Oliver Twist/9
| ← KAP. 8 |
|
KAP. 10 → |
KAP. 9.
Den gamle juden och hans förhoppningsfulla lärlingar.
Oliver vaknade ej förr än sent följande morgon. Det fanns ingen annan i rummet än den gamle juden, som stod och värmde upp kaffe i en panna och hvisslade, medan han rörde om däri med en tennsked. Hvarje gång något ljud hördes utifrån, höll han upp och lyssnade, men så snart han kommit på det klara med hvad det var, fortfor han att hvissla och röra.
Oliver var ännu endast halfvaken. Med halföppna ögon såg han juden och hörde hans dämpade hvissling och tennskedens skrapande ljud. Men på samma gång voro hans sinnen liksom sysselsatta på annat håll; förbi honom gledo bilder af nästan allt hvad han hade upplefvat och af alla människor han hade känt.
Då kaffet var färdigt, tog juden det af elden, stod några ögonblick, som om han ej riktigt visste, hvad han skulle göra, vände sig sedan om, såg på Oliver och ropade på honom. Det kom intet svar; Oliver sof förmodligen. Då smög juden sig bort och riglade dörren, böjde sig ner och (som Oliver tyckte) upptog ur ett hemligt rum i golfvet ett litet skrin, som han försiktigt bar bort till bordet. Hans ögon lyste, då han öppnade skrinet och tittade ner i det. Därefter drog han fram en gammal stol till bordet, satte sig och upptog ur skrinet ett praktfullt guldur, som gnistrade af diamanter.
»He he!» flinade han och gjorde en hisklig grimas. »Duktiga pojkar! Duktiga pojkar! Och modiga till det yttersta! Sade inte ett ord till den gamle prästen om, hvarifrån de voro, yppade inte ett ord om gamle Fagin. Nåja, hvad skulle de också ha haft för nytta af det? Repet satt ändå kvar om deras hals, de hade inte blifvit hängda en minut senare för det. Duktiga pojkar! Duktiga pojkar!»
Han lade ner uret i skrinet igen, tog sedan efterhand upp visst ett halft dussin andra ur och ringar och broscher och armband och betraktade hvarje sak med förälskade blickar. Sist tog han fram ett smycke, som var så litet, att det icke syntes, då det låg i hans flata hand. Det tycktes vara försedt med någon mycket fin inskrift, ty han höll handen upp till ögonen och stirrade ansträngdt på det. Men så uppgaf han det, gömde åter smycket och lutade sig tillbaka i stolen. »Ja», mumlade han, »dödsstraff är en skön sak. De döda ångra sig aldrig, de döda prata aldrig bredvid munnen. Mycket bra för affären. Fem stycken hängda i rad och ingen kvar, som kan skvallra eller bli harhjärtad!»
Af en tillfällighet riktades hans svarta, skarpa ögon i det samma åt det håll, där Oliver låg. Gossen stirrade nyfiket på honom. Blott en sekund möttes deras ögon, men dock tillräckligt för att juden skulle förstå, att gossen gaf akt på honom. Med en hård smäll slog han igen skrinets lock, grep en brödknif, som låg på bordet och rusade ursinnigt upp. Han skakade så i hela kroppen, att Oliver, trots sin rädsla, kunde se knifven darra i luften.
»Hvad?» skrek juden. »Ligger du och spionerar? Hvarför är du vaken? Hvad har du sett? Svara, pojke! Svara eller jag dödar dig!»
»Jag kunde inte sofva längre», svarade Oliver ödmjukt. »Jag är mycket ledsen, om jag har stört er.»
»Var du inte vaken för en timme sedan?» skrek juden och lyfte hotande knifven.
»Nej, det försäkrar jag», svarade Oliver i öfvertygande ton.
