», sade Sikes, som reste sig, gick ett par steg fram och räckte ut handen, »känner du inte igen mig?»
»Låt mig vara i fred!» svarade gossen, i det han drog sig tillbaka och såg förfärad på mördaren. »Odjur!»
De sågo på hvarandra; men så slog mördaren ner ögonen.
»Jag säger det på förhand», utbrast Charley och hotade med knuten hand, »att komma de hit och söka honom, så anger jag honom! Hör ni! Han kan slå ihjäl mig, om han har lust och om han vågar, men är jag här, så anger jag honom, om han så skall bli lefvande bränd! Mördare! Om ni inte ä’ ena fega stackare, så hjälp mig! Mördare! Hjälp mig! Ner med honom!» Utom sig af raseri kastade han sig öfver den jättestarke mannen och lyckades verkligen slå omkull honom på golfvet.
De tre andra stodo som förstenade och gjorde ingen min af att vilja träda emellan. Sikes och Charley lågo och brottades på golfvet. Charley tycktes vara känslolös för alla de slag han fick, han bara sökte och sökte efter mördarens hjärta, medan han fortfor att ropa på hjälp. Striden var dock för ojämn för att vara länge. Nu hade Sikes fått Charley under sig och satte knäet på hans strupe. Men i detsamma drog Toby honom upp med ett ryck och pekade ängsligt mot fönstret. Ljus glimmade nere på gatan, röster ropade om hvarandra, och man hörde tramp af otaliga fötter. Larmet kom allt närmare och närmare. Plötsligt knackade det hårdt på porten, och ett högljudt mummel af förbittrade röster trängde upp till dem.
»Hjälp! Hjälp!» skrek Charley genomträngande. »Han är här! Han är här! Spräng dörren! De öppna inte! Spräng dörren!»
»I kungens namn!» ropade en röst där nere. Strax därefter hördes åter det ursinniga skränet, och det dånade slag mot porten och de nedersta fönsterluckorna.
»Öppna dörren till kammaren där, så att jag kan få spärra in den förbannade skrålhalsen!» skrek Sikes, medan han släpade af med Charley så lätt, som om han varit en tom säck. »Fort!» Han slängde in Charley i nästa rum, slog igen dörren och vred om nyckeln. »Håller porten?» frågade han sedan.
»Den är stängd med både bom och rigel», mumlade Toby, hvilken liksom de bägge andra ännu var alldeles handfallen.
»Och fönsterluckorna?»
»De äro järnbeslagna.»
Sikes ryckte upp fönstret och ropade hotande ner till folkmassan: »Drag åt helvete! Ni kan göra ert värsta! Jag skall lura er ändå!»
Nedifrån svarade ett ursinnigt tjut. Några ropade, att man skulle sätta eld på huset, andra uppmanade poliskonstaplarne att skjuta Sikes, andra begärde stegar och yxor och sprungo fram och tillbaka med facklor, liksom för att leta efter dessa redskap. Och de skränade och svuro och spärrade vägen för folk, som ville fram. Ett par af de modigaste försökte klättra uppför takrännan.
Sikes hade stängt fönstret och vacklat inåt rummet. »Det var högvatten, då jag kom», sade han. »Skaffa mig ett långt rep! De äro allesammans här på framsidan. Jag kan fira mig ner i grafven och komma undan den vägen. Skaffa mig ett rep, säger jag, eller jag slår ihjäl er alla tre och tar sedan lifvet af mig själf.»
De tre andra voro mållösa af skräck, de pekade endast på en skrubb, där tågvirke förvarades. Sikes sökte hastigt ut det längsta och starkaste repet och sprang sedan upp på vinden.
Men i den kammare, där Charley blifvit inspärrad, fanns en liten glugg, som vette utåt grafven. Genom den ropade Charley, att folket skulle vakta baksidan af huset. Så att då mördaren nu kom ut på taket, blef han ögonblickligen sedd och hälsad med höga rop. Därigenom väcktes den på främre sidan stående folkhopens uppmärksamhet, och den började strömma till baksidan af byggnaden.
Sikes hade med ett bräde spärrat den öppning i taket, hvarigenom han praktiserat sig ut. Nu kröp han öfver tegelpannorna och tittade ner. Vattnet hade sjunkit, grafven var en enda gyttjepöl!
Folkmassan hade varit tyst ett ögonblick, medan den sökte gissa sig till, hvad mördaren hade i sinnet. Då den förstod hans afsikt, uppgaf den ett segertjut, mot hvilket alla dess förra jubelskrän endast varit hviskningar. Om och om igen ljöd detta tjut från mängden där nere (som fantastiskt belystes af brinnande facklor) samt från alla dem, som trängdes på broarna öfver grafven eller i fönstren eller på hustaken midt emot.
»De ta honom! Hurrah!» skrek en karl på den närmaste bron. Och under den korta tystnad, som uppstod, sedan hopens hurrarop dött bort, hörde man en gammal herre ropa: »Jag ger femtio pund till den, som tar honom lefvande! Jag står kvar här och betalar kontant!»
Nu kröp han öfver tegelpannorna och tittade ner.
I detsamma ropades det, att nu hade de sprängt dörren till gatan. Genast vältade folkmassan åter mot framsidan af huset; man knuffades och slogs för att komma fram och få se mördaren, när konstaplarne förde ner honom. I den våldsamma trängseln hördes skrik och jämmerrop från dem, som blefvo klämda eller nedtrampade, och ett ögonblick drogs uppmärksamheten från mördaren där uppe på taket.
Sikes hade hukat sig ner, förtviflad öfver folkmassans raseri och omöjligheten att komma undan. Men nu, då svärmen åter drog sig till husets framsida, repade han mod. Det fick gå som det ville; om han också skulle kväfvas i gyttjan där nere, måste han försöka att fira sig ner och smyga sig undan i mörkret och förvirringen. Han hörde, att folkmassan trängt in i huset under honom; det fördubblade hans krafter. I en handvändning var han uppe vid skorstenen, surrade fast den ena ändan af repet omkring den och gjorde sedan med tillhjälp af händer och tänder en löpknut i den andra. Han kunde fira sig så långt ner, att han endast var en manslängd från marken. Sin knif hade han fällt upp; han höll den färdig att skära af repet och låta sig falla.
Men i detsamma han förde snaran öfver hufvudet för att sedan flytta den under armarna (den gamle herrn på bron ropade högt, att nu ämnade mördaren fira sig ner!) såg han sig oroligt om, slog ihop händerna öfver hufvudet och utstötte ett fruktansvärdt skrik. »Ögonen! Ögonen!» skrek han. Som träffad af blixten raglade han tillbaka, förlorade jämvikten och föll öfver kanten af taket med snaran om halsen. Som en pil flög han genom luften, och repet stramades till. Han hade fallit från tio meters höjd. Ett ryck... en krampaktig sprattling... och så hängde han där med den uppfällda knifven i den stelnade handen.
Den gamla skorstenen skälfde för knycken, men höll. Mördarens lik dinglade in mot väggen och ut igen. Uppe på taket såg man en hund springa tjutande omkring, så tog han ett språng ned på den döde mannens axlar. Men han kunde ej hålla sig fast, han föll, gjorde en kullerbytta i luften och krossade hufvudet mot en sten nere i grafven.