»Nåja, min gosse», sade juden och antog plötsligt sin vanliga ton och lekte ett ögonblick med knifven, innan han lade den ifrån sig, liksom för att inbilla Oliver, att han endast tagit den på skämt. »Det vet jag mycket väl... jag ville bara se, om jag kunde göra dig rädd... men du är en duktig pojke, Oliver — he he he — riktigt en duktig pojke!» Juden grimaserade och gnuggade sina händer, men sneglade i det samma ängsligt efter skrinet. »Du såg väl ingenting af hvad som är i det, min gosse?» tillade han och lade handen på locket.
»Jo.»
»Gjorde du?» sade juden och bleknade litet. »Ja, det... det är mitt, Oliver, hela min lilla förmögenhet, allt hvad jag har kunnat lägga af på gamla dagar. Och så säger folk, att jag är girig, Oliver!»
Oliver tänkte också inom sig, att den gamle herrn verkligen måste vara girig, efter han kunde bo i ett så ruskigt näste, då han rådde om så många ur. Men så tänkte han åter, att Räfven och de andra pojkarne kanske inte kostade honom så litet, och han såg ödmjukt på juden och frågade, om han kunde få stiga upp nu.
»Ja visst, min gosse, visst får du det!» svarade gubben. »Där borta vid dörren står ett ämbar vatten, flytta fram det, så skall jag ge dig ett handfat, som du kan tvätta dig i.»
Oliver gick öfver golfvet och böjde sig ner och tog ämbaret. Då han vände sig om, var skrinet försvunnet.
Då han slutat tvätta sig, kom Räfven åtföljd af en af de unga männen, som Oliver föregående afton hade sett sitta och röka pipa och som nu formligen presenterades för honom som herr Charley Batts. Alla fyra satte sig nu till att äta frukost: bröd, skinka och kaffe.
»Nå», frågade juden Räfven och sneglade i det samma illparigt på Oliver, »ni ha väl arbetat duktigt på morgonen, gossar?»
»Väldigt!» svarade Räfven. Och Charley tillade: »Som slafvar.»
»Duktiga pojkar! Duktiga pojkar!» sade juden. »Nå, hvad har du fått, Räf?»
»Ett par plånböcker.»
»Späckade?» frågade juden ifrigt.
»Å ja, så där», svarade Räfven och tog fram två plånböcker, den ena röd, den andra grön.
Juden undersökte noga innehållet. »Inte så tjocka som de kunde ha varit», sade han, »men mycket nätta och väl gjorda. En duktig arbetare, inte sant, Oliver?»
»Ja, det är han verkligen», svarade Oliver och blef ytterst förvånad öfver att Charley brast i ett skallande skratt.
»Nå, hvad fick du, min vän?» frågade Fagin den andre gossen.
»Näsdukar», sade Charley och aflämnade fyra stycken sådana.
Juden undersökte äfven dem noga. »Hm, mycket bra, verkligen mycket bra. Men du har inte märkt dem bra, Charley, det måste vi sprätta upp igen med en nål. Vi ska lära lille Oliver att göra det... säg, lille Oliver, har du lust att lära dig det... he he he?»
»Ja, gärna...»
»Du skulle kanske vilja lära dig göra näsdukar lika lätt som Charley?»
»Ja, om ni vill vara god och ge mig undervisning.»
Charley brast åter i häjdlöst skratt, så att han fick kaffet i luftstrupen och var nära att kväfvas. »Han är så löjligt grön!» anmärkte han sedan som ett slags ursäkt till sällskapet för sitt oskickliga beteende.
Räfven strök Oliver öfver håret och menade tro på, att han skulle nog snart få bättre förstånd. Och den gamle herrn, som såg, att Oliver rodnade, ledde hastigt samtalet på något annat och frågade, om det hade varit mycket folk vid afrättningen i morse. Af gossarnes svar framgick, att de bägge hade varit där, och Oliver kunde icke förstå, huru de ändå hade fått tid att vara så flitiga.
Sedan frukosten var borttagen, lekte den muntre gamle herrn och de bägge gossarne en mycket besynnerlig lek. Den tillgick sålunda: den muntre gamle herrn stoppade en snusdosa i den ena fickan, en plånbok i den andra samt ett ur (med kedja omkring halsen) i västfickan; dessutom stack han en diamantnål i skjortbröstet, knäppte igen sin rock, stoppade också sitt glasögonsfodral och sin näsduk i fickan och började sedan gå af och an på golfvet med käppen i hand, så som man dagligen ser gamla herrar gå och promenera på gatorna. Då och då stannade han vid spiseln eller vid dörren och låtsade, som om han vore upptagen af att titta i ett butikfönster. Emellertid såg han sig ängsligt om litet emellan, som om han vore rädd för tjufvar, och han kände på sina fickor, om sakerna verkligen funnos kvar i dem — alltsammans så naturligt och lustigt, att Oliver skrattade, tills han fick tårar i ögonen. Gossarne följde hela tiden efter gubben, och hvarje gång han vände sig om, smögo de sig så behändigt undan, att man icke kunde se, hvad de hade för sig. Slutligen trampade Räfven honom på tårna, medan Charley rusade på honom bakifrån, och i samma nu nappade de blixtsnabbt till sig hans snusdosa, plånbok, urkedja, bröstnål och näsduk, ja, till och med hans glasögonsfodral! Om den gamle herrn märkte en af deras händer i sin ficka, sade han ifrån, och då började leken om igen.
Då man lekt den en hel mängd gånger, kommo ett par unga damer på besök; den ena hette Betsy, den andra Nancy. De hade en hel hop hår, inte vidare fint uppsatt, och deras skor och strumpor voro ej i prydligaste skick. Egentligen vackra voro de heller icke. Men de voro rödblommiga och duktiga, och som de tillika hade ett ovanligt fritt och ledigt sätt, tyckte Oliver, att det var ett par mycket behagliga flickor, och det voro de kanske.
De stannade där en god stund. Man tog fram konjak, emedan den ena af de unga damerna klagade öfver, att hon kände sig så frusen invärtes, och samtalet blef helt lifligt och vänskapligt. Men slutligen sade Charley, att det visst var dags att röra på skånkorna, hvilket Oliver ansåg vara ett utländskt uttryck för att gå ut, ty strax därefter gingo Räfven och Charley och flickorna sin väg, sedan den gamle herrn varit nog vänlig att ge dem pengar.
»Nå, min gosse», frågade Fagin, »tycker du inte, att det här är ett trefligt lif? Nu gå de ut för att roa sig.»
»Ha de redan slutat sitt arbete?» frågade Oliver.
»Ja», svarade juden, »så vida de inte händelsevis komma öfver något, medan de äro ute, ty då kan du lita på, att de inte låta det gå ifrån sig. Tag exempel af dem, min gosse!» tillade han och hamrade med eldtången på spiseln för att ge sina ord mera eftertryck. »Gör som de säga dig och följ deras råd, i synnerhet Räfvens! Han kommer att bli en stor man med tiden, och han gör nog också dig till en stor man, om du rättar dig efter honom. Säg mig, hänger inte näsdukssnibben ut ur fickan på mig?» frågade han plötsligt.
»Jo.»
»Försök, om du kan ta den utan att jag märker det, likasom du såg de andra göra, då vi lekte nyss.»
Oliver höll upp fickan underifrån med den ena handen, så som han sett Räfven göra, och drog ut näsduken med den andra handen.
»Är den borta?» frågade juden.
»Ja, här är den», svarade Oliver och räckte honom den.
»Du är ju en duktig gosse, min lilla vän», sade den skämtsamme gamle herrn och klappade honom på hufvudet. »Jag tror aldrig, att jag har sett en så läraktig liten parfvel. Här har du en shilling. Fortsätt så där, så blir du den störste mannen på din tid. Men kom nu hit så skall jag lära dig, hur man tar bort märkningen på näsdukar.»
Oliver förstod icke, huru han kunde bli en stor man genom att på lek ta något ur den gamle herrns ficka. Men juden var ju så mycket äldre, så att han måtte väl veta det bättre. Och Oliver slog sig ner vid bordet och hade snart fördjupat sig i sitt nya arbete